Han som avvisade mig

hemma

Sådär. Klar för att läsas. Hoppas ni tycker om det!

—————————————-

Alpha Alexanders perspektiv

Hur länge ska hon vara medvetslös? Hon har nu varit medvetslös i nästan en vecka nu och det är den värsta vecka jag har varit med om. Det enda jag har gjort är att sitta vid Angelicas sida. Kate har gjort allt för Angelica och nu är det Angelicas tur att bestämma hur hon ska göra. Om hon ska vakna eller.. dö.. Men jag vägrar att tänka på den linjen.

Hon måste vakna. Hon bara måste. Eric och Alpha Chris har varit på besök några gånger och Luna Haley har kommit med lunch till mig. Jag har aldrig lämnat detta rum, förutom att gå på toa eller springa en kort bit. Men jag är aldrig borta än mer tio minuter från Angelica. Hon är allt jag har kvar, förutom flocken då.

"Alex?" hör jag en röst bakom mig och jag vänder på huvudet för att se vem det är. Alva tror jag hon heter. Hon är Angels bästis i Black moon flocken.

"Ja?" frågar jag och stryker min hand i ansiktet. Jag har knappt inte sovit något i veckan utan några små tupplurar.

"Jag har med mig mat till dig." säger hon och jag ler svagt.

"Tack." säger jag och tar emot tallriken men äter inte. Alva ler mjukt och går till Angelicas huvud och lägger en hand på hennes kind.

"Hur mår hon?" frågar hon och jag känner ett hugg av smärta i bröstet.

"Det har inte förändrats något. Om hon gör det så kontaktar jag dig." säger jag mjukt och ställer mig upp och går till fönstren. Jag ser flera personer av våra flockar där nere som går omkring. Jag vänder mig om och ser Alva vid dörren.

"Vänta Alva." säger jag och hon stannar motvilligt och vänder sig om. Alla vet att jag och Angelica är mates och vissa tycker inte om mig för att jag avvisade henne och en av dem är Alva.

"Vet du hur jag kan få tillbaka Angelica?" frågar jag tyst och hennes blick mjuknar.

"Alpha. Alexander. Du måste få henne att lita på dig igen. När hon gör det så kanske du får henne igen. Men om du gör illa henne igen så får du med mig att göra." hotar hon mig och jag ler lite.

"Jag är glad att hon har en sån bra vän som du, Alva." säger jag och hon fnissar. Hon nickar och går ut ur rummet. Jag sätter mig på stolen igen och tar Angels hand.

"Kom tillbaka." viskar jag och lägger min panna mot hennes hand.

Angelicas perspektiv

Allt är mörkt. Så mörkt. Jag vill komma ut! Jag hatar mörker. Vart jag än ser så är det svart. Inte ett ända ljus.. Jag föröker öppna ögonen, skrika men inget av det går. Men när jag vänder mig åt höger så ser jag ett litet ljus. Jag springer efter det och ju mer närmare jag kommer desto mer ljust blir det. Jag når fram till ljuset och hör en röst säga,

"Kom tillbaka."

Jag öppnar ögonen men måste blinka några gånger för det skarpa ljuset för att se. Jag ser ett vitt rum och jag öppnar händerna för att se om dem fungerar och känner något mot min högra hand. Jag kollar dit och ser Alexanders huvud lutad mot min hand och jag ler lite. Var är jag? Jag hör ett pippande irriterande ljud och jag ser massor av maskiner.

"Alex.." försöker jag säga högt men min hals är så torr som en öken. Men eftersom Alex är en varulv så har han ultra hörsel. Han lyfter sitt huvud sakta och jag ler lite men leendet försvinner direkt när jag får se hur han ser ut.  Hans perfekta ansikte är nu en smal, tanig och han har stora svarta ringar runt ögonen.