(Emily's Perspektiv)
- Där! kolla om det finns biljetter där!, nästan skrek jag.
- Okej, Okej, sa min allra nästa kompis Alice.
Vi båda log och var förväntansfulla medans vi kollade på Ticknet.com om det fanns biljetter till One Direction's konsert här i London som skulle vara om 5 månader. Alice klickade och klickade och sedan fick vi se att det fanns 5 biljetter kvar. Jag och Alice började skrika.
- Okej, vi måste vara tysta innan mamma kommer och undrar vad som pågår, sa jag med skratten i halsen.
- Haha!, ok, sa Alice och sedan tittade hon på mig. Jag log till henne.
- Vi måste fråga våra föräldrar om vi får gå på deras konsert, det är bara 5 biljetter kvar och vem vet, i ena stunden kan de vara slut, sa Alice
allvarligt. Jag höll med.
- Vi går ner och frågar mina föräldrar sedan om vi får för mina föräldrar ringer vi dina ok?, sa jag.
- Ja, sa Alice och sedan gick vi ner för trappan. Vi drog båda ett djupt andetag innan vi gick in i vardagsrummet där mamma läste sin nya matlagningsbok och pappa
tittade på tv:n. Jag harklade mig och mamma och pappa tittade på mig.
- Jo, Ni vet One Direction?, började jag.
- Mmm, mumlade mamma och pappa. Jag och Alice tittade ängsligt på varandra.
- Jag och Alice var och kollade på ticknet och såg att de var bara 5 biljetter kvar på One Direction's konsert i Oktober och vi undrar om jag och Alice får gå?, de
5 biljetterna kan vara slut jättefort!, sa jag hastigt.
- Och konserten hålls i Wembley Stadium, inflikade Alice. Jag log tacksamt emot henne.
- Ja, började pappa.
- Vi har ju märkt vilka fan ni är av de här One Direction, sa mamma och la ner boken och vände sig emot oss.
- Biljetterna är inte så dyra, sa jag. Mamma log.
- Jag och pappa har pratat lite, för vi såg en annons i tidningen häromdan och vi har bestämt att ni får gå!, sa mamma lyckligt.
Jag och Alice började hoppa och skrika.
- Men ni måste kolla med Alice's föräldrar också, sa pappa allvarligt
- Mmm, sa Alice, nedstämt.
- Ring Alice's föräldrar och sedan får jag prata lite med dem sen ok?, sa mamma. Vi nickade. Vi sprang upp till mitt rum och vi satte oss på min säng.
- Är du beredd?, frågade jag.
- Nej, svarade Alice ängsligt.
- Bra, sa jag och slog hemnumret hos Alice på min mobil. Jag räckte över mobilen till Alice. Alice skakade. Det gjorde hon alltid när hon var nervös.
- Det kommer gå bra, det är inte så direkt att du ska gifta dig med en hårdrockare och sticka till New York eller något, sa jag och skrattade. Alice log svagt.
(Alice's Perspektiv)
Tonerna gick och sekunder gick. Mina händer skakade. Jag var nervös. Jättenervös. Emily log emot mig.
- Hej det är Sarah, sa min mamma i telefonen.
- H-Hej det är Alice, sa jag och försökte låta övertygande.
- Hej Alice, ville du något?, du behöver inte komma hem, middan är inte färdig änn, sa mamma med sin glada röst. Tur att hon var på glatt humör tänkte jag.
- Jo, jag ville fråga en sak eller snarare jag och Emily, sa jag och tittade nervöst på Emily.
