Mr. Right

Kapitel 9 ~i'm running, just for you~

*seul bi*

Det var måndag idag så det var dags för skolan.
Jag vaknade samma tid som vanligt. Gjorde mig redo satte på mig uniformen och packade väskan.
Nej jag packar inte väskan dagen innan för jag är alldeles för lat ^>^

Det var dags att börja gå mot bussen. Självklart missade jag nästan den men jag har tur. På bussen satt jag alldeles andfådd och kände starka blickar på mig. Lite obekvämt men jag brydde mig inte.
Sätet på andra sidan bussen såg jag en kille jag hade sätt förut.
Mm.... Låt mig tänka.. Glasögon..

Seul bi: Ah! Juste.

Jag kände hur folk kollade på mig skumt så jag bugade lite försiktigt och sa förlåt.
Aiish.. Juste det är han jag krockade i efter jag träffade taehyung. Ahhh..

Att tänka på taehyung får mig att må illa men jag vill ändå bara kämpa imot.
Det var dags att gå av och det gjorde killen också. Självklart..

Jag gick till mitt klassrum och han följde efter. Jag visste inte att han gick i min klass...

Professor Li: Idag klassen tänkte jag att vi delar upp varandra i par och övar hur man tar pulsen, hållningen inom en skadad patient och sist men inte minst ska vi användes SPRUTOR! Yaay

Klassen: Ne!

Ugh vem ska man vara med..
Om Min Ah var var här skulle det bli bättre men aja.. Alla valde sin partner och jag blev lämnad kvar med utbytesstudenten Bengt.
Mina ord just nu: !:!/'snnsbsl!@"&

Vi gjorde våra övningar men jag gjorde inte det ordentligt. Jag var så fokuserad på killen med glasögonen.

Bengt: mår du bra?

Seul bi: Ne.

Bengt: ahh, jag fattar. Du är k..ä..r.

Ehm

Seul bi: oh hell to the no no.

Vi slutade våran konversation där så det blev väldigt stelt.
Men tiden gick och det var rast.

Jag gick till mitt skåp för att hämta den vita rocken till nästa lektion.
När jag stängde skåpet stod Min Ah där.

Seul bi: WHAA!
Yah! Skrämms inte så där.

Min ah: oh förlåt. Det var inte med meningen. Har bara en sak och berätta.

Jag nickade och vände mig mot henne. Hon ser ganska obekväm ut. Som om jag har gjort något.

Min ah: Joo... Jag vill bara säga att..
Vi måste verkligen hänga någon gång! Bara du och jag.

Seul bi: aha. Aa det vore jätte kul!
Men nu måste jag tyvärr till min lektion.

Vi vinkade av varandra och jag var på väg till bästa lektion.
Det var tomt i korridoren förutom jag. Jag fortsätter att gå tills jag ser en kille gå mot mig. Glasögon...

??: Yah! Duu..

Seul bi: Kan du inte använde mitt namn istället för du?

??: Aa om jag visste ditt namn.

Seul bi: ah. Förlåt..

??: inget att be om förlåtelse om. Men du.. Ehm. Varför kan du inte släppa blicken ifrån mig på lektionen?

Seul bi: oh.. Ehh Jooo jag kan nog inte svara på den fråga.

??: är jag snygg?

Seul bi: NEJ.. Det är inte det.

??: såå är jag ful?

Seul bi: ahh.. Nej Ehm..

När jag tänkte berätta allt avbröts jag.

*ring ring ring*

??: Aa hallå?

??: Heej det är jag!

??: ahh Kim Taehyung!

Vänta vaaaaa... Snälla pausa den här världen för jag förstår ingenting.
Jag måste fortsätta lyssna...

Taehyung: ville bara berätta att jag åker tillbaka till min hemstad idag.

??: ahh, varför?

Taehyung: joo lite personligt men jag tar ledigt.
Och har lite besvär här så behöver en paus.

JAG HÖR INTE?!!?!!!
Fheeeen måste jag fråga om deras konversation nu också.

??: ahh.. Jag förstår lycka till i framtiden.

Taehyung: desamma..

*pip pip*

??: hmm..

Vad händeeeerr jag får paniiiik!?

Seul bi: känner du Kim taehyung?

??: ja, vi är gamla barndomskompisar.
Men du får inte berätta för någon att jag är vän med honom. Alla kommer vela få mig att berätta saker om honom och det blir en plåga.

Seul bi: och vad pratade ni om?

??: lova att inte berätta för någon..

Jag nickade lätt på huvudet och väntade på ett svar

??: jag tror han kommer sluta i bts. Och han åker tillbaka till sin hemstad Daegu idag

Seul bi: VAAAAAAA OMO NEJ DET HÄNDER INTE..
Han kan inte slutaaaaaa..

Jag stampade i golvet och bet mina naglar.

??: sig inte att du är en av dem dära galna fansen.

Jag gav min rock och ryggsäcken till killen.

Seul bi: sig att jag är sjuk okok?

Jag sprang till portarna.
Taehyung kom upp i mitt huvud men det försvann då jag kom på att jag glömde min plånbok i väskan.
Jag sprang tillbaka till killen som stod chockande kvar på samma plats.
Jag tog min plånbok och sprang ut igen.

Jag vinkade till en taxi och sa att jag ville till flygplatsen.

Resan dit var lång och bestod att jag tänkte på hur korkad jag är. Ingen aning om när flyget går, var han bor, Var han är och annat.

Och frågan är varför jag springer efter någon som undviker en..

R.I.P