Mr. Right

kapitel 15 ~mindfuck~

//HEEEEJ, här är jag igen. och hoppas ni inte dödar mig efter det här kapitlet..

*seul bi pov*

Alla vi människor har olika personligheter, både korkade, blyga, snälla och fler. det är rätt intressant då man vet vad ens personlighet leder en till. ju mer man anstränger sig åt det kan man få det man verkligen vill. har du en dröm? då tycker jag du uppfyller den. en personlighet får du snabbt när du är barn, antingen skriker du eller gråter. en riktig dröm eller en självsäker själ som håller, tar dock lång tid att bygga upp. men när du väl har den är en bit i livet klart.

det är underbart då din personlighet för dig fram i livet. du måste bara vet vad du vill, det tar dock tid..

och självklart finns det ett "men". och det tillhör mig. någon som inte har någon koll om vem hon är eller vad hon gjort under sina 21 år. just på grund av dem korkade personerna som valde att ta en jwla genväg istället för vägen. så korkade passar precis till deras personlighet.

sjukhussängen är bekväm, men jag mår fortfarande illa. vet inte vad jag ska säga, ska jag vara glad, arg, ledsen.. allt känns bara tomt. som jag inte har några hjärnceller kvar.

in i dörren kommer en sjuksyster som kollar på mig förvånat.

sköterska: men du, varför gråter du?

seul bi: oh, vet inte direkt..

jag torkar bort tårarna. som om seul bi innan hade något viktigt..

sköterska: jo, idag är din första dag på rehab träning. vi ska träna upp ditt minne. om du orkar. och som du kanske undrar. så ditt minne försvann då du fått för mycket rök i kroppen.

seul bi: oh.. okej, ehm.. vet du om.. min familj? eller kanske personer jag känner?

sköterska: tyvärr, har ingen kommit till dig och ditt id visar att du inte har några föräldrar. och du går i skolan i närheten. men dit får du inte gå på ett tag. vi kommer meddela dem det.

seul bi: huh? inte..

rehab övningarna var klara men tråkigt nog hjälper inget..

*taehyung pov*

solen börja skina genom mina ögonlock och det får mig att vakna upp. semestern är slut så jag måste till bighit runt 15.30. men under tiden är jag fri. tänkte åka till seul bi, är lite orolig om vad som hände igår kväll.

jag satte på mig ett par enkla kläder och skippade frukosten, just för att få vara mer med seul bi lite länge. vägen dit visste jag redan då hon visade mig dit. andra gången vi träffades. ett leende kommer på mina läppar så jag ser att jag närmar mig. vilket nummer hon bor vid har jag ingen aning om. men det finns bara en lägenhet vid den vägen hon gick. så det blir nog inga problem.

vill överraska henne så jag tänker inte ringa henne.

jag går mot en liten tavla med husnummer och hittar hennes namn. jag tar hissen dit och resten av vägen springer jag då jag inte orkar vänta. dörren är precis framför mig och leendet kommer upp i mitt ansikte. jag plingar på och väntar en stund. ingen öppnar så jag provar igen..

taehyung: kom igen, öppna..

jag vänder mig om och går mot fönstret i hallen. skolan...

när jag väl är framme vid skolan kommer folk springandes mot mig. de ropar mitt namn men jag orkar inte bry mig så mycket. när jag kommit ut ur klumpen med människor går jag fram mot receptionen och frågar vilken klass hon går i.

lärare: letar du efter seul bi?

taehyung: aa!

lärare: ledsen att säga det grabben, men hon är på sjukhuset.

s..sjukhuset. men hur.. tårarna började falla ned och hjärtat hamna i halsgropen.

taehyung: VARFÖR? hon kan inte.. HUR?

jag hukade mig ner och händerna hamnade för mina ögon.. Min.. min ända prinsessa.

folk kollade på mig med olika blickar. jag orkade inte bry mig. bara den saken att något hänt henne.

lärare: om du undrar så är hon på sjukhuset utanför den stora parken.

jag sprang till sjukhuset även fast benen inte orkade bära min överkropp. frågor började ställas i mitt huvud och tårarna började flyga åt sidan då jag sprang. på sjukhuset? något måste ha hänt.

stormandes in kom jag gråtandes och frågade närmaste doktor vilket rum hon var i. kunde inte få ut fler ord. ville veta vad som hänt innan jag kommer till henne. han pekade på en dörr som var i närheten och jag bugade snabbt som svar.

jag stod framför dörren vetandes att hon är här. just bakom den här dörren. jag vågade inte öppna men ändå tog jag modet och tog tag i handtaget.. dörren kändes seg och tung. men jag får upp den. dörren öppnas segt och hon kollar på mig med en annorlunda blick. en blick jag aldrig kommer glömma. jag står där ett tag väntandes på att hon ska säga något. men hon kollar bara på mig som jag vore en helt främling.

hon kollar bort och äter av den maten hon precis hade fått. trycker i sig ris och tuggar segt så hon får små knubbiskinder.

seul bi: vem är du?

säger hon med munnen full av ris.

jag kollar på henne oroligt och känner att tårarna fyller mina ögon. att kolla på henne och höra det hon sa eka i huvudet gör ont. jag tar ett steg bak och senare ett till tills jag vänder mig om och springer därifrån.

jag sätter mig på en bänk vid ingången av sjukhuset och lägger händerna runt benen och huvudet ner vid knäna. världen stannade upp och jag börjar sluta tänka possetivt.

det kan i alla fall inte bli värre..