På gatorna i sthlm ( The fooo fanfic )

Liam del 2 av 2

Jag vände mig om och såg att alla killarna grät. grät för mig...

Omar strök mitt hår ömt och pussade toppan av mitt huvud som Liam alltid gjorde. Liam. .. Det fick mig bara att gråta ännu mer. Vi satt där och kramades, allihopa, i nästan två timmar. "Oscar!! Jag är hemma nu" hördes en kvinnoröst nerifrån. Ogge försökte torka tårarna så gott det gick och gick ner för trappan. "Men lilla gubben, vad har hänt?" hördes rösten igen. Efter ett tag kom de båda in i rummet och jag synade henne genom mina rödgråtna ögon (dissa mig inte för jag vet inte hur Ogges mamma ser ut) Hon hade brunt vågigt hår ner till brösten och hade samma ögon och mun som Ogge, hon var inte jättekurvig men absolut inte tjock och var lite kortare än Ogge. Hon kom och satte sig ner på sängen en liten bit från mig och klappade mig på huvudet.  "Vad har hänt? Oscar klarade knappt av att prata" sa hon mjukt. Jag bara snyftade till och vände mig in mot Omars bröst igen. Felix var den enda med talförmåga så han började snacka "Jo, vi var och övade i studion som vanligt, och Lollo var med" han gjorde en gest mot mig "Sen ringde hennes mobil och hon gick ut för att svara, sen efter en halv minut typ hör vi en duns utanför och vi springer ut, då ligger hon där och gråter med mobilen i handen, så vi bar in henne igen och jag och Omar" han gestikulerade mot Omar "men Felix, jag vet vad ni heter" "jaja, iallafall.  jag och Omar pratade med någon på sjukhuset och hennes bror, Liam heter han, har blivit påkörd av en bil och ligger medvetslös på sjukhuset. Sen somna hon i studion och eftersom Ogge bor närmast tog vi henne hit" "men lilla gumman, var är dina föräldrar då?" eftersom jag fortfarande inte hade någon talförmåga svarade nu Oscar "de är bortresta och man får ingen kontakt med dem" "nämen ojdå, vad körigt allt detta var. Vill du att jag ska köra er till sjukhuset så du får hälsa på din bror?" jag nickade och Omar fick låna en tröja medans jag tvättade bort all mascara innan vi gick ut till bilen. "Men mamma, det är ju bara fem platser, vi är ju sex stycken." "ja, det är ju sant. Någon som kan ha Lovisa i knät kanske?" "Jag" Omar svarade direkt och kramade om mig. I vanliga fall hade de andra retat oss men de gjorde inte det på grund av omständigheterna. "m-men jag ä-är alldeles för t-tung" hasplade jag ur mig. "Nejdå, så klen är jag inte" sa Omar och lyfte upp mig på hans axlar. "OMAR!! OMAR!! SLÄPP NEEER MIIG!!" ropade jag, han hade faktiskt lyckats lätta lite på stämningen. När vi kom till sjukhuset började jag känna mig lite nere igen.  "Vi vill besöka Liam, Ehh Lovisa, vad heter ni i efternamn?" "Carlander" "Okej, vi vill besöka Liam Carlander" "Det är på fjärde våningen, sal 421" "Tack så mycket" vi gick och letade upp hissen och Felix fick trycka på knappen med fyran på, vilket han blev överlycklig för. Vi letade upp sal 421 och ju närmre vi kom, desto hårdare kramade jag Omars hand. När vi stod utanför dörren kramade jag hans hand så hårt att knogarna vitnade. "Lovisa, vill du gå in själv eller ska någon följa med?" "Jag vill att killarna följer med" sa jag sammanbitet. Oscar öppnade dörren och lät mig gå in, sen kom resten av killarna, Ogges mamma satte sig i en soffa utanför. Liam låg i en sjukhussäng och hade en sjukhusskjorta på sig. Han hade gips på ena benet och på ena armen, det syntes även att han hade någontingrund revbenen. Det stod en doktor bredvid och höll på att kolla på en av maskinerna Liam var uppkopplad till. "Hej, jag heter doktor andersson" sa han och skakade min hand.  "Lovisa" sa jag tyst. "Är det här din bror?" jag nickade "Okej, han blev påkörd från sidan och har brutit ena armen och benet, som du ser, och har även brutit fyra revben, en av dem punkterade hans vänstra lunga och..." han tystnade. Jag vände mig mot killarna som var redo med en kram och jsg började gråta. "Hur är läget nu då? " Frågade Ogge. " Hmm... inte då stabilt just för stunden, fler läkare är på väg hit." sa han med en rynka mellan ögonbrynen. Jag satte mig på kanten av sängen "du sa att du skulle finnas för mig..." viskade jag. "Åhh Liam!" utbrast jag och böejade gråta. Dörren slogs upp och fem läkare kom inrusande, de stannade till när de såg mig. "vi behöver vara själva med Liam nu, kan ni vara så vänliga att följa med mig ut?" vi följde med kvinnan ut i korridoren och satte oss i en soffa. Hon satte sig framför mig och började prata. "Jag heter Katarina och är läkare här på sjukhuset. Vi kommer övervaka din bror under hela dygnet tills hans läge är stabilt. Om jag har förstått det här rätt så är era föräldrar bortresta, och kan inte nås, och era släktingar bor 70 mil härifrån" jag nickade "Du får bo här på sjukhuset eftersom du bara är tretton år och måste bo själv i huset" nu bröt Ogges mamma in "Men nejnej, hon kan få bo hos oss, eller hur Oscar?" Ogge nivkade han med. "Går det bra frun, Är ni säker?" "jaja självklart, ska vi gå killar? och tjejen?" vi reste oss upp och jag fick ett nummer jag kunde ringa om jag undrade något. På vägen hem till Ogge i bilen frågade jag lite försiktigt om inte någon av killarna kunde bo hos mig istället, eftersom jag inte gillade att bo någon annanstans än hemma en längre tid utan någon i familjen. Vi bestämde att Omar och Ogge skulle bo hemma hos mig, och de andra två skulle komma varje dag och bo hos mig, men skulle sova hos sig själva. Jag, Felix och Omar blev avsläppta hos Felix och Omar hämtade sina grejer och jag tog min tröja jag hade glömt. Efter det gick vi till bussenoch åkte hem till mig. Efter en timme eller så plingade det på dörren,  utanför stod Ogge och hans mamma, Ogge bar på kläder och de där andra viktiga sakerna, och hans mamma bar på fyra matkassar fulla med olika matvaror. "Ja, jag tänkte, med två killar som de här två i huset kommer man inte kunna skaffa så mycket mat, så jag tog med lite så ni kan laga lite. Och killar, hjälp nu till här!" sa hon bestämt "Maaammaaa" sa Ogge irriterat. "Åhh Tack så mycket, ja, de kommer helt klart hjälpa till" sa jag och petade Omar retfullt i sidan "jag är ju här." jag och Omar tog in maten och satte in den i kylen medans Ogge gick och satte sina saker i Liams rum. Han skulle få en egen säng tyckte vi, och ett eget rum, så han fick ta det om han inte ville ha mina föräldrars, vilket han inte ville.

----------------------------------

okej, jag trodde inte det skulle bli så långt, men det blev det. Jag hade tänkt ta med lite till och så men kände att det skulle bli på tok för långt. Jag kanske skriver imon om jag är sjuk då också, men vi får se. kramis för idag♥