På gatorna i sthlm ( The fooo fanfic )

inte igen

Vi vaknade vid halv nio. Sen låg vi och bara pratade ett tag. "Varför Ogge?" frågade jag och smekte hans arm lätt med mina fingrar. "Det var ett tag sen. Eller ja, rättare sagt från femman till åttan, jag." han tvekade "Blev väl utsatt för en del saker." sa han lågt. "Ogge..." viskade jag. "Varför gjorde dom det mot dig, du är ju allt! Snäll omtänksam rolig medlidande... Allt!!" " Jaa du, en del blir bara utsatta utan anledning" sa han fundersamt.  Han tog av förbandet runt min arm och fick en nöjd min medans han vred min arm så jag kunde se. Borta. Inte ett spår av vad som hände på vårt lilla nattliga äventyr. "Ogge!! Det är ju borta!! Tacktacktack så jättesuperdupermycket!!" Han kramade mig hårt och jag drog in hans doft. Han doftade gott, men inte bättre än Omar. "Du lollo" "Ja?" "Du vet Omar, du är det ända han snackar om" "Säkert?" "Absolut, även om du är en tjej av världsklass så börjar det bli lite traggigt, ta inte illa upp, men det är liksom samma saker hela tiden" "Nänä, varför skulle jag ta illa upp? Vad är det för saker då" "Det får du lista ut själv" sa han med belåten min "Förresten, du borde gå in till honom, han kommer bli svartsjuk om han märker att du ligger här." Jag sa inget, bara reste mig upp med ett leende och gick in till mitt rum. Jag kröp ner under täcket, tätt intill Omar, och somnade om.

*voff voff* Uhhh... Zingo vill ut. Jaja, bäst att stiga upp. "Vakna din sömntuta" sa jag och la mig ovanpå Omar. Han stönade. Jaja, vi får överlåta det där till Ogge tänkte jag medans jag tog på mig min onepiece.  Nu var jag faktiskt redan så förstörd att jag inte brydde mig om att jag gick ut och blev sedd  av folk i bara onepiece, osminkad och håret som stod på ända. "Ogge!! Väcker du Omar är du snäll! Han är typ helt stendöd!" "visst!" Jag gick ut med hunden, vi gick till lekparken och tillbaks, det tog ungefär tjugofem minuter. När jag kom innanför dörren igen hörde jag ingenting. Knäpp tyst. "Killar?!" inget svar. Jag väntade någon minut innan jag hörde "LOVISA!! RING AMBULANS!! OMAR VAKNAR INTE!!" Det var Ogge. Jag kände hur tårarna började strömma nerför kinderna medans jag sprang upp flr trappan med mobilen i högsta hugg. Omar låg på golvet,  nedanför min säng, helt kritvit i ansiktet. Jag knappade snabbt in 112 och väntade två signaler onnan någon svarade.

-Larmcentralen hur kan jag hjälpa dig?

-Omar... inte vakna... vit... fick jag fram

-Försöker du säga att någon, Omar, inte vaknar och är blek?

-Ja... hulkade jag fram

-Då måste jag be om din adress.

-Smedjegatan 28 (ingen aning om det ens finns)

-Okej, vi skickar en ambulans, dom är där om sju minuter.

med det la jag på och kastade mig ner på knä framför Omar. Jag grät så häftigt att jag skakade. Jag skakade så hårt att jag höll på att ramla omkull, mina hulkningar efter luft blev så många och täta att det gick över till hyperventilering. Jag fick ingen luft och jag kände hur allt liksom bara började försvinna bortåt när Ogge kastade sina armar om mig och höll ena handen för min mun. "Såja, såja... schhh... det är ingen fara... schhh..." han satt och vaggade mig lugn ända tills det ringde på dörren. Jag sprang ner och öppnade, det var dom från ambulansen. "Omar är där uppe" fick jag fram eftersom jag börjat gråta igen. De rusade upp för trappan och jag var inte långt efter. De bar ut Omar på en bår, och mitt i all tumult kom Oscar och Felix.  "VAD HAR HÄNT?!?!?" Jag såg att Oscar var rädd? Felix med för den delen och jag klarade det inte mer, jag bröt ihop och sjönk ner mot marken.

"Lovisa, Lovisa?" någon viskade mitt namn och strök mitt hår. Jag hade huvudet i någons knä och låg i soffan. Jag orkade inte vända huvudet så jag frågade istället "Vem är det?" rösten var tunn, som en viskning, men personen verkade ha hört. "Det är jag, Felix" sa han och fortsatte smeka mitt hår. Vi var tysta en lång stund innan jag satte mig upp.  "Hur är det med honom? " "Antagligen okej, Oscar ringde för ett tag sen, det hade varit ett kraftigt blodtrycksfall men inget dödligt" Jag andades ut. "Inget från Liam?" "Neej, eller jooo, det är väldigt allvarligt nu, om man säger så" Han försökte säga det snällt, det var ute med Liam, jag ville gråta men inga tårar fanns kvar. Jag kollade mot klockan, kvart över tre!! Inte undra på att jag var hungrig, jag hade ju inte ätit något idag. Min mage knorrade till och Felix förstod att jag var hungrig och gick ut i köket och kom fem minuter senare tillbaks med två panpizzor. Vi åt  och pratade lugnt om olika saker som intresserade oss men jag visste att smärtan inte bara fanns i min mage som en svart klump.