På gatorna i sthlm ( The fooo fanfic )

Sjukhuset

Även fast jag var hungrig åt jag knappt någonting. Bara satt och petade i det. "Åhh Lovisa, det kommer ordna sig" Felix hade ätit upp för länge sen och hade bara suttit uppkrupen i soffan och stirrat rakt in i väggen, men nu satt han och omfamnade mig. Först satt jag bara stel som en pinne, sen mjuknade jag och kramade tillbaks. Min förmåga att gråta hade kommit tillbaks och jag satt och hulkade i Felix famn. Vi släppte varandra och jag kollade på honom. En tår rullade sakta ner för hans kind, och en till, och flera. Plötsligt satt Felix där och grät i min famn, stackarn, han hade nästan förlorat en av hans bästa vänner nyss. Jag reste mig upp från soffan och gick fram till pianot, jag började spela 'let her go' och sjöng med. Jag vet inte om den passade i sammanhanget direkt, men den lät fint. *suck* " Det är ute med Liam va?" Frågade jag, han nickade. Jag orkade inte mer utan bara damp ner på golvet med en suck. Mitt liv var förstört, Liam, min älskade bror, var död. Jag satt där på golvet och stirrade rakt ut i ingenting i tre timmar.

'It's a man over board, a man over board.. ' min mobil ringde. Eftersom jag inte reagerade sprang Felix och hämtade den. Skyddat nummer.

-Hallå

-Hej Lovisa

- LIAM!!!

-Jag saknar dig

-Åhh!! Jag trodde det var ute med dig!!

-Det var det, nästan.

-kan jag komma?

-Ja, om du vill

-Vi kommer nu!!

-Okej sis

Vi la på och jag sprang och hoppade upp runt halsen om Felix. " Felix Felix Felix!! Vi måste åka till sjukhuset, han är inte död!!" " Jag hörde det, kom då" sa han leendes. Jag fick sitta bak på Felix moppe när han körde ivrigt mot sjukhuset,  det kändes tryggt även om det var alldeles för fort. "Liam Carlander " sa Felix medans jag stod och hoppade på stället och var otålig på att få komma in. "sal 365" sa kvinnan i receptionen. "Kom nu Felix, kom!!" sa jag och drog i hans arm "Jaja Lovisa, jag kommer" skrattade han åt min otålighet. Vi åkte hissen upp till tredje våningen och jag sprang ut innan dörrarna hade öppnats helt och fram till salen. "FEEEEELIIIIIIX, vad seg du är!!" han bara himlade med ögonen och log. Vi knackade på och innan jag hade fått något svar öppnade jag dörren. "LIAM!!" skrek jag och hoppade upp i hans famn.  " Åh vad jag har varit rädd, hur mår du?" "Jag har lite ont här o var men annars är det helt okej" sa han. Jag hade helt glömt bort Felix som stod och inte visste vad han skulle göra vid dörren "Vem är det här då?" Frågade Liam " Oj, ledsen Felix" sa jag lite ursäktande "Det här är Felix, han är Omars kompis och eftersom Omar hade svimmat i morse behövde han hämtas med ambulans och då åkte Ogge och Oscar med så Felix stannade hemma och tog hand om mig" rabblade jag snabbt upp. "Tack,  Felix" log Liam mot dörren. "Såå, när får du komma hem?" frågade Felix i brist på samtalsämnen. "Om två veckor, tror du du klarar dig själv Lollo? Vi har fått tag på mamma och pappa och dom kan inte komma hem förrns nästa månad" "Vi har bott med henne,  eller ja, Ogge och Omar bor där heltid men Oscar och jag går dit när det är ljust" svarade Felix. Liam kollade på mig och jag rodnade lite "De bor i ett annat rum" sa jag lite genant. "Bra" sa Liam "Du klarar dig säkert utmärkt med killarnas hjälp. Vart är den där andra killen Omar nu förresten?" "Han ligger någon annanstans här på sjukhuset" "Ta och gå och hälsa på honom också då, man blir så glad av det" Jag log mot Liam i dörröppningen innan vi stängde och gick ner till receptionen igen. "Omar Rudberg" " Sal 783" "Tack så mycket" än en gång åkte vi hissen och gick ut. Jag tog Felix hand och kollade upp på honom. Jag var rädd. Vi knackade på dörren och inväntade svar. Oscar öppnade genast och kramade om oss. Vi gick in. Omar låg i en sjukhussäng och hade en vit sjukhusskjorta med rosa prickar på, Ogge satt på andra sidan rummet på en stol och såg trött ut. "OMAR! !" Jag sprang fram och slog armarna runt honom. "Lovisa, gud vad jag saknat dig" "Jag har saknat dig med" sa jag. Han slutade krama mig och kollade mig i ögonen, jag fattade vinken och lutade mig fram mot hans läppar och nuddade dom försiktigt med mina. Jag märkte hur Ogge vaknade till där borta och Oscar bara kollade leendes på oss, Felix stod och sa stolt "Jag har sett dom göra sådär innan" Omar backade lite och vi hade våra ansikten bara några centimeter ifrån varandra "käften Felix" viskade Omar som i trans. Vi kysstes igen innan han gjorde plats i sängen så jag kunde sätta mig bredvid. "Såå, när får du komma hem bro?" frågade Felix  "snart hoppas jag, jag gillar det inte här" sa Omar och kollade med avsmak på sin utstyrsel.  "Jag tycker du är jättesöt" sa jag retfullt och petade han i sidan " så söt så att man kan vara med på en instabild" sa jag och halade upp mobilen. Omar sköt ut underläppen och satte ett finger på kinden, jag tog en bild på oss i sängen och skrev 'Stackaren, kunde inte vakna imorse♥' och taggade honom. En doktor kom in och sa att Omar skulle få ta några sista prover innan han fick åka hem så vi gick ut.

#hemma#

Vi satt allihopa i min säng och snackade, och Omar hade fått på sig lite andra kläder. "Gud, du skrämde livet ur mig innan Omar" "Det gjorde du allt" sa Ogge "ni skulle ha sett henne, hon satt och grät, hon hyperventilerade till och med" jag kollade ner, det var lite pinsamt. "Är det sant?" frågade Omar, jag nickade. Han tog mig i famnen och kramade mig hårt och kysste toppen av mitt huvud. Diskussionen fortsatte ett bra tag innan hemtelefonen ringde där nere,  jag sprang ner och tog det.

-Hej det är Lovisa

- Du ligger illa till...
Vem ringde nu då?
-----------------------------------
okej, det var längesen jag uppdaterade nu så här kommer en. Snällasnälkasnälla kommentera feedback och allt sånt, och rösta! ! man blir så glad av det!! kraaamiis♥