På gatorna i sthlm ( The fooo fanfic )

perspektiv

-Omar-

"OOOOMAAAAR" Hörde jag killarna innan allt flöt bort. Bort, svart, alldeles tomt.

-Ogge-

"OOOOMAAAAR!" Han ramlade handlöst ner cirka tio meter. Det var det värsta jag någonsin sett,  att se sin bror ramla ner och slå sig gul och blå är värre än allt annat.

-Felix-

"Ogge!" grät jag. Jag gråterinte ofta, inte sen dess, men nu när Omar ligger där blodig, blek och livlös går det inte att stoppa. "Gör något Ogge!" Jag låg på alla fyra i snön precis bredvid Omar. Han hade skrapat upp hela ryggen och blödde mycket.  Ogge grät också men sprang iväg mot en stor villa precis i närheten. Gud, jag har dödat min bästa vän av att snacka om hans och hans flickväns förhållande med henne.

-Ogge-

Felix var väldigt upprörd och var nog i chock, eller det var jag också men inte lika farligt, såklart att jag bryr mig om Omar men man lär sig nog hantera det. I vilket fall som helst sprang jag mot en villa som var alldeles bredvid,  den var stor och gul och det bodde antagligen väldigt rika människor i den, men jag tvekade inte att ringa på och jag tryckte energiskt på knappen. Jag tänkte inte alls på att jag inte hade någon tröja och ringde på hos en rik familj klockan halv åtta en söndagsmorgon. En tjej i tolvårsåldern kom och öppnade i bara morgonrock. "O-ogge?" "Ja, är du en foooer?" hon nickade sakta. "Kan jag snälla snälla få låne er telefon gör Omar är skadad?" bad jag snabbt. Flickan bleknade och sprang in i ett rum, hon var snart tillbaka med en bärbar telefon. Jag knappade snabbt in 112 och varje sekund kändes som en evighet innan någon svarade.

- Larmcentralen hur ka

hon han inte längre innan jag avbröt henne.

-Omarminbästakompisharramlatfrånettträdcirkatiomrterochhadeingen

-vänta lite, ta det där igen

- Omar, min bästa kompis har ramlat från ett träd, cirka tio meter och hade ingen tröja så han har skrapat upp hela ryggen och ligger medvetslös i snön.

-Din adress tack

Jag kollade på flickan. "solrosvägen 11"

-solrosvägen 11

-okej vi skickar en ambulans direkt

-Bra

Jag la på och kollade på tjejen. Nu så såg jag att hon var yngre. Ungefär tio. "Åh, gråt inte Ogge, det ordnar sig" Hon kollade på mig med medlidsam blick. "Jag hoppas det... Vad heter du förresten? " "Vendela" "Vad fint namn, hur kan jag tacka dig för detta?" "Nä, det behövs inte" sa hon artigt, jag lyfte upp henne och kramade henne "Tacktacktack så jättemycket Vendela." "Så lite så" "Vendela!! Vem var det?" "Det var Ogge, du vet han jag snackar om hela tiden, han behövde låna telefonen" Jag blev lite glad, snackade hon verkligen om mig hela tiden? "Du Vendela?" "Jaa?" " Vet du att vi ska ha en konsert nästa år? " "Ja såklart, men jag får inte gå" " Men om jag snackar med din mamma sedan om det, då kanske du får, kan jag få ert nummer?"  Hon for återigen in i rummet och kom tillbaka med en lapp med ett nummer på. "Tack så mycket" sa jag och gav henne en puss på kinden innan jag sprang tillbaks till Felix och Omar.

-Felix-

Jag hörde ambulansen på håll när jag satt med Ogge bredvid Omar. Han kommer klara sig. Eller?  Tårarna rann och jag skakade av köld, snöstorm var inte bästa vädret att ha den här outfiten i.

Ambulansen kom och de lastade in Omar. Jag fick åka framme och Ogge bak, men vi båda fick en filt att vira in oss i. Det vsr ändå kallt. Vi körde i ilfart till sjukhuset där det var en massa doktorer som kom och tog hand om Omar. Jag hade så dåligt samvete.

-Omar-

Det sved och brände på ryggen, varför visdte jag inte,  jag hade även en infernalisk huvudvärk. Vad hade egentligen hänt med mig? Var jag i helvetet? Jag kände mig förlamad. "ughh..." stönade jag. "OMAR!!! HAN ÄR VAKEN HAN ÄR VAKEN HAN ÄR VAKEN!!!" Skrek Felix och hoppade upp och ner, upp och ner vid min sida, det hördes tydligt. "Det sviiiiider" gnällde jag. "Det gör det, och du får vänja dig för det kommer det göra i några dagar" sa en röst jag inte kände igen. Jaja, det fick vara som det var med den saken.

-Ogge-

Tur att han är vaken. Det hade varit hemskt där bak i ambulansen. Just nu satt jag och Felix inrullade i flera lager filtar bredvid Omar och frös så vi hackade tänder. Runtom honom stod även två läkare som fixade med rivsåren. Vi satt där och kollade på, stackaren grät för att det sved så, men plötsligt lutade han sig över kanten av sängen och spydde ner på golvet. Som tur var så var det på min sida eftersom Felix är väldigt känslig för det där, om han ser någon annan spy så är det stor risk att han gör det själv. Den ena läkaren tog en hink och ställde där, och tillkallade städning. Stackars Omar. Eftersom Felix satt hopkrupen på en stol och blundade hår med händerna för öronen sa jag till honom att ringa Oscar och Lollo vilket han sprang iväg och gjorde. Jag klarade inte av att bara sitta där och inte göra nånting så när hon som städade hade gått iväg med spyan gick jag fram till sängen där han låg. Han grät och hulkade häftigt och jag drog fingrarna genom hans hår för att lugna honom. "Såja Omar... Schhh... Det blir bra" sa jag och klappade honom på huvudet. När jag såg att en ny kaskad spya var på väg höll jag upp hinken närmre honom och klappade honom fortfarande över håret. Jag skulle gå igenom eld och vatten för honom och resten av killarna. Jag hittade en handduk som jag blötte och bafdade honom i ansiktet med. Jag satt där ett tag och hjälpte honom spy, men helt plötsligt...

----------------------------------

Där tog det slut för detta kapitlet. Skulle uppskatta det sjukt mycket om ni ger mig feedback genom kommentarer, och taack för att ni röstar så himla mycket!! Ni är bäst!!

Kraamiis♥