1:Love?Eww

2.9K 87 37
                                    

Zwyneth's POV

And now, let's give a round of applause to our valedictorian 2017-2018 as she gives her valedictory address.

Nagpalakpakan ang madla bago nagsimulang magsalita ang babaeng nasa entablado.  I was busy taking pictures of her while she's doing her speech, kailangan ko pang hanapin ang tamang anggulo at tamang pagkakataon upang makuhanan ko siya ng isang Perfect Shot.

During this event, commencement exercise 2017-2018, ako ang naatasan na maging photographer sa event na ito. I'm no ordinary photographer. Gusto ko lahat ng shots ko ay PERFECT. Kaya sa bawat pagpindot ko sa camera, wala akong binubura because before I clicked, I make sure everything's set and perfect.

I am Zwyneth Carmella Sawal, a professional photographer. Ever since I was a child, I dreamt of being a photographer. Sabihin na nating mababaw lang ang pangarap ko but I kept in mind that it's what I really wanted. I have a lot of cameras, I even have a collection but I often used only 2 cameras. One para sa trabaho and the other one is for personal bussiness.

After a long tiring day,  naupo ako sa driver's seat ng kotse ko. Nagpakawala ako ng isang buntong hininga.
It's supposed to be our 4th anniversary today, I don't know why but I only found myself crying. Masyadong masakit.

It's been 2 years since the day he left me but the wound is still not healed. He's my first at napakasakit na malaman na para sa kanya, ganun lang kadali yun.

**Flashback**

It's been 2 years since my boyfriend left me to go abroad. We're still in a relationship pero hanggang ngayon ay hindi pa rin siya nagpaparamdam sa akin. One time he sent me a message containing na magiging super busy siya, I understand him. I love him so much so understanding him will be one of my way to show my love.

Until one day, nagulat ako ng bigla na lang siyang tumawag. Napatalon pa ako sa tuwa, finally!

"Hello?" Panimula ko.

(Zwyn?)

"Luke! Akala ko hindi ka na magpaparamdam, I thought you already left me." I said with a ear-to-ear smile on my face.

(It's good to hear you again. How are you? I'm sorry kung hindi kita natatawagan or namemessage man lang)

"Nah it's okay. So why'd you call? I miss you so bad."

(Haha. Don't worry I'm going home tomorrow)

"Ta-talaga!? That's great! What time? Susunduin kita!" I said it happily.

I can't believe it! Uuwi na siya, after 2 years! He decided to come back to me. Oh Gosh! I can't express how happy I am. Sobra-sobra ang saya na nararamdaman ko, baka may surprise siya or what? Hihihihi

(Okay then, bukas ha? Sige na. I only called just to inform you that. Bye)

"Okay, Bye! I love you!"

(Uh-ehem! I have to go well, Bye!)

At tuluyan na niya akong binabaan ng telepono. That was weird. Hindi man lang siya nag 'I love you too' but maybe he's shy because it's been years na rin. Haha oh well.

-after that day-

Kasalukuyan akong naghihintay ngayon sa airport, I'm waiting for Him. Biglang nagkaroon ng sigla ang buong katawan ko ng aking matanaw ang lalaking matagal ko ng hinihintay, I didn't waste any moment and I ran towards him. I hugged him very tight, Oh God knows how much I miss this guy.

Nauna na siyang nagpakawala and he just gave me a smile. Ba-bakit ganun? Parang ako lang naman ata nakamiss sa kanya.

Nagsimula na siyang maglakad palayo dala ang mga gamit niya, tumulong na rin akong maglagay ng luggage niya sa kotse ko.

The Perfect Photo Of The StoryTahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon