"Tack för ikväll" Säger jag till Emilia.
"Det var ett nöje" Säger hon när hon låser upp dörren.
Jag ler svagt, stoppar händerna i framfickorna på mina svarta jeans och titta ner på mina svarta skor jag bär.
"Ogge" Säger Emilia och tar min ena hand vilket får mig att titta upp och möta hennes blick. "Vi hittar honom."
"J-jag vet m-men det har gått ett år" Säger jag. "T-tänk om han är borta."
"Nej Ogge lyssna, han är inte borta" Säger hon.
"D-det vet du inte" Säger jag.
"Tro mig, jag såg honom kämpa genom anorexian, han är starkare än så" Säger hon.
"Tack Emilia" Säger jag och hon ler.
Hon ska precis gå in när jag tar tag i hennes handled. Hon vänder sig om möter min blick.
"Säg inget till Omar, han får inte veta något om vårat förflutna, inte av dig" Säger jag.
"Ogge du måste berätta, du kan inte hålla det hemligt för honom" Säger hon.
"Jag ska, men inte nu, jag vet inte ens om man lever" Säger jag.
Hon nickar.
"Hejdå Ogge" Säger hon och stänger dörren.
Jag lämnar trapphuset och går till min bil som jag låser upp och hoppar in i. Jag kör hem till mitt trapphus. Men när jag kommer fram till min lägenhet och ska låsa upp så är det redan upplåst fastän jag låste innan jag stack....
-----------------
Kan någon komma och krama mig? Känner mig deppig....😔
//Linnsan
YOU ARE READING
Jag älskar dig || Ogmar
Fanfiction"Nu drar jag!" "Nej Omar vänta" "Ge mig en andeledning Ogge, en andeledning" "För att jag älskar dig!" Uppföljare till Ditt SMS räddade mitt liv, rekommenderar att du läser den först annars fattar du nada ;)
