KEDJAD

Prolog

Catena

Känslor är något som bara ynkryggar känner. Folk som inte är starka nog att stänga dem ute. De existerar för att dessa veklingar behöver något bra i sina liv, för att de aldrig kan uppnå storslagenheten av att vara en krigare, och kämpa för imperiet.

Känslor kommer att leva i ditt huvud som blodtörstiga rovdjur, väntandes på tillfällen att kontrollera dig och äta den lilla intelligensen du besitter. De kommer att leda dig till död och smärta. Inget mer. De kommer alltid att försöka sitt yttersta att dränka dig, att bränna dig och att skada dig - tills det blir för mycket för ditt svaga sinne och du dör.

Då har du förlorat det eviga kriget mot svagheten, och du förtjänar att dö, som inget mer än en svag ynkrygg.

Cetins ord har alltid levt inom mig. Som ett litet barn, inte mer än fyra somrar gammal, slogs jag i de smutsiga avgrunderna som skuggades av den stora arenan. Jag brukade mässa orden högt medan Cetin slog mig, som han alltid gjorde när jag misslyckades med träningen. Eller för att jag grät, som ett resultat av den svåra smärtan han brukade utsätta oss för. När blod rann ur de många djupa såren som täckte våra kroppar, sa han alltid att vi skulle vänja oss vid den kroppsliga smärtan. Han hade rätt.

Jag brukade upprepa orden för varje enstaka droppe blod som strödde sanden, och för varje förbannad tår som rann nedför mina kinder. Orden grävde sig djupare in i mitt sinne för varje slag mot mitt ansikte, och spark till min kropp.

Jag blev slagen tills att jag slutade skrika, och jag kunde ta mig an känslorna som en krigare, precis som han ville.

Sista gången jag grät var jag åtta somrar gammal och hade dödat en man för första gången. Jag låg under min trasiga gamla filt och grät en hel dag, tills dess att Cetin hittade mig, drog mig ur sängen och slog mig. För varje liv jag avslutade efter det gjorde jag ett märke i taket ovanför min säng. När jag växte, såg jag märkena bli fler och fler, tillsammans med ärren som täckte min kropp.

Nu, tio år senare är jag en mördare. Mina händer är täckta i så många människors blod, att jag knappt kan räkna dem. 

Jag är allt som Cetin ville att jag skulle vara.

～

Hej allihopa!

Jag skulle bli jätteglad om ni kunde kommentera och ge mig en vote, trots att detta kapitlet var extremt kort :D Lovar, det andra är mycket längre :)

Jag kommer att lägga ut ungefär två kapitel i veckan. Skriver denna berättelse parallellt med den engelska versionen, om ni vill kan ni kolla in den också :D

Hoppas att ni gillade det ni läste och fortsätter att följa denna serie ;) <3