KEDJAD

De dödas viskningar

Catena

"Helvete. Jävlar. Skit," fräste jag när jag tog mig fram genom det iskalla vattnet som nådde hela vägen upp till min midja. Lyckligtvis hade det varit kallare när vi slängt oss ner i akvedukterna, nu när vi dragit runt här ett tag var mina ben så pass avdomnade att jag knappt kände av kylan. Dock var det motsatsen till positivt när man försöker fly från en hel trupp av soldater nere i ett tjockt, oändligt mörker, som till och med fick Rhesus långa vinternätter att skina som solen. 

"Håll tyst," morrade Servus framför mig. "Sluta vara en sån kvinna."

Jag fnös. "Får jag påminna dig om att ingen skulle hitta din kropp här nere i mörkret om du dog. Jag är fullständigt kapabel att skära halsen av dig trots mina skador. Det vet vi båda två."

"Jag tvivlar på att du ens kan se mig, lilla flicka." 

Det var svårt att undvika att se konturerna av Servus enorma kropp som lunkade fram i vattnet, trots att vi var helt utan ljuskälla. Men av erfarenhet visste jag att jag knappast behövde ljus för att köra in en kniv mellan hans revben. Bara tanken av det fick mig att räta på ryggen och dra bak axlarna.

Vi tvärstannade när ännu en mörk gång korsade vår väg. Medan vi sprungit genom tunnlarna hade jag försökt lägga alla akvedukternas svängar, avstånd och riktningar på minnet, men efter en stund var mitt huvud bara fullt av ett diffust virrvarr av mörker och kyla. Förhoppningsvis hade Servus någon idé om var vi befann oss i förhållande till staden. Det fanns en utgång. Det visste jag. Akvedukter måste leda ut någonstans för att göra det möjligt att hämta vatten från dem.

Men en sak var säker. Vi skulle inte kunna gå upp ur samma ingång vi kommit in genom. Vid det här laget var det lilla skjulet förmodligen fullt av vakter och det skulle inte förvåna mig om General Lara också befann sig där, förhoppningsfullt väntandes på att tortera oss. 

I sin tur, betydde det att vi skulle vara tvungna att antingen gömma oss här alldeles för länge, eller att vi skulle behöva slå oss ut ur härifrån. Vilket definitivt skulle leda till att vi båda två dog. Trots att vi båda var två av imperiets mest älskade och hänsynslösa krigare, fanns det en gräns på hur många vakter vi faktiskt skulle kunna ha ihjäl. 

Med en ljudlös rörelse vände jag mig om och såg ut mot skuggorna bakom oss.

Långt borta ekade vakternas avlägsna rop och plaskande när de klumpigt tog sig fram genom mörkret. Dock, så var deras vårdslösa framfart bara positiv för oss då det innebar att vi lätt kunde försvinna, och bli ett med skuggornas mörker.

Ibland kunde jag ana ljus från facklor som speglade sig i det kolsvarta vattnet, men de försvann alltid lika fort som de kommit. Vakterna hittade inte bättre här nere än vad vi gjorde.

Servus mumlade tyst medan han rotade i sin väska. Efter en stund drog han upp något som omedelbart gick upp i flammor. Jag kisade mot det starka ljuset, och skulle precis slå den lilla facklan ur hans hand när jag såg mig omkring. 

Det ensamma ljuset sken upp akvedukterna, som omgav oss från alla håll och kanter. Vi befann oss nästan i mitten av mängder av olika gångar som separerades av höga, vackert rundade väggar, byggda av sandfärgade tegelstenar. Samma stenar som arenan byggts av.

Ett högt plask en bit bort fick oss båda två att slita fram våra vapen och stirra ut i skuggorna. 

Jag kastade en blick på Servus, vars ögon var stora som tefat när han stirrade ut i tomheten. Från mörkret kom ljud som inget levande någonsin kunde göra. Trots att vakternas avlägsna rop hördes, framträdde de rosslande, gutturala viskningarna tydligt. Kanske hade varelsen någon gång levt, men slutligen lämnats åt en mörk död i akvedukterna.