KEDJAD

Solstaden

Catena

Ingen reagerade när träkäppens slag och det isande skriket av smärta trängde igenom Rhesus lugna fasad. 

General Lara stod lutad över en av de yngre krigarna, med ett stadigt grepp om sin älskade träkäpp, som hon alltid använde vid olydnad. Med tanke på hur hårt hon slog, var det förvånande att käppen aldrig gått sönder, sedan jag var tretton somrar. 

Den unge pojken föll skrikandes ihop i sanden, med händerna om nacken, som om han förväntade sig att bli träffad en gång till. Vilket han blev. Generalen drämde till honom i sidan, och vi alla hörde hur något knäcktes. Troligtvis ett revben.

Hon flinade, satte änden på käppen under hans haka, och stirrade på honom medan hon vinklade upp hans rosiga ansikte. Hennes blick var vaksam, men rofylld. Precis som när katter brukade stirra på sina byten några ögonblick innan de blev uppslukade. 

"Se mig inte i ögonen om jag inte bett dig, krigare," morrade hon över pojkens ihopkurade kropp. Hotfullt satte hon sig på huk bredvid honom. Hon talade lågt, men det var omöjligt att inte höra vad hon sa. "Du borde inte ens få äran att kallas för det. Du är en skam för hela imperiet. En skam för Kejsar Kyro. Nästa gång ska jag personligen slänga dig i ormgropen."

Sedan reste hon sig upp, och lämnade honom för att rakryggat fortsätta inspektera den främsta raden av krigare. Hon knäppte händerna bakom ryggen, i en gest av överlägsenhet, och höjde lättat på ögonbrynen. Pojkens jämrande sig och andades ytligt från ledets högra sida. 

Det var det som hände när man inte lydde. Korkade pojke. 

Generalen harklade sig och sänkte takten. "Eventet kommer att börja med tre strider. De utvalda krigarna kommer att kämpa mot varandra." 

Hon stannade bredvid mig, framför Davu och iakttog honom ett tag.

"Du kommer inte kunna delta. Kejsaren förväntar sig hårda strider. Inte en vuxen man skrikandes på grund av en smärre skada innan striden hunnit börja." Hon såg på honom nerifrån och upp med kisande ögon. 

"Ni män brukar inte vara särskilt smärttåliga." 

Jag bet mig i tungan för att inte brista ut i skratt. Den lilla, nästan osynliga rörelsen fick Generalen att snabbt knycka sitt huvud mot mig.

"Inte du heller, hundratrettiosex. Det är ett under att du inte är utskickad härifrån än. Du kanske snart får kökstjänst i palatset istället, ersatt av någon som inte är dum nog att ta i en svärdsklinga." 

Jag rätade på ryggen och stirrade rakt fram för att undvika hennes genomträngande gröna blick, men den brände ändå i ansiktet.

Det var inte som om jag inte visste att jag skulle vara oförmögen att slåss på eventet. Helaren hade hjälpt mig på riktigt den här gången, utan att droga mig. Vilket var positivt. Men det var inte nog för att jag skulle få delta. Cetin skulle skratta mig rätt i ansiktet och säga vad var det jag sa. Du är inte stark nog att bli en krigare. 

Jag stod still, utan att röra en min. General Lara, som var ett huvud längre än jag, vände bort blicken och spatserade vidare. Jag slappnade av hållningen lite, och vågade snegla på Davu, som såg mer hjärtkrossad ut än jag kände mig.

"Det är inte som om du skulle överleva eventet med de där skadorna ändå. Du skulle bara vara dum om du ens försökte," viskade jag, knappt hörbart.

Han fnös. "Det spelar ingen roll. Eventet är en av de viktigaste händelserna vi kommer att vara med om. En chans att visa både Kejsar Kyro och Kejsar Euander att vi är bäst."