KEDJAD

Mörkrets tunnlar

Catena

Isande kyla spreds i mitt ansikte och sipprade långsamt nedför min hals. 

Långsamt slungades jag ut ur det varma, bekymmerslösa mörkret. Min första tanke var att jag ville stanna där. Sväva i den varma bekvämligheten i evighet. Men när en till våg av iskall kyla träffade mitt ansikte slet den tag i mig och drog mig ut i det kyliga, mörka livet igen.

Jag drog häftigt efter andan och rullade genast över på ena sidan i ett lönlöst försök att undvika det kalla vattnet som kastades över mig. Jag hostade och spottade medan jag försökte torka bort det ur mina ögon. 

En stark hand slet tag i kragen på min tunika och drog upp mig från det kalla, blöta stengolvet. Jag stretade mot, men personen var definitivt överlägsen i styrka. Han gav mig en hård käftsmäll, vilket fick mig att hastigt öppna ögonlocken.

Min knytnäve flög ut framför mig innan jag ens hunnit tänka. Men jag behövde knappt göra det för att veta att det var Rus. Han gav ifrån sig ett förvånat grymtande läte när min näve träffade honom över kindbenet, och jag lyckats måtta in en spark i hans mage. Greppet om min tunika lossnade när han snubblade bakåt in i en vägg. Rummets enda ljuskälla, en fackla som suttit på väggen, lossnade av stöten och slocknade mot golvet. 

Det blev kolsvart. Jag trevade fram mot den motsatta väggen, desperat sökandes efter en utgång. Rus frustade irriterat på andra sidan av rummet, vilket fick adrenalin att skjuta upp genom min kropp. 

Jag hittade utgången och kastade mig ut i tunnlarnas mörker. Långt bort åt höger kunde jag tyda hur ljus spreds från en brinnande fackla, så jag satte av åt andra hållet. 

Många gånger grimaserade jag, när jag råkat springa in i ännu en skrovlig stenvägg gömd i mörkret. Mot den svarta bakgrunden kunde jag tydligt se stjärnor som dansade runt i mitt synfält. Utan att se, visste jag att mina händer blödde. Mycket. Blodet rann nedför mina fingertoppar, likt små röda ormar som sedan droppade mot marken. 

Jag hade knappt något minne av vad som just hade hänt. Det sista jag kom ihåg var Kejsarens festmåltid. Sedan mörker. Sedan slag och sparkar, följt av smärta och blod, samma färg som rött hår. 

Långt bort ekade Rus tunga steg när han kom närmare och närmare. Vetskapen om att han fanns där, någonstans, dold av mörkrets slöja, fick mitt hjärta att slå hårdare än Kejsarens festtrummor. 

Jag följde fortfarande väggen med handen, när jag insåg att den försvann under mina fingertoppar. Ett hålrum. Haltande, tog jag mig in i rummet och mina ben försvann under mig. En svag, men kylig vind blåste försiktigt en hårslinga ur mitt ansikte. Jag såg säkert värre ut än den där svaga tjuven i arenan.

Långsamt tippade jag huvudet bakåt och lutade det mot den hårda skrovliga väggen. Jag orkade inte mer.

Så det var här jag skulle dö. I de mörka tunnlarna, mördad av Rus. Inte alls den hederliga döden jag förväntat mig. Sedan jag var ett litet barn hade jag trott att jag skulle dö på arenan, efter en hård strid mot en motståndare jag inte kunde slå. Men det här var väl ganska nära ändå, förutom att jag inte var på arenan. 

Jag tog ett skarpt andetag och kände efter alla mina dolda knivar. De små bladen i mina ärmar var borta. De i byxlinningen var borta. Jag slöt ögonen och hoppades på det bästa. Om kniven i min känga fortfarande fanns kvar skulle jag kanske ha en chans mot Rus. Om jag hade Gudarna på min sida. Men jag behövde inte döda honom. Det skulle räcka med ett strategiskt hugg, och han skulle vara försvarslös. Då skulle jag kunna ta mig ut ur mörkrets tunnlar.