KEDJAD

Mördaren

Cassian

"Du förtjänar inte att dö på det här sättet."

Jovian skrev klart den sista meningen med fjäderpennan. I ett ögonblick mötte han min blick med sina mörka ögon, svarta som korpögon. En mörk droppe bläck föll då genast ner på pappret och dränkte ordet '' i mörker. Han utstötte ett frustrerat läte, och kastade en blick runt rummet för att söka efter en trasa att torka bort det fortfarande våta bläcket med. 

Han rafsade runt bland de blekgula pappersarken. "Det spelar ingen roll vad jag förtjänar eller inte." 

Jag andades ut skarpt för att protestera. "Jag kan arrangera en flykt för dig här och nu. Euander kommer ta emot dig i Aduros-"

"Nej." Suckande såg han upp från skrivbordet. "Att fly skulle bara vara att dra ut på eländet."

Ute i korridorerna var vaktaktiviteten högre än normalt. Fotsteg kom och försvann upp och ner genom palatset, trots att det inte än var tid för de nattliga patrullerna.

De visste. Det var för sent.

"Jovian jag ber dig-"

"Du är kronprins," han log. "Be inte." Med en kvick rörelse fångade han upp pappersarken och tryckte ner dem under den lösa golvlisten, svärande när bläcket som inte än torkat rann ner över den slarviga skriften. Han gav brädan en spark så att den for tillbaka på sin plats.

"VAR ÄR SOPHOS?" röt en vakt från korridoren. Dörrar började smälla och oskyldiga började skrika när de kastades ur sina rum.

Jovian gav mig en första, men sista kram.

"När vi ses på andra sidan förväntar jag mig att du ska ha lyckats."

Jag förmådde inte att göra mer än att nicka åt honom. Tankarna skenade i mitt huvud. Min bäste vän sedan år tillbaka var påväg rakt mot en säker död, på grund av ett misstag. På grund av att en av våra allierade angett honom. 

"Vi försöker få ut dig," sa jag stumt, men Jovian bara log mot mig.

"Bry dig inte om det." 

En bestämd knackning på dörren var början på slutet för Jovian Sophos. Han nickade mot mig och mimade 'förlåt', sedan  gav mig sedan ett hårt knytnävsslag i ansiktet. 

Dörren till min kammare smälldes upp. Jovian kastade sig mot mig och hann inte ta strypgrepp på mig innan han blev bortsliten och nedslängd på golvet.

Vakterna kastade sig över den obeväpnade Jovian och tryckte ner honom tills hans ansikte låg mot marmorgolvet.

I ett ögonblick försvann hans bekanta ansikte. Istället ersattes det av ett annat, med tomma, färglösa ögon som såg ut att höra hemma hos ett lik. Men det gjorde de inte. Det var mina ögon. Mina ögon som en gång varit lika blåa som min fars, men som efter så många år präglade av död, hade förlorat sin färg som himmelen gör under vintern.

Plötsligt tycktes ögonen explodera i en våg av glasskärvor.

Scenen blåste bort. Konturerna blev suddiga, som om mitt synfält blivit till hälften dolt av dimma. 

Sedan satt jag där. I arenan. Och såg på när min bäste vän blev mördad. Skuld fanns fortfarande kvar inom mig, för att försöket att smyga ut Jovian hade misslyckats. 

Mina knogar vitnade när jag krampaktigt klamrade mig fast vid tronen. Den förvrängda arenans kanter dansade fram och tillbaka, som om någon drog ut dem för att sedan pressa ihop dem likt ett dragspel igen. All arenans färger blev brännande starka,  pulserande i takt med publikens donande jubel.

De jublade åt Jovians mördare, som täckt i blod rörde sig mot sitt byte. Hon tycktes locka till sig all världens skuggor, som troget följde henne när hon rörde sig över sanden. Hennes ögon var galna när hon hånlog mot publiken. 

Framför henne låg Jovian. Hans vanligtvis noggrant bakåtkammade hår hängde i stripor längs ett främmande ansikte, präglat av hunger och månader av tortyr. 

Mördaren såg på honom och skrattade, ett skratt som inte var hennes eget, utan min fars. Sedan såg hon rätt upp på mig och hennes ärrade ansikte blev till min fars. Han log åt mig. Något jag bara sett ett fåtal gånger förut.

Sedan var det enda jag såg blod. 

Mycket blod.

Och Jovian som dog. Igen. Och igen. Och igen. Utan att jag kunde sluta titta.

～ ✧ ～

Jag slog upp ögonen och kippade efter luft. 

En kylig bris letade sig in i rummet, och strök varsamt bort ett par hårslingor som fallit i mitt ansikte. Annars var rummet dränkt i nattens svala och bekväma mörker.

Sängen knakade ljudligt när jag satte mig upp. Med vidöppna ögon och ett dundrande hjärta satt jag där, still som ett bytesdjur, och såg in i den mörka väggen. 

Jag hade inte haft en mardröm sedan jag var liten. 

Jag harklade mig och satte tummen och pekfingret mot näsryggen. De senaste dagarna hade en kronisk trötthet hängt över mig som en slöja, som resulterat i att jag för varje träningspass fått nya skärsår, blåmärken och skrapsår som souvenirer för patetiska anledningar som att jag 'inte var tillräckligt snabb på fötterna'. Det hade åtminstone lett till att jag varje kväll fallit in i en djup drömlös sömn, och inte vaknat förrän Iro eller en vettskrämd tjänare skakat liv i mig. Jag suckade. Vad det än var skulle det vara över efter vi intagit Rhesus. 

En knackning på dörren bröt plötsligt stillheten som länge legat över palatset. Eleri vände på sig borta i sin bur, nyfiken på vem som kunde tänka sig besöka mig mitt i natten. Jag höjde ett ögonbryn och drog mig till dörren på ben som egentligen inte orkade stå.

"Goddag, Kronprins," när jag öppnade dörren möttes jag av General Laras stela leende. Bakom henne stod rader med vakter.

Jag höjde ögonbrynen åt henne. "Hur står det till, General?"

"Fantastiskt," hon tog ett steg närmare min dörröppning. "Men nu måste du ursäkta oss. Kejsaren beordrade oss att genomsöka ditt rum, och vi skulle gärna göra det nu så vi kan gå till sängs snart." 

～

Det blev ett kortare kapitel, så jag kommer att publicera ett till i veckan :D (ändå tog det längre tid att skriva eftersom jag är perfektionist, heheh) 

Dagens fråga: Om ni var en enväldig härskare över ett imperium, vilken skulle vara den första lagen ni skulle genomföra?