KEDJAD

Levande mörker

Catena

Skratt och glädjetjut fyllde den stora salen. Efter att ha spenderat hela kvällen på den oändligt långa festmåltiden hade majoriteten av gästerna druckit för mycket för sitt egna bästa. Vakter, krigare och tjänare från Rhesus och Aduros dansade till en vacker melodi skapad av mängder av konstigt formade metall instrument.

Rus dansade en löjlig dans med Vitus, och med tanke på hans inlevelse när dansade kanske han haft en dold dröm att bli dansare. Han flög fram mellan de prydligt dukade borden och stannade upp ibland för att svepa någon stackares vin. Jag flinade. Han skulle passa väldigt bra i en av Kejsarinnans stenprydda långkjolar.

Efter att jag länge betraktat hur besten dansade med en av tjänarna, kastade jag en blick på det fulla vinglaset framför mig, glad att jag själv inte kände för att dricka. Den blodröda vätskan skulle bara få mig att må sämre än jag redan gjorde. Förutom att alla mina muskler värkte efter konfrontationen med Atavus, hade jag fortfarande en pulserande huvudvärk som förvärrats på grund av sömnbrist.

Hela natten hade jag legat vaken och tänkt på vad smeden sagt. Denuo. Mannen som ska få imperiet att resa sig ur Kejsarättens aska. 

Det var ganska komiskt att Atavus trodde att en enstaka man skulle kunna ha makten att störta det Rhesiska imperiet. Det äldsta och största riket i kontinentens historia, som rest sig för över trehundra år sedan.

Kejsar Kyro styrde allt som skedde i hela riket. Han hade bokstavligt talat kontroll över varje enstaka äpple som färdades in innanför Rhesus murar.

Men med tanke på att någon med Denuos pil i behåll hade tagit sig in i staden, var Kejsarens kontroll kanske inte lika stor som jag trott. Det var inte lagligt att ifrågasätta Kejsar Kyros regerande — och det gjorde jag inte heller, men det var något som han glömt, något som tagit sig in i staden och brutit imperiets lagar.

"Skål till imperiet. Må det leva i en evighet." Jag blinkade när jag kastades ur mina tankar. Davu flinade och höjde sitt nyligen fyllda vinglas mot mig.

Efter ett ögonblicks förvirring svarade jag honom med att höja ett ögonbryn.

Han skrockade. "Du vet att det är meningen att du ska dricka när man skålar?" 

Jag himlade med ögonen. Jag hade ingen lust att handskas med skitsnack. Den bultande smärtan i mitt huvud hade förvandlat mitt tålamod till en bägare som hotade att rinna över. Tur att Davu var smart nog att lämna mig ifred. Istället flinade han mot mig igen, innan han svepte det sista sitt vinglas. 

När det var tomt satte han ner det i bordet med en smäll. "Du vet, Syster, att vinet får smärtan att domna bort." Han gjorde en gest mot sin skadade axel. 

"Så du skulle inte dö av smärta om någon rörde din arm?"

Davu fnös. "Även om jag inte druckit skulle jag inte dö om någon rörde min arm. Smärtan är redan delvis borta." Han kastade en blick på mina bandagerade händer. "Jag kan inte säga samma sak om dig, ellerhur?"

Jag höjde på ögonbrynen. "Jag mår bra, Broder. Helaren talade om att jag kommer att kunna delta i eventet — om örterna hon givit mig funkar."

"Skål till oss då, Syster, och alla veklingar vi kommer att döda under eventet." Jag log åt tanken på eventet. 

Min blick gled från Davu till Prinsessan Iro, som satt en bit bort vid Kejsarens bord. Hennes röda hår sken genom det svaga fackelljuset. Hon såg iskallt ut över salen, men fastnade med blicken vid Rus. Han hade greppat tag en marmorpelare med en av sina stora händer, och svingade sig runt den medan han sjöng en bit med grov låttext.