KEDJAD

Blodets gatstenar

Catena

"Davu," viskade jag medan jag stack ner huvudet från den översta våningssängen. Den tvärta rörelsen gjorde mig vimmelkantig, och jag knep ihop ögonen i ett försök att ignorera de flimrande ljusen som började fylla mitt synfält. De hade hållit sig borta ett tag, men hotade hela tiden att komma tillbaka.

De andra krigarna tränade och vi hade blivit lämnade i sovsalarna på grund av våra skador. Jag hade aldrig missat ett så högt antal träningar, och det gjorde mig rastlös att inte göra något förutom att ligga och stirra upp i taket. Under de senaste dagarna hade jag inte tänkt på något annat än hur tråkigt det var. Det var tortyr. Men helaren hade varit tydlig med att säga att tidig överansträngning kunde förvärra mitt tillstånd, och kanske döda mig. Trots att det gjorde mig kinkig att missa träningarna, var det onödigt att dö av lite skador. Men jag mådde bättre. Smärtan i mina händer började lätta, tack vare örter som jag blivit försedd med, men min kropp flammade av en feber som hotade att bränna upp mig inifrån. 

Jag harklade mig, men min bror låg i en djup, snarkande sömn. Synen av hans muskulösa armar som omfamnade en trasig gammal kudde fick mina mungipor att dras uppåt i ett hånflin. Han kramade alltid något när han skulle sova. Första gången han skulle sova utan sin mor när han nyss anlänt till träningsanläggningen hade han försökt krama mig, men jag högg honom med en kniv jag gömt i kängan. Till mitt försvar, hade jag aldrig gillat när människor rört mig. Och jag erbjöd honom att hugga mig sedan för att bli kvitt.

Istället för att väcka Davu på ett sansat sätt ansträngde jag mig för att sparka av mig min känga. När jag lyckats flåsade jag som om jag nyss varit på ett ansträngande träningspass, men med en stadig hand siktade jag på min brors mage. 

Första, andra, tredje. Kängan flög graciöst genom luften, och träffade Davus ben innan den studsade i stengolvet med en duns. "DAVU." 

Han flög upp ur sängen medan han höjde sina knutna nävar, och kastade sin mörka blick över sovsalen, sökandes efter fara. När han såg min känga legandes på golvet såg han upp mot mig med en blick som blixtrade av sömnig irritation. 

Jag flinade mot honom genom febern. "Kan du ge tillbaka min känga?" 

"Nej," mumlade han och himlade med ögonen. Sedan lade han sig ner igen, men efter en stund öppnade han ett mörkbrunt öga och stirrade på mig. "Vad vill du, Syster?" 

"Jag vill veta var pilen som sköt dig kom från och vem som avfyrade den," svarade jag lugnt, och ryckte på axlarna medan jag rullade över på rygg och stirrade upp på de vita märkena i taket. "Sedan ska jag slå dem till en blodig massa medan jag hugger av deras fingrar en efter en och petar ut deras ögon." 

Han var tyst ett tag, så tyst att man kunde höra sprakande från de små facklorna på sovsalsväggarna. Sängen knakade av hans vikt när han satte sig upp. 

"Atavus," sa han bara.

Namnet på Cetins gamla bundsförvant fick mig att dra ett skarpt andetag in. Det var ett namn som ingen av oss hört eller nämnt på länge. Atavus hade länge varit en av de skickligaste smederna i Rhesus, som spenderade sin tid tillverkandes vapen till många inflytelserika krigare, inkluderat Cetin och hans elever. Under sina äldre år hade han drabbats av en sjukdom som tvingade honom att avstå från metallbruk. 

Men det viktiga var att Atavus visste allt det fanns att veta om metaller och vapen. Han kunde hjälpa oss. Om vi hade något tillräckligt bra att erbjuda i gengäld.

Davu suckade. "Klarar vi oss att ta oss till smedjan?"

"Givetvis," sa jag medan jag kravlade ur sängen. När jag satte en fot på den slitna trästegen, kände jag hur mitt maginnehåll var påväg upp igen. Det brändes i min hals och jag svalde upprepade gånger i ett försök att utplåna den äckliga känslan.