KEDJAD

De dödas makt

Catena

(extra långt kapitel!)

Den döde skrockade gutturalt där han hoppade fram i vattnet framför oss. Flera gånger försvann han iväg, blåste bort som en kall vind, men inom kort uppenbarade sig den skimrande gestalten i slutet av tunneln igen. Vålnaden utstötte hela tiden ifrån sig ord, som om han pratade med någon. Den kunde fräsa till då och då, och börja skrika, vilket varje gång fick håret att resa sig på mina armar.

Jag rynkade på näsan åt faktumet att en död sak stod mellan om mitt liv skulle fortsätta eller avslutas här och nu.

Efter att ha passerat många hörn och nya tunnelöppningar, var chansen att vi skulle hitta ut samma väg vi kommit in genom så gott som död. Lika död som vår vägvisare. Jag gav då och då Servus blickar som jag hoppades förmedlade vad jag tänkte. Om vi dör här är det ditt fel och jag kommer skära halsen av dig i livet efter döden.

Den enda anledningen till att jag inte redan avslutat hans patetiska liv var Davu. Om Rus inte återvände med livet i behåll, men jag gjorde det, skulle Den förrädiske kronprinsen ta livet av min bror.

Jag kunde se Cetins förbannade ansiktsuttryck framför mig. Känslor är skit. Om jag hade lyssnat på vad han sagt, skulle jag omöjligt befinna mig i den här situationen. Att älska någon så pass mycket att man är villig att göra vad som helst för dem kan aldrig leda till något bra. Alls. Kanske skulle jag bara kunna skicka bort Davu när, eller om jag kom ut ur akvedukterna. Förutsatt att han skulle gå med på det, skulle han då vara utom fara. Jag skulle kunna visa min lojalitet mot Kejsaren och avslöja hans förrädare till son. Kanske till och med få avrätta både prinsen, Servus och den ruttna prinsessan på arenan. Fast det var dock bara ett drömscenario. Davu hade en tendens att göra idiotiska val, och kanske skulle jag också få sota för det.

Ett avlägset don började gjorde sig plötsligt fick mig att rycka till och vända mig om. Det var omöjligt att tyda var någonstans det kom ifrån. Mullret studsade mellan stenväggar, slet småstenar ur väggarna och fick vattnet under oss att dansa.

Jag kastade en sista blick på Servus gestalt i mörkret, och sprang. Iskallt vatten stänkte runt om mig när jag på mina bortdomnade fötter kastade mig fram genom gången. Servus ilskna rop efter mig försvann fort under donet, som tycktes växa i styrka.

Jag följde gång efter gång. Använde mina skadade händer till att dra mig fram längs väggarna. Men mullret jagade mig. Stenar stora som mitt huvud fick vattnet att kasta sig upp längs väggarna när de lossnade och smällde i marken.

När stenarna plötsligt började rasa från väggarna i gången bakom mig visste jag att jag var så gott som död. Som en mosad kackerlacka. Jag bet mig i tungan för att inte skrika när jag en sista gång drog med högerhanden längs väggen. Den tog slut.

Med en djup inandning satte jag händerna för öronen och tryckte mig mot det lilla hålet i stenväggen, som visade sig vara på gränsen till för litet för att få plats i. Ändå använde jag all min kraft till att pressa min domnande kropp mot väggen.

Kom igen.

Ett klippblock föll ner i marken bakom mig och krossades i tusen bitar.

"Hjälp mig. Snälla Gudarrrr," morrade jag genom hopbitna tänder.

"Jag vill inte dö här."