Kärlek? Eller lögner? J.B

1.7

Melissas perspektiv

Jag står fast frusen på marken vid tunnelbanan, människor runt om mig kollar förvånat på mig men vågar inte gå fram. Imorgon kommer det antagligen stå i nyheterna att jag står gråtandes på tunnelbanan, varför gör jag det då? Jo för jag saknar Justin så mycket, hans armar runt mig när jag känner mig nere, hans läppar på mina känsliga punkter, hans läppar på mina i en kyss, hans leende eller hans kramar som fick mig att må bättre. Varför stötte jag bort honom för? Jag visste ju att jag inte skulle klara mig länge utan honom. Jag börjar gå åt något håll jag inte vet vart, vart ska jag förutom Justins armar? För det är inte direkt så att jag hör hemma någon annanstans, han var mitt hem. Tänk om jag aldrig får se honom igen? Eller iallafall på några år, varför händer allt mig?

"Ursäkta mig frun, mår du bra?" Frågar en gammal tant i kanske 60 år som kommit upp från ingenstans

"N-Nej" jag börjar frysa plötsligt och darra

"Vart bor du?" Frågar hon med ett snett leende

"J-Jag vet inte" jag vill inte återvända hem, det är inte mitt hem

"Men ojdå, ska jag ringa någon du kanske känner som kan hämta dig?" Varför är alltid gamla så snälla mot vem som helst?

"J-Ja tack" jag fryser jätte mycket då jag bara står i klänning

"Okej raring, har du något nummer på minnet?" Frågar hon och plockar upp sin iPhone 5, ja vem ska jag ringa?

"Eh, 070*******" säger jag skakigt, hon räcker mig mobilen och det ringer i luren, vad ska jag säga?

"Hallå?" Frågar rösten i luren
"H-Hej" stammar jag
"Melissa?!" Säger rösten helt förtvivlat
"Kan du hämta mig?" Frågar jag
"Ja vart är du?"
"På tunnelbanan i New York" säger jag och han chockas
"Jag kommer snart" jag nickar men han ser ju inte det så jag lägger på luren och ger tillbaka mobilen till kvinnan

"Tack för att jag fick låna den" ler jag svagt medan jag darrar

"Ingen orsak, hoppas du kommer hem säkert nu" ler hon, gud vad gullig hon var mot mig, som min mormor jag aldrig hade

Jag sätter mig på bänken vid tunnelbanan med blicken neråt och väntar på han som ska rädda mig just nu från detta stället istället för att frysa ihjäl här på tunnelbanan. Jag får vänta kanske tjugo minuter innan han dyker upp med ett oroligt leende på läpparna.

"Filip" ler jag

"Att du fortfarande inte kan det" skrattar han och kramar om mig, jag besvarar den

"Vad längesen det var ju!" Säger jag med en ledsen blick på han

"Jag vet men du gick ju och blev känd så vad skulle jag göra?" Säger han och jag skrattar med honom

"Felix jag har saknat dig" säger jag med ett trött leende

"Jag har saknat dig med Mel" ler han och vi går mot hans bil

||||
Varför skriver jag plötsligt så korta kapitel? Aja

Xoxo, Ida