Kärlek? Eller lögner? J.B

2.0

Innan vi börjar vill jag att vi lägger en tanke till alla som vi förlorade i Stockholm.

-
Melissas perspektiv

"Tale as old as time, True as it can be
Barely even friends, Then somebody bends... Unexpectedly" melodin klingar i mina öron med hjälp av hörlurarna, jag slänger en glad blick på John bredvid mig som ger tillbaks ett leende

"Just a little change, Small to say the least, Both a little scared, Neither one prepared... Beauty and the Beast" sjunger vi tillsammans

Justins leende spelas om och om igen i mitt huvud vilket sätter ett glädje fyllt leende hos mig med, hans tillitsfulla leende som får just mig att känna mig lite extra speciell i denna enorma värld. Jag antar att det är lite patetiskt att säga att han gör mig lycklig hela tiden, men det är sanningen trots allt. Jag undrar lite ibland vad som skulle hända om alla fick reda på sanningen, det skulle bli kaos, är det rätt ord att beskriva det? För det skulle ungefär bli just kaos, okontrollerat kaos. Men vi kan inte leva i hemlighet för resten av vårt liv, det funkar inte så. Det är nu vi måste återvända till vårt liv, vi kan inte fortsätta såhär föralltid hur mycket jag än skulle vilja leva kvar i vår alldeles egna fantasi-värld.

Hur han sitter där, med armbågarna lutade mot knäna bredbent. Hur han drar sina händer genom sitt hår får mig att rodna, hur han biter sig i läppen på sättet han får det att se så attraherande. I den svarta soffan sitter han med ett stolt leende medan min röst ekar i mikrofonen framför min mun som spelar in min röst som senare ska visas upp för världen.

-

"Det har varit jätte kul att jobba med dig John" ler jag och ger honom en snabb kram efter låtens avslut

"Detsamma Melissa" vi lämnar musikstudion och jag går direkt till Justin som väntar på mig i soffan med världens leende

"Babe du är så jävla bra" ler han

"Taack" jag flinar medan jag går fram till honom och kysser hans läppar som jag kysst kanske för många gånger än vad jag borde

"Jag älskar dig" viskar jag mot hans läppar och så var det, inget mer än dom tre enkla orden som kan betyda så många saker

"Jag vet" svarar han och kysser mig igen på mina varma läppar

Det är såhär det ska vara, han och jag, jag och han. Många kan säga nej men inte jag, det här är rätt. Alla har rätten till att älska och vara älskad, jag och Justin fick den turen att älska varandra istället för någon annan. Jag kan nu inte förstå att jag kunde gå i nästan ett helt år utan hans närhet, det går inte ens att tänka sig längre. Det är helt onaturligt att leva utan Bieber, för mig, för han gör mig lyckligare än vad jag någonsin kan beskriva med ord. Det här är inte bara en relation mellan två personer, det här är mer än vad någon kan önska sig. Det är som om vi lever i en värld för endast oss två, oss två som väljer vårt egna öde. Jag kan inte drömma om något annat än mig och Bieber, han är mitt allt. Jag vet att det är uttjatat att säga mitt allt, men hur ska man annars forma känslorna som finns inom mig? Det är som om han är den som bygger upp min värld, håller kvar den lilla biten av lust jag har kvar här. Han är anledningen att jag går upp på mornarna, anledningen att fortsätta som Melissa Adams och inte minnet av Melissa Adams. Jag älskar Bieber.

---
Hej alla, jag har låtit er vänta i jag vet inte hur länge och bara lämnat det här som skräp. Jag ber om ursäkt för det.

Xoxo, do you forgive me?