Omegan

Förstört

Jag vaknar av solens sken genom de smutsiga fönstren. Jag somnade visst. Det är förvånansvärt kallt i huset och jag huttrar till.

''Mamma, vad är klockan?''

Inget svar. Är hon fortfarande inte hemma?! Nu är jag orolig och jag tittar på min telefon. Inte ett enda missat samtal, inte ett meddelande. Var är hon!?

Jag sätter mig upp i soffan som jag somnade på.

Då ser jag det.

Hela undervåningen är i spillror. Sönderrivna gardiner. Möbler i bitar. Krossade fönster. Det är till och med ett hål i en yttervägg. Vad har hänt här?! Jag ser blodfläckar på golvet och på de sönderrivna tapeterna. Sönderrivna... Varför har jag inte vaknat av att någon haft sönder mitt hus?

Jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet. En bris blåser genom huset. Jag börjar ''hoppa'' ut till köket för att inte trampa på något glassplitter, men stannar tvärt när jag inser att min mamma ligger på köksgolvet med söndriga kläder och slutna ögon.

Jag kastar mig fram till henne och tar hennes huvud i mina händer. Nej, nej, nej! Jag kollar hennes puls och hennes hjärta slår, men ändå rinner en tår sakta ner för min kind. Det där var för nära.

''Hon kommer att klara sig!'' säger en okänd röst, lite för självsäkert.

Jag fryser till medan en kall kåre löper längs min rygg och jag tittar långsamt upp. I dörrkarmen till en av dörrarna in i köket, lutar sig en kille. Han har svart hår och ler lite när han ser på mig.

''Vad har du gjort med henne?'' kvider jag.

Han stärker oskuldsfullt upp armarna i luften.

''Jag har inte gjort någonting!''

''Varför är du här då!?''

Jag har ställt mig upp och nästan ryter det åt honom. Mamma ligger livlöst kvar på golvet.

''För att se till att du inte säger någonting.''

''Om vad?''

Jag inser hur dumt det låter.

''Det här! Att två Alphor slogs här igår kväll. Du ska säga att det var en urspårad fest.''

Jag står stilla och rör inte en min, förutom tårarna som sakta rinner ner för mina kinder. Men inombords har jag panik. Han är en varulv. Hans Alpha slogs här och nu ska han bita mig så att han får tillökning i flocken, och så att han kan hålla mig tyst.

''Vad är en Alpha?'' frågar jag som om jag inte visste något om hela varulvsgrejen.

Han skrattar till. Det är ett tomt skratt.

''Det är den högsta graden i en varulvsflock.''

''I en vadå?!''

Jag är faktiskt riktigt skicklig på att spela med. Varför är jag inte en skådespelare?

Han flinar igen.

''Varulvsflock.''

''Finns dem?'' frågar jag, med falsk nyfikenhet.

''Ja, det gör dem.''

Jag tänker snabbt.

''Så du tänker bita mig så att jag också springer runt och har sönder folk hus och ylar mot månen?''

''Ja, typ så.''

Jag bara tittar på honom. Vilken idiot. Jag är redan inne i hans sinne och har koll på honom.

''Kom nu, så ska jag visa hur man gör!''

''Får jag hämta mina skor och min jacka?''

''Visst. Om du måste.''

Och med det vänder han på klacken och går ut.