Omegan

Stjärnklart

Jag vaknar med ett ryck, kallsvettig och omskakad. Mardrömen var tagande och allt jag vill göra nu är att vara vaken.

Drömmen var hemsk. Jag hade sprungit eller flytt från något i en mörk skog med stora träd och dimma. Jag hade varit rädd och kall men det var inte det värsta. Jag hade inte kunnat kontakta den som jagade mig med mitt sinne. Jag hade inte ens kunnat skifta till varulv. Paniken hade tagit mig och precis när jag föll över en rot och varelsen kom ikapp mig så vaknade jag. Och nu är jag här.

Jag kliver ur sängen och försöker att tassa ur rummet, utan att trampa på Shelby som ligger på mattan bredvid sängen. Jag fortsätter ner för trappan mot köket. Plasten fladdrar och det är kusligt öde och kallt. Köksklockan visar att klockan är fyra på morgonen. Jag kommer garanterat inte att kunna somna om. Lika bra att lägga fram paketen och springa lite i nattluften.

Sagt och gjort, jag tar paketet till mamma och lägger det på hennes nattygsbord och lägger Shelbys vid henne. Sen tar jag och smyger ut till skjulet och skiftar.

Snön är härligt kall mot mina varma tassar och vinden svalkar underbart. Efter en stund kommer jag ut på ängen i mitten av reviret. Jag sätter mig ner i mitten av den och spanar ut över himlen. Det är först nu som jag märker att det är fullmåne och alldeles stjärnklart. Det är riktigt vackert. Jag stirrar storögt på alla stjärnfall och tecken. Alla mönster och månens gropar. Den lyser näst intill blått. Jag blir helt uppslukad av stjärntaket, att jag inte märker att jag har fått sällskap.

"Hej"

Jag rycker till. Det var jag inte beredd på. Jag tar mig samman.

"Vackert va?" frågar jag Derek, som nu också spanar upp i skyn. 

"Ja, verkligen." mumlar han.

Jag tittar ner från himlen och på honom istället. Stjärnorna speglas i hans mörka, gröna ögon som om flera hundra kristaller bodde där inne. När han kollar på mig så tittar jag snabbt upp på stjärnorna igen. De har börjat blekna något eftersom horisonten skiftat till en lila, röd nyans som lyser mycket starkare på än dem.

"Kunde du inte heller sova i natt?" frågar Derek.

Jag nickar lite och tar bort min blick från stjärnorna. Jag tittar på honom och han möter min blick.

"Eller egentligen var det en mardröm som störde."

Ljuset vid horisonten växer sig starkare och starkare. Vi sitter där och andas så ångorna ryker i den fortarande lika kalla luften.

Plötsligt får jag en impuls. Jag ställer mig upp och smyger bort en bit. Derek är för uppslukad av himlen för att märka mig. Utan förvarning kommer det en snöboll i huvudet på Alphan. Han snor runt huvudet lagom för att få en till på nosen.

Jag skrattar så jag ramlar, men inte så länge för snart har jag också snö i ansiktet. Jag skakar snabbt av mig de och vänder mig om och börjar att gräva i marken så att snön skvätter på hela honom. Han börjar snabbt att göra likadant mot mig. Jag skrattar till igen och brottar ner honom i snön. Som väntat är han mycket starkare än mig och snart är det jag som är underst. Men det ändras snabbt då jag ålar mig ur hans grepp och puttar omkull honom. Han landar med en duns och ligger där och skrattar. Jag skrattar också.

"Jag måste gå nu." suckar jag när jag märker hur högt solen har stigit.

"Vi ses!" säger Derek och hoppar upp på fötter. "Men bara en sista grej!"

"Vad?" frågar jag undrande och han går fram emot mig. När han är tillräckligt nära så skakar han hela kroppen så att snön yr och jag blir full med snö.

"Tack då!" säger jag lite små surt och skuttar iväg med svansen högt och tungan ute.

"Hej då!"