Omegan

Kramp

Han bara står där.

Snopen. Troligen rädd. Säkert arg. Men han visar inget utåt. Men det bryr jag mig inte om. Jag vet exakt vad han tänker. Vad han minns. Vad han kommer att minnas. Och det är kalabalik inne i hans sinne just nu. Blockade länkar. Tankar. Känslor. Instinkter. Men jag har tålamod. Jag kan vänta.

Plötsligt går han fram emot mig. Han går snabbt och bestämt. Jag ryggar tillbaka lite, även om hela min kropp vill springa där ifrån, men jag vet vad han tänker göra så jag tvingar min kropp att inte röra sig. Och om han vill det så.

Han är framme hos mig och tittar mig i ögonen. Jag blänger bara tillbaka. Han studerar dem länge. Innan han går ett varv runt mig och studerar hela min vargform. Jag följer honom med blicken så gått det går. Han ställer sig framför mig igen och så skiftar han. Den svarta vargen står i en ring av sönderrivna tygstycken och blänger på mig. Jag vänder mig om och börjar att gå tillbaka till huset.

''Hur gör du?'' frågar han, rakt ut i luften.

Jag stannar till.

Vad menar du?'' svarar jag kyligt.

''Det vet du.''

Svaret är lika kyligt.

''Du menar det här?'' säger jag och plötsligt har Derek ett ben i luften.

''Ja, det där!'' han är lätt irriterad. Jag kan inte skylla på honom, jag hade också vart det.

''Jag föddes med det.'' svarar jag efter en lång betänketid.

Sen vänder jag mig om och går och jag spårar i mina människospår någon meter innan jag plockar upp den kastade jackan. Med jackan i munnen och hans blick i nacken så börjar jag att lämna ängen, men innan jag överger hans sinne så hör jag något precis när kontakten bryts.

''Ni kan attackera reviret nu. Omegan är tillfälligt svag.''

Jag stannar tvärt. Det där gick ut till alla länkar. Raggen reser sig och jag släpper jackan så att den landar med en ljudlig duns. Jag vänder mig om. Han sniffar oberört runt på ängen och väntar på sin flock.

Jag tar mig in i hans sinne med full kraft, så mycket kraft att han välter, men han är snabbt på benen och stirrar på mig. Han har rädsla i blicken, han borde ha mer rädsla i blicken.

Jag rusar mot honom. Han är påväg att kontakta någon genom länken men jag kapar allt. Nu du din lilla känslolösa skit! Han inser att allt är kapat och ställer sig redo för attack istället, men plötsligt kommer en svart liten skugga farandes som en missil och sätter käftarna i nacken på honom. Bra Shelby!

Jag tar över varje muskel i kroppen på honom. Övermannar hans sinne. Vem är tillfälligt svag nu då? Du är så körd. Jag tvingar honom att spring till mitten av ängen där jag gör honom sällskap. Han har Alpha ögon och ser inte glad ut, men vem bryr sig. Vi står sedan, sida vid sida och väntar i cirka fem minuter på hans flock och den stora flocken precis som väntat tassar ut ur skogsbrynet.

''Vad gör du Derek?'' undrar den oerfarne, som uppenbarligen kallas Anton. Jag har släppt på Dereks länkarna så att jag kan höra dem.

Derek har spända käftar och är oförmögen att svara eftersom jag inte vill att han ska.

''Derek? Är du okej?'' frågar den lite mer erfarne, som enligt Dereks minne kallas Eric.

Jag ignorerar dem. Derek också. Han kvider och hela hans kropp skakar av hans försök att trotsa sitt eget sinnes kommandon. Det kommer inte att fungera.

''Derek, antingen så ber du alla dessa oförskämda flockmedlemar att ge sig av pronto, eller så får du det ofrivilliga nöjet att slåss.''

Valet är svårt men min fråga tydlig i hans sinne.. Jag läser hans tankar. Han tänker inte göra något, då får han slåss.

Jag skickar iväg honom mot den bruna varg som är närmast. Han ser helt förskräckt ut. Han borde. Medan Derek attackerar honom så letar jag efter andra svaga sinnen att ta över. Där är ett. Och ett till. Jag tar över båda och tvingar dem att slåss mot sina egna. Jag känner Alpha Williams närvaro, som enligt Dereks sinne är hans farbror. Han är på betryggande avstånd från ängen och han är rädd och orolig så jag kontaktar honom.

''Hej, den lilla Omegan här! Jag skulle bara förklara mig. Din brorson, Derek, bad er att ta över ett revir som inte går att ta över. Så, antingen så tittar du på medan dina vargar blir slaktade av varandra eller så retirerar du och låter mig vara ifred. Och just det! Det finns faktiskt ett annat alternativ! Jag säger till din flock att retirera åt dig!''

Alphan fnyser.

''Tror du att min flock lyssnar på någon annan är mig?''

''Har jag sagt något annat?''

Jag tar över hans sinne och skickar ut i alla länkar;

''Reträtt!''

Alla vargar springer in i skogen och bort från ängen. Alphans sinne är snopet.

''Än en gång så förvånar du Omega!''

''Låt de bli den sista i din vetskap!''

Jag släpper hans sinne och återgår till de tre som jag tagit över. Jag släpper de två som jag fångade nyss med orden ''spring'' i tanken och låter Derek stå kvar. Med sin flocks blod rinnande från käke och klor. Han sneglar upp på mig där jag står framför honom. Sen repeterar jag de tre små orden, som var det första jag sa till honom utanför tanken, och som troligen kommer att bli de sista;

''Skyll dig själv!''

Sen släpper jag honom och han faller ihop av ansträngning och jag går där ifrån. Full av minnen och känslor. Dags att ringa försäkringsbolaget.