Omegan

Snickare

Jag stiger in genom ytterdörren.

Mamma ropar något från köket som jag inte förstår och jag stegar snabbt upp på mitt rum och stänger dörren om mig. Shelby har visst stannat nere.

Enligt vargkodex så gäller alltid satta tider en dag efter att motagaren fått vetskap om tiden. Så imorgon klockan sex ska jag ha möte med Alpha William. Hjälp.

Inte för att jag är rädd för honom, utan för vad han kanske kommer att ta upp. Det han enligt regelboken kan diskutera är revir, medlemskap, fred eller resurser. Men han kan förstås ha hittat ett kryphål någon stans och vill diskutera det. Men jag har varit tydlig och sagt att jag inte vill vara med i hans flock och att de inte han "få" mitt revir. Så vad vill han?

Jag petar på min mobil och ser att klockan är 18:00. Om 24 timmar så genomför jag min första förhandling någonsin genom mitt ettåriga varulvsliv. Gud vad jag är nervös.

Jag tar och går ner. Nu när min panikattack är över kan jag faktiskt vara social igen. Dessutom ska vi ta och gå till pappas grav.

Jag går igenom köket och ut i vardagsrummet, där jag tvärstannar. Det sitter en man i soffan och pratar med mamma. Det ända jag ser är ryggen och det gråa håret som ligger välkammat i sidbena. När mamma ser mig så ler hon glatt och hälsar.

"Hej gumman! Det här är Willy, snickaren som kommer från försäkringsbolaget som ska snickra ihop vårt hus. Han kom bara idag för att se hur illa det var!"

Mannen vänder sig om och en kall kåre löper längs min rygg. Han har ett ärr över ögat och flinar lite när han ser mig. Okej, in i minnet på honom!

I minnet ser jag bara saker jag inte vill se. Minnen av en irriterande vit Omega som plågar ett revir....

Jag tar ett djupt andetag och ler tillbaka till mannen. VAD I HELA FRIDEN GÖR ALPHA WILLIAM HÄR!? Jag försöker att hålla pokerfacet på när jag presenterar mig själv.

"Hej, Hanna!" säger jag och räcker fram min hand så att han kan skaka den. Han tar vänligt emot och skakar artigt. Sen återgår han till samtalet med mamma. Han är inte det minsta intresserad av mig.

Men detta kan faktiskt gå. Bara han inte vet att jag är en varulv så kan ju han snickra på bäst han vill, eller hur? Plötsligt är panikattacken tillbaka.

Jag vänder mig om och ska just gå iväg när jag plötsligt hör mamma säga något som drar till sig min uppmärksamhet.

"Borta ofta? Nej, det är hon inte."

Bra. Mamma försvarar omedvetande mitt varulvsliv.

"Oftare en innan huset förstördes? Nej, det tycker jag inte."

Jag sväljer och går upp för trappan. Vad har Derek sagt till William? Att han bet mig? Eller att han inte bet mig? Jag måste prata med honom. Gärna innan förhandlingen imorgon.

Jag går in i mitt rum och stänger dörren. Gravbesöket är som bortblåst. Hur kan jag kontakta Derek? Jag vet ju inte ens var han är. Och jag vet inte heller om jag når så långt med mitt sinne att jag kan kontakta honom med det. Men det är värt en chans!

Jag fokuserar på min näsa och letar efter han sinne. Jag tror att jag letar norr ut men är inte säker. En svag huvudverk börjar att skapas och stör mitt sökande. Plötsligt känner jag en grupp med sinnen lång ifrån några andra sinnen. Jag känner att hans är där. Huvudverken tilltar i styrka. Jag tar mig snabbt in i hans sinne och för över ett minne på ängen, innan jag snabbt drar mig tillbaka till mitt eget sinne och pustar andfått ut medan huvudverken sakta försvinner. Hoppas att han fick medelandet.