Omegan

Övningen

Jag vaknar av solens strålar genom fönstret. Shelby ligger bredvid mig, sovande. Jag klickar igång mobilen som ligger på mitt nattygsbord. Klockan är halv tio. Jag kliver ur sängen och tar på mig ett par tofflor medan Shelby börjar att sträcka på sig. Jag fnissar åt henne.

Jag tar mig ner mot köket för att hitta något att äta. Jag öppnar kylskåpet samtidigt som jag ser en lapp på köksbordet. Jag tar ut ett paket mjölk och stänger kylen. Sen sätter jag mig och läser lappen, den är från mamma.

Hej Sömntutan!

Kommer hem vid sex. Kan du göra mat tills dess?

Puss Mamma

Det ska jag nog kunna ordna. Jag hämtar flingorna och en skål och börjar äta. Jag börjar tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Jag springer nog ett varv runt reviret, sen leker jag och Shelby en stund och sen kanske vi tränar och...

Plötsligt avbryts mitt tänkande. Jag hör att Shelby börjar morra uppe på mitt rum.

Jag kan också känna det. Någon närmar sig vårt revir och jag tror jag vet vem.

Fem minuter senare är jag skiftad och har Shelby vid min sida medan vi rusar mot lukten av varg. Jag känner igen doften från gårdagen och det är samma varulv. Vi närmar oss snabbt och lukten blir starkare. Jag saktar in och Shelby gör detsamma. Jag börjar att smyga och söka med sinnet efter hans. Jag hittar det snart. Som den patetiska flock de är håller de kontakt via sinneslänken. Jag gör mig medlem i länken och tjuvlyssnar på deras samtal och till min förvåning är inte alla där, utan bara två av dem. Plus Alphan då.

''Derek, om nu din farbror inte kan ta sig an denna Omega, varför ska vi göra det?'' frågar en av flockmedlemmarna. Han är ny och nyfiken. Garanterat nybiten.

''Som Alpha Derek sa för en stund sen så sparade Alpha William henne så att vi kunde öva!'' svarar den andra medlemmen i flocken. ''Han kunde lätt ha besegrat henne!'' Han verkar ha lite mer erfarenhet.

Jag noterar att Alphan som troligen heter Derek, inte pratar. Där jag ligger bakom buskarna med Shelby ser jag att han vädrar och spanar. Han vet nog att jag är här, så jag tänker snabbt ut olika strategier för att han inte ska kunna ta ut min position. Jag kommer snabbt fram till den kaxigaste, jag måste ju sätta ett avtryck.

Jag backar krypande ut från buskarna medan Shelby ligger kvar och tittar frågande på mig. Ljudlöst smyger jag iväg en bit. Sen smyger jag vidare. Tillslut ställer jag mig och lutandes mot ett träd. Jag står helt enkelt och stirrar på dem, helt synlig. Om de är mer uppmärksamma så kommer de att se mig. Och det gör de också, efter en stund.

I länken jag tjuvlyssnar på så känner jag hur Derek fryser, han har upptäkt mig. De nybitna tjafsar, busar och brottas så de upptäcker inte att deras ledare har rest ragg och stirrar på en annan varg, men snart kommer förstås kommandot.

''Killar skärp er!''

Nybörjarna tittar upp och börjar att visa tänderna.

Jag står där kolugn och tittar på dem. Jag har ögonkontakt med Alphan som blänger tillbaka på mig med sina mörkgröna ögon. Jag gläfser och han är tvungen att blinka till och titta bort.

''Vad gör du Derek? Anfall!'' utropar den lite mer erfarne vargen, som har grå päls, i länken.

Derek är bara tyst.

''Vad väntar du på!?'' undrar den oerfarne, som har ljusbrun päls.

Tillslut svarar Alphan.

''Jag väntar på en utmaning. Men hon vill inte ha större revir så hon utmanar inte. Men det vill ju vi!''

Jag betraktar dem fortfarande. Jag vet exakt hur jag ska göra, men det är dem som måste börja.

''Morra'' befaller Derek.

''Va?'' ifrågasätter hans flock.

''Morra och visa vad ni vill!''

''Ska inte du också..?''

''Det inte jag som behöver öva!'' ryter Alphan.

Vargarna börjar genast morra. Jag ställer mig lite bredare med benen och slutar att luta mig mot trädet. Jag ruskar på mig, sträcker på mig och sen morrar jag tillbaka.

Ordentligt.

Hela flocken med hanar ryggar tillbaka. Den ljusbruna gnyr.

''Skärp dig Anton!'' ryter den erfarne.

Jag visar fortfarande tänderna och morrar lite doft. Kom an bara, om ni vågar.

Till sist tar sig Alphan samman och börjar visa tänderna igen. Dem andra hakar på. De ser inte så skrämmande ut egentligen, det är nästan bara gulligt. De ser nämligen vettskrämda ut.

Och så börjar min attack. Medan Alphan står och morrar så kapar jag hans länkar till sina anhängare, sen skickar jag ut minnen av folk som svimmar till de nybitna. De tuppar av och faller till marken, det tar bara några sekunder. Alphan snor runt, bara för att finns sina krigare avsvimmade framför honom.

Han ryser till och hans ragg åker upp på helspänn. Han vänder sig om med blodröda ögon. Alphan i honom har vaknat.

Jag står kvar. Han får komma till mig om han vill slåss, vilket inte är smart av honom då jag fortfarande har fullt tillgång till hans sinne. Jag förutspår exakt vad han ska göra. Han kommer att hoppa på mig om 3,2,1... Han hoppar och jag undviker åt höger och hoppar igen så jag är uppe på hans rygg. Nackbettet är ett faktum. Munnen smakar blod och det sipprar ut ur såret.

Men innan han hinner skaka av mig så leker jag med hans sinne. Ett framben i vädret och ett bakben i skyn. Han faller ihop och förstår inte vad som hänt, men ändå är han riktigt arg. Bäst att avbryta här.

Jag hoppar graciöst av från hans rygg. Han försöker att bita mig men misslyckas eftersom han fryser fast i rörelsen. Han kan inte röra en muskel utan han kan bara ligga där. Kollapsad. Jag sätter en tass framför näsan på honom och han sneglar upp på mig där han ligger på marken. Jag sänker mitt huvud väldigt nära hans, sen säger jag de små men ack så betydelsefulla orden;

''Skyll dig själv!''

Sen drar jag mig ut ur hans sinne och promenerar där ifrån. Allt han kan se är en vit skugga försvinna mellan träden, men ändå så känner jag hur han blänger efter mig. Men det är inte med våld. Utan av beundran.