Omegan

ION

Efter en stunds återhämtning så är jag redo att gå till ängen. Jag kan fortfarande höra mammas och "Willys" röster nerifrån så jag beslutar mig för att klättra ut genom fönstret. Men innan jag gör det så skriver jag en lapp och lägger på sängen.

Jag är ute på promenad

Ville inte störa dig och Willy

Puss Hanna

Jag hoppar ner och beger mig till skjulet där jag skiftar och sen springer jag iväg. Jag måste göra en sak innan jag går till Derek...

När jag kommer till ängen sitter Derek redan där i vargform och han ställer sig upp när han ser mig. Han ser ängslig och orolig ut och tittar frågande på mig när jag ställer mig framför honom.

"Vad har hänt?" frågar han och försöker att möta min blick men jag tittar bara ner i backen.

"Vad har du sagt till Alpha William?" frågar jag och ignorerar hans fråga.

"Jag har inte skvallrat om det är det du tror!" säger han sårat och är på väg att spring iväg när jag springer ikapp och stannar honom.

"Det var inte det jag menade!" säger jag och ser honom i ögonen. "Jag vet att du aldrig skulle göra något sånt! Men just nu är snickare Willy hemma hos oss och frågar mamma om jag har varit ute oftare en vanligt!"

Derek tittar storögt på mig. Sen nickar han lite och tittar upp i skyn, som om han letar efter ord.

"Jag sa att jag inte bet någon för att alla vittnen var redan bitna." säger han och tittar mig i ögonen igen.

Jag nickar.

"Tack för att du kom! Nu vet jag vad jag har och göra med."

Han flinar lite och tittar ner i marken. Hans öron slokar lite.

"Vad är det med dig?" frågar jag oroligt.

Han suckar. Uppenbarligen döljer han något.

"Jag läser inte ditt sinne, men jag läser dig och du döljer något!" konstaterar jag.

Han suckar igen. Sen ser han mig rakt i ögonen.

"Vet du vad ION betyder?"

Jag skakar på huvudet.

"Jag antog att det var er flocks namn?"

"Det är ett ord som fungerar så att om du skriver det på en hjort och mottagaren svarar på den, så är det en förhandling med en annorlunda innebörd."

Han gör en paus.

"Så det du ska förhandla imorgon är om du ska bli medlem i vår flock eller kriga tills ena reviret är slut på krigare."

Han har en konstig min i sitt vargansikte. Jag tror att han kommer att brista i gråt.

Jag ser medlidande på honom. Alpha William är smart. Men det är jag också.

"Du vet att hjorten är borta va?"

Han tittar upp på mig, smått förbryllad.

"Den är borta. Någon har tagit bort den. Troligen en ur din flock. Jag var och dubbelkollade innan jag kom hit. En från er flock är de ända som kan upphäva en förhandling. Och det har någon gjort."

Han skiner upp.

''Så då ska inte du förhandla imorgon?''

Jag skakar på huvudet.

''Nepp!''

Han pustar lättad ut.

''Nu måste jag iväg innan min flock spårar mig hit.''

Jag flinar.

''Hej då.''

Säger jag sen och vänder mig om. Med sinnet letar jag efter andra levande varelser. Mest på skoj, för jag litar på att Derek är försiktig och inte drar på sig någon följeslagare.

Mitt leende försvinner.

I skogsbrynet står det varulvar. Skiftade varulvar. Många varulvar. Väntande varulvar, gömda bakom några buskar. Jag vänder mig om och ser att Derek har försvunnit. Men kom igen! Det är faktiskt julafton!