Omegan

Strid

Jag vänder mig om och traskar in i mitten av ängen. Suckar och stönar. Jag ser om jag finner några sinnen men nu är det annorlunda. Dereks sinne har försvunnit i tomma intet. Det ända sinnena jag inte känner av är resten av Dereks flock, och Alpha William. Det är dags att avsluta det här en gång för alla.

Jag tar över en vargs sinne, mest för att se vad som pågår. Länkarna i flocken är fulla med prat men det som länkarna verkar ha gemensamt är att det är kallprat på dem. Ingen snackar stridsteknik. Inga pakter sluts. Inga strategier. Vad är det här?

Plötsligt hör jag tassar bakom mig. Tunga tassar som får marken att vibrera under mina egna tassar. Jag överger det första sinnet och fokuserar istället på den gråa vargen bakom mig.

Jag vänder mig sakta om. Alpha William galopperar mot mig med sina blodröda ögon och tänderna hårt sammanbitna. Jag tittar honom oberört i ögonen. Han är tjugo meter ifrån mig. Femton. Tio.

Han är fem meter framför mig och hans käftar är öppna, när han plötsligt tvärstannar. Hans röda Alpha ögon svalnar och blir gula igen. Hans käftar är öppna och alla fyra tassar är i marken. En vind tar tag i hans päls så att den fladdrar i vinden. Jag ser honom fortfarande i ögonen.

Jag skakar sakta på huvudet samtidigt som jag ser honom i ögonen. Jag låter honom stänga sina käftar och hans öron börjar att sloka.

''Vad har du emot mig?!'' frågar jag honom. Han undviker bara min blick och stirrar ner i marken.

''Det var inte jag som börja!'' säger jag, och tittar frågande på honom. Han sänder inte ut några signaler alls.

''Jag skadar bara någon som skadar mig.'' fastställer jag och fortsätter att försöka se honom i ögonen. Hans sinne är svart, helt tomt.

Plötsligt tittar han upp på mig. Hans ögon ser vädjande på mig. Det börjar att samlas en tår i ögonvrån på honom. Sen fylls plötsligt hans sinne med minnen. De kommer likt fragment i en enda röra så det tar en stund för mig att reda ut minnet. Och det är inte vackert...

''Nästa, William Grumm.'' Hör jag ur en högtalare och jag reser mig upp. Väntsalen är i stort sätt tom och väggarna kala. Med snabba steg småspringer jag mot dörren för korridoren där läkaren sitter. Jag är nervös, och vettskrämd. Hoppas, hoppas.

Allt hopp rinner ur mig när jag ser läkarens min när jag öppnar dörren. Han ser beklagande på mig och nickar sakta. Min ben viker sig och jag dimper ner på en stol.

Jag har cancer...

En tår rinner sakta ner för min kind. Han ser fortfarande lika vädjande på mig. Jag tar ett steg närmare honom och omfamnar honom så gått det går i vargform.

''Du vill ha ängen?'' frågar jag, mest som ett påstående.

Han nickar stilla. Jag backar ut ur omfamningen och betraktar honom.

''Klart att din ande ska förevigt leka på den här ängen.''

Jag ville hitta ett sätt att säga det snällt. Han ser tacksamt på mig. Jag omfamnar honom igen.