en udda foooer

~en eländig dag~

☆~miragandis perspektiv~☆

jag satt under det stora trädet på gården och skrev på en lapp. ~*folk säger att jag ska vara mig själv men när jag är det så får jag skit kastat på mig? varför? snälla idioter sluta med all hat och så kanske jag vill bli din vänn...*~ Jag hatar skolan och alla elever där. ingen pratar med mig och allt är skit. Jag bor bara hos min mamma eftersom att pappa är ett svin. jag hatar han och har inte pratat med han på 3år. jag och mina 3syskon ida, indra och leon bor i borlänge med mamma och livet är väll ok antar jag. jag har alltid varit ensam i skolan men när någon trycker ner mig så slår jag till dem hårt. jag klarar inte av att bli nedtryckt av människor som tror dom är bättre än mig så jag slår till dem istället. hemma är det bra och jag trivs i våran lilla lägenhet i Borlänge. men snart ska mitt hjärta bli krossat och mina drömmar kommer dö.

-mira! kom hit! det är mamma som ropar på mig och jag går till köket där indra, leon och ida sitter på en varsin stol.

-jag har blivit erbjuden ett nytt jobb och jag får bättre betalt där. säger Erika (min mamma)

-det låter ju bra, säger ida som är äldst av alla barn och ler.

-ja men det finns en hake... säger mamma tyst och ser lite nedstämd ut.

-vad? frågar indra som är den yngsta flickan i familjen.

-ja vad? frågar leon som är den yngsta av oss alla.

-jag är erbjuden ett jobb i Stockholm, där jag ska få ta hand om dementa personer. säger mamma och ler. hon måsste skojja tänkte jag och jag kände hur tårarna ville forsa men jag kämpade emot.

-jag har redan tackat ja och vi kommer flytta till Stockholm om en vecka. säger hon och ser hur förstörda vi alla 4 vart av beskedet.

-JAG FATTAR INTE HUR DU KUNDE SÄGA JA! skriker ida och rusar in på sitt rum med tårar som väller ur ögona. jag gråter jag med och springer ut ur lägenheten och sätter mig vid det stora trädet. när jag lugnat ner mig en aning går jag in och pratar en stund med mamma. hon ger oss alla flytt lådor och jag börjar packa. alla förutom ida packar.

-Jag flyttar hem till pappa! ropar hon och jag börjar gråta igen.

-det kan du inte! säger mamma och jag kollar oroligt på henne.

-hon får inte! säger jag och mamma kollar på mig med röda ögon. mamma grät av idas beslut men lät henne göra der efter några timmars diskuterande. mamma ringde adam(pappa) och han var okej med beslutet (såklart).