en udda foooer

~mina märken~

jag vaknade sent dagen efter och jag drog på mig mina boyfriends jeans och en jeans skjorta med grå huvtröje luva och armar och min oranga mössa. jag gick ner till köket och tog mig lite frukost när det plötsligt ringde på dörren så jag gick och öppnade. mamma var på jobber och indra och leon var på fritids så jag var ensam hemma. det var felix och saga som stod där och jag lät dem komma in i huset.

-hej, sa jag och kramade dem.

-vi tänkte om du ville hitta på nått idag med alla oss? frågade saga

-oss?

-ja vi som var igår plus Oscar, sa felix och log. -visst, jag ska bara äta frukost sa jag och tog två mackor med ost på. När jag var klar med frukosten tog jag på mig lite mascara och sedan gick jag till saga och felix som satt på soffan i vardagsrummet.

-vad ska vi hitta på då? frågade jag och saga och felix tittade på varandra.

-bada! ropade dom i kör och såg jätte glada ut.

-ååh öhm jag vet inte om jag kan bada idag... sa jag försiktigt.

-jo kom igen! sa felix och tittade på mig med en frågande blick.

-okej jag följer med men jag badar inte! sa jag bestämt.

-okej då, vi ringer dom andra så samlas vi hos felix om 20 minuter med cyklar och badkläder redo, sa saga.

-ööhm jag har ingen cykel, sa jag och halv log.

-någon får skjutsa dig då, sa felix. vi ringde alla och snart stod vi klara utanför felix hus.

-vem skjutsar mira? frågade anna och omar ropade att han kunde göra det.

-tack, sa jag och log mot han. vi satte oss på cyklarna och så började dom cykla mot en liten skog. en skog mitt i stockholm med en sjö i sig? fett coolt! men gud vad skönt det kändes att ha sina händer runt midjan på omar. han var så fin och han hade alltid varit min favorit i gruppen. ända sedan första dagen jag träffade han så la jag mina tankar om felix på hyllan medans mina tankar om omar växte. shit vad jag tyckte om honom. när vi var framme lade jag ut min handduk på marken och satte mig ner på den. alla andra kastade sig i vattnet medans jag satt på land och tittade på.

-varför badar inte du? frågade oscar som hade kommit upp ur vattnet.

-ööhm för att... jag kom inte på en enda bra bortförklaring men jag ville inte ljuga för dem heller.

-för att vad? frågade felix som hade kommit upp ur vattnet han med. snart var det bara ogge, julia och saga kvar i vattnet.

-för att jag inte kan simma! ljög jag fram.

-varför sa du inte det då? vi kan lära dig, sa omar vänligt.

-nej det går inte! sa jag och nu började jag gråta igen. jag drog upp knäna till hakan och begravde ansiktet i dem.

-kan ni lämna oss ett tag? frågade omar och dom andra gick ner till vattnet.

-snälla mira, vad är det? frågade han snällt medans jag kände hur han omfamnade mig.

-j-jag kan i-in-nte berätta, snörvlade jag fram och jag kände bara hur omar fortsatte att omfamna mig i en härlig kram.

-vill du vara ensam en stund?frågade han och jag nickade. varför var jag tvungen att ljuga för dem? jag ville inte göra det men jag kunde inte berätta sanningen! jag valde att ta av mig tröjan och bara ha bikini-top på mig men jag la min tröja över magen iallafall.

-hey! sa omar som hade kommit upp ur vattnet igen.

-hej, sa jag och tittade upp på han. jag såg nu att han stod med ett ben på varsin sida av mig och var böjd över min mage där jag låg på marken.

-du kan ju inte sola med en tröja på magen, sa han och drog bort min tröja. jag såg hans förvånade ansiktsuttryck och jag röck åt mig min tröja och satte på mig den igen.

-varför? var det enda han fick fram och jag var på väg att brista i gråt igen. nu visste han vad som gömde sig på min mage. en jäkla massa ärr av ett rakblad som fått mig att känna mig bättre. jag kände mig inte tillräcklig så jag skar mig för att slippa ha ont. det fick mig att må bra och ingen hade någonsin fått veta något om det.

-för att jag är inte värd nått annat... jag är inte värd att leva! jag borde vara död om jag hade fått bestämt men för mammas och mina syskons skull är jag vid livet! sa jag och tittade på omar. han såg skräckslagen ut och han kramade om mig igen.

-snälla gör alldrig så där mot dig själv igen! lova! skrek han och jag grät. varför var jag så korkad och tog av mig tröjan från första början?!

-jag kan inte lova nått! jag är inte värd ett liv så detta är enda utvägen omar! tårarna forsade och nu var alla upp på stranden igen för att kolla vad som hade hänt.

-vad händer här uppe? frågade felix och kollade på omar som fortfarande såg skräckslagen ut.

-snälla mira! lova att du aldrig gör om det där! jag ber dig men gör inte så mot dig själv! skrek omar men jag kunde inte lova.

-vad är det hon inte får göra mot sig själv? frågade anna och julia i kör. jag stälde mig upp och drog av mig min tröja.

-det här får jag tydligen inte göra! sa jag högt så att alla hörde. alla drog efter andan när dom såg min sönderskurna mage.

-varför mira? var allt dom lyckades få fram.

-för jag är inte värd bättre! jag är inte värd ett liv med såpas underbara människor som ni! sa jag och forsatte att gråta. nu kom alla fram till mig och kramade om mig hårt och länge. När alla släppte tagen så sa omar en sak jag inte hade trott att jag någonsin skulle få höra.

-du är värd så jäkla mycket bättre än oss! du är f@n den finaste människan jag träffat och jag är inte värd att få ha en sådan fantastiskt vän som du! du är något aldeles extra och du ska aldrig våga göra om det där mot dig själv! lova att aldrig göra det!

-jag ska försöka... sa jag och log till den underbart vackra komentaren omar gav mig.

-bra men om du gör om det igen så är vi inte vänner igen! och det är mitt sanna ord! sa omar och då förstod jag att han menade allvar.

-jag ska försöka så gott jag kan, sa jag och kramade om honom.

-tack omar, viskade jag i hans öra och jag kände hur han log och kramade mig lite extra hårt.

-jag vill bara att du ska må bra, sa han och pussade mig på kinden.