en udda foooer

~en brand med skott~

~en vecka senare~

☆~omars perspektiv~☆

veckan i Dalarna hade varit jätte rolig och jag längtade redan tillbaka. vi hade tagit tåget hem igår och visst var det en rolig upplevelse men jag tycker nog att något är lite skumt. julia, anna och ebba har bettet sig väldigt konstigt den senaste veckan. idag ska alla hem till mira för att umgås sista dagen innan skolan börjar igen. jag sitter på mitt rum och lyssnar på musik när jag kommer på att jag måste hem till mira. jag går till min garderob och tar fram en snygg outfit. det är ett par svarta haremsbyxor, en vit t-shirt och en röd snapback. klockan är 17.27 och klockan 18.00 ska vi vara hos mira så jag går ner till hallen och drar på mig ett par vita sneakers. det tar bara tio minuter tills jag är framme hos henne men då får jag lite egen tid med henne. innan jag går ropar jag hejdå till mamma och går sedan ut. Ute är det fortfarande ljust men kylan biter i mitt ansikte och jag ökar takten. jag sätter igång min spotify och lyssnar på musik hela vägen hem till mira. det tog sex minuter att gå idag men eftersom att kylan var hems, gick jag ganka fort.

☆~miragandis perspektiv~☆

*knack knack* jag står på mitt rum och väljer kläder när det knackar på dörren. jag springer till dörren och öppnar den, där ingen mindre än Omar står.

-heej! säger jag och kramar honom hårt med ett leende på läpparna.

-tjo snygging, säger han och kysser mig på läpparna. jag tar hans hand och drar med honom till mitt rum där det ser ut som om tredje världskriget har brutit ut. mina kläder är utspridda över hela golvet och jag har alla läx böcker utslängda på skrivbordet.

-sorry för hur rummet ser ut, jag försöker välja kläder, säger jag och rodnar lite.

-kan inte jag få välja? frågar omar och jag ler och nickar. -kan du typ hänga in dina kläder i garderoben då? frågar han och jag skrattar.

-okejdå, säger jag och börjar fixa i min garderob. när han har valt kläder så lägger han dem på min säng och ler mot mig. jag tar upp dom och tittar på vad han har valt. ett par tighta höga jeans i en mörkblå färg med en ljusblå mag-tröja till. till det har han valt min lila snapback med texten "I♥haters" och en lång svart huvtröva som når ner till mina knän. jag går in på toaletten och sätter på mig kläderna och ler över vilken bra smak omar har för kläder.

-hur ser det ut då? frågar han och knackar på dörren.

-skit bra, säger jag när jag öppnar dörren och går ut för att möta en leende omis.

-hur kan du alltid vara så snygg? frågar han och kysser mig.

-jadu, är född så, säger jag och springer till köket för att fixa med snacks och dricka till alla. omar slår sig ner på soffan och går in på twitter medans han sjunger med till musiken som jag spelar i högtalarna. jag är alltid på väg att börja gråta i låten "all of me" av John Legend och när omar sjunger med vart den ännu bättre. jag stannar upp med allt jag gör och njuter av texten. "cus all of me, loves all of you. love your curves and all your edges. all your perfect imperfections. give your all to me, I'll give my all to you. You're my end and my beginning"  en tår faller från mitt öga och mina minnen från min barndom kryper in i min hjärna. i alla fina bilder ser jag en hund. och inte vilken hund som helst. utan den där hunden som jag växte upp med. Aragon. så hette han. min fina långhåriga chefer som levde i familjen i 8år. han är nu död sen 7år tillbaka i tiden men det går inte en dag utan att jag saknar honom. han var min enda vän i mitt tidigare liv. när jag kom hem från skolan med tårar i ögonen fick han mig alltid att må bra igen. han var mitt allt tills den dag han dog... en sak som jag aldrig berättat för någon om är att han dog i en brand. vi i familjen var hemma hos en kompis till sent på kvällen och aragon var så klart hemma. när vi kommer hem står huset i lågor och det går inte att rädda något i det. mitt i alla tankar slår det mig att han är kvar där inne men vi kunde inte rädda honom. han var död och jag grät i dagar. det var även under den perioden som mamma och pappa skildes så jag var helt förstörd i några månader. allt försvan lixom på en dag och jag saknar än idag att bo i huset med en hund med hela familjen samlad. jag känner plötsligt hur omar kramar om mig bakefrån och jag vänder mig om. fler tårar har runnit och han torkar bort dem med tummen.