I'll prove it - The Fooo fanfiction

2 - Vilma

 Vilmas Perspektiv

Jag kände allas blickar på mig när jag klev in i skolan och jag hörde direkt att folk började viska grejer om mig som till exempel freak, tönt, tjockis, och jag drog tjocktröjan hårdare runt kroppen. Tjocktröjan var som ett skydd mot allt hat. Jag kunde alltid gömma mig bakom luvan och undvika allas blickar. Jag gick till mitt skåp och hämtade böckerna jag skulle ha till första lektionen, vilket var SO, vilket jag hade med den strängaste läraren på skolan Magnus. Jag hade fortfarande luvan på mig för inte vissa mitt ansikte. När jag tatt alla grejer jag behövde så stängde jag skåpet och vände mig om. Jag gick med ansiktet ner mot marken hela vägen till klassrummet. Jag kände fortfarande allas blickar  bränna i nacken. När jag kom till fram till klassrummet så satte jag mig längst bak. Efter några minuter så strömmade dem sista eleverna in och jag hörde hur vissa av killarna viskade ”jävla tjockis”, ”så jävla ful så det inte är sant” Jag kände hur ögonen började vattnas och blinkade några gånger för att dem inte skulle börja falla samtidigt som jag bet mig själv i läppen för att inte börja gråta.

- God morgon alla elever! sa Magnus och kom in rummet. Det blev direkt knäpp tyst.

- Vilma, du vet som gäller med luvor, ta av den! fortsatte han surt och spände blicken i mig. Jag hörde hur tjejerna började fnittra och även killarna började tyst att skratta. Jag tog långsamt av den. Mitt tjocka mörkbruna hår hade jag som vanligt satt upp i en slarvig bulle mitt på huvudet.

- Tack! svarade han kallt. Jag kunde nu möta folks blickar, jag hade nu inte skydd av luvan. Vilket gjorde mig väldigt obekväm. Jag drog ner tjocktröjans ärmar över händerna och stirrade ner i bänke samtidigt som Magnus började prata om andra världskriget.  Jag stängde ute allt prat och bara satt och stirrade ner i bänken.

- Vilma! halv skrek Magnus. Jag ryckte till och kom till verkligheten och såg att lektionen hade slutat för länge sedan. Jag ställde mig snabbt upp och gick ut ur klassrummet. Precis när jag skulle runda hörnet så gick jag in i någon.

- Nämen hej Vilma! sa någon kallt till mig. Jag hörde direkt vem det var men kollade ändå upp och mötte ett par isblåa ögon. Jag kollade direkt bort. Det var Isabella.

- Är du på väg någonstans, ska du hem till Felix Sandman och gråta? frågade hon. Jag undvek hennes blick.

- Nej just det, han vet ju inte att du existerar, så synd! fortsatte hon, jag hörde Jasmin skratta i bakgrunden.

- Han vill inte umgås med folk som dig! fortsatte hon och lutade sig i mot väggen. Jag kände hur tårarna började rinna.

- Ska du hem och lipa för mamma? frågade Jasmin. Jag gick fort förbi dem och förbi alla som stod  glodde på mig och sen ut ur skolan. Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder. Jag tog upp luvan och försökte gömma mig bakom den hela vägen hem. Men jag han inte så långt innan jag gick in i någon.

- Ohh, shit jag är ledsen, gick det bra? frågade personen. Jag hörde direkt att det var en kille som jag gått in i, men i stället för att ge honom ett svar så nickade jag bara och fortsatte gå. När jag kom fram till huset så såg jag direkt att mamma var hemma, men jag orkar inte bry mig utan gick raka vägen in. Jag blev stoppad av mamma som kom ut i hallen.

- Hej gumman, vad du är tidig, har det hänt nått? frågade hon oroligt när jag inte ville möta hennes blick. Jag skakade på huvudet och sprang upp för trappan. Direkt när jag stängt dörren så kanade jag ner för den och bara lätt tårarna rinna. Jag såg mig själv i spegeln som stod mitt i mot. Jag drog sakta upp tröjärmarna och såg alla såra ifrån när jag skärt mig. Min mobil plingade till och jag tog upp den ifrån golvet, efter som den åkt ur fickan när jag satte mig ner. Det var en notis ifrån Twitter, Felix Sandman har lagt upp något, jag tryckte på den och läste vad det stod. det stod ”Please tell me what's wrong, I hate to see you this sad”  Jag kände hur tårarna började rinna ner för kinderna och jag kastade mobilen i vägen och den gick sönder i flera tusen bitar. Varför var jag så dum som trodde att utseendet inte spelade någon roll? Isabella hade rätt ifrån första början, varför kunde jag inte bara lyssna på henne?  

- Gumman snälla, har det hänt nått? frågade mamma på andra sidan. Jag tog ett djupt andetag.

- Jag mår fint! svarade jag utan att min röst sprack, vilket jag var glad för. Mamma visste ingenting om mobbningen och det var bäst så. Hon hade egna problem, hon och pappa hade nyss skilt sig, vår ekonomi gick inte ihop och mormor hade cancer. Jag ville inte lägga allt på henne. Mamma hade varit djupt deprimerad efter att dem hade skilt sig och börjat ta tabletter och hon har precis slutat så hon skulle inte klara av att veta om allt jag gick igenom.

- Jag ska bort ikväll, på spa med mina väninnor, så du ska sova hos Isabella! fortsatte hon. Hela jag stelnade till och jag var snabbt på fötter och öppnade dörren.

- Jag TÄNKER inte sova hos Isabella, plus vi är inte vänner längre! svarade jag och stirrade på henne.  Hon kollade fundersamt på mig.

- Du har inget val just nu och du får inte sova ensam hemma, du är bara 14! svarade mamma. Jag suckade det var ingen mening att argumentera i mot henne just nu.

- Jag kör dig om en halv timme så var klar då! fortsatte hon och gick ner för trappan. Jag kollade efter henne. Jag kollade in i mitt rum , precis som mamma sa så hade jag inte så stort val… Jag började packa min väska, med nödvändiga grejer, som tex kläder och tandborste. Jag suckade när jag insåg att jag inte hade någon mobil, smart av dig att kasta in den i väggen… Jag satte mig på sängen.

- Är du klar? frågade mamma och tittade in. Jag nickade och ställde mig upp med väskan på axeln och gick ut till mamma som nu stod i hallen.

- Så varför är inte du och Isabella vänner längre? fortsatte mamma och kollade undrande på mig.

- Vi växte ifrån varan, mumlade jag och gick ut ur huset och fram till bilen. När vi börjat åka mot Isabella så satte jag på radion där I See fire av Ed Sheeran sattes på och jag började automatiskt sjunga med.

- Du borde verkligen, söka till Talang! sa mamma och log. Mamma hade alltid tyckt att jag haft en underbar sång röst och att jag hade fått den ifrån mormor, men efter som jag aldrig hade sjungit för någon förutom min mamma så höll jag inte riktigt med. Jag drog ett djupt andetag när vi började närma oss huset, jag kände på mig att detta inte kommer gå bra.

- Ska jag följa med in? frågade mamma när hon kört upp på uppfarten. Jag skakade på huvudet och öppnade bil dörren och gick ut.

- Hejdå, mumlade jag och såg mamma köra iväg. Jag kollade upp mot huset och tog ännu ett djupt andetag, detta kommer gå fint. Jag gick sakta fram till dörren och plingade på. Isabelles mamma Karin öppnade direkt och log stort mot mig.

- Nämen gud vad kul att se dig och så fin du är! svarade hon glatt och kramade om mig. Jag såg Isabella stå med armarna i kors och bara stirrade på mig, jag hade en känsla av att hon ville detta lika lite som mig.

_________

Första kapitlet av mig, hoppas ni gillade det

//Ellen