I'll prove it - The Fooo fanfiction

11 - den mystiska killen

(varning för ovårdat språk i början)

Felix perspektiv:

- FAN I HELVETES JÄVLA SKIT! skrek jag samtidigt som jag sparkade hårt på en av soptunnorna utanför dansstudion. Den ramlade omkull och allt skräp som tidigare hade legat i hamnade på golvet.

- Jag ska seriöst ta och döda den där jäveln fyfan vad jag hatar han, fyfan, skrek jag samtidigt som jag dundrade förbi receptionen där Kat satt med hennes förbannade pappersarbete.

- Vad är det som händer? frågade hon oroligt samtidigt som hon slängde en blick på mig och sedan på soptunnan jag sparkat omkull.

- Oscar är en jävla idiot detsamma med Vilma, Isabella och alla andra människor i den här världen, skrek jag rakt upp i hennes ansikte. Hon rynkade ihop ögonbrynen och klappade mig på axeln.

- Först så går du och plockar upp skräpet på golvet sedan följs vi åt in i dansstudion och reder ut det här, sa Kat lugnt till mig. Jag gav henne en arg blick och sedan dundrade jag iväg från henne.

- ALDRIG I MITT JÄVLA LIV ATT JAG SNACKAR MED NÅGON AV DE DÄR IDIOTERNA IGEN! röt jag innan jag försvann ut genom dörren. Mina steg styrde jag mot närmsta buss som skulle ta mig hem och så klart möter jag den tredje personen jag helst av allt inte vill träffa nu - Isabella. Hon stod där med hörlurarna i öronen, solglasögonen i det långa ljusa håret och en baseballjacka över en vit nästintill genomskinlig tröja. Jackan hade en gång i tiden varit min men jag hade låtit henne få den eftersom jag hade vuxit ur den.

- Nej men ser man på, Sandman står här och lipar. Är det så att lilla Vilmisen har krossat hans hjärta? sa Isabella spydigt samtidigt som hon rullade hennes fingrar genom håret.

- Käften! Jag gråter inte och jag hatar Vilma, jag hatar dig, jag hatar Oscar och jag hatar livet, svarade jag samtidigt som jag slog mig ner på bänken i busskuren. Isabella flinade stort, det var precis det här hon ville, hon ville förstöra för mig och för alla andra.

- Lilla gubben jag vet att du inte kan hata mig. Längst där inne älskar du mig, du vill ha mig, sa hon samtidigt som hon satte sig i mitt knä. Utan att tänka efter så puttade jag ner henne så hon föll ner på den stenhårda asfalten. Surt ställde hon sig upp på benen igen och borstade bort smutsen som hade kommit på de vita byxorna hon hade på sig.

- Har du problem eller? frågade hon irriterat.

- Ja tänk för att jag har det, svarade jag surt och precis då rullade bussen in till hållplatsen. Jag reste på mig från bänken och steg på bussen, mitt blåa sl-kort lade jag mot kortläsaren och när det pep till så gick jag och satte mig så långt bak jag bara kunde. Alla på bussen var tysta förutom Isabella som satt tre rader framför mig och pratade i telefon.

- Haha hjärtat då, neeeeej, men herregud, han är ju för löjlig, vi ses hemma hos mig klockan fem då, puss, älskar dig med, hörde man henne säga. Antingen så satt hon och pratade med hennes kommande one night stand eller så var det Jasmin. Jag hade inte riktigt bestämt mig på vilken jag trodde det var men eftersom hon sa att någon var löjlig så borde det varit Jasmin. När jag hade suttit på bussen i sådär tjugo minuter så lös skärmen på mobilen upp och jag såg att Ogge hade skrivit ett långt meddelande till mig. Varenda gång han skickade långa meddelanden till mig som inte rymdes på startskärmen så handlade det om något viktigt. Den här gången var det förmodligen någonting om Oscar och Vilma eller om han och Isabella. Jag drog fingret över skärmen och slog in den sexsiffriga koden jag hade på mobilen. Innan hade jag haft en fyrasiffrig kod men alla lyckades knäcka den både en och två gånger. När mobilen väl var upplåst så gick jag in på Ogges meddelande och läste igenom det kilometerlånga meddelandet.