I'll prove it - The Fooo fanfiction

15 - helt orkeslös

Felix perspektiv:

Efter att jag hade gått runt i hela rummet flera hundra varv så slängde jag mig med en hård duns ner i sängen. Det här var absolut inte min dag. Okej jag förstår att Oscar tyckte om Vilma, det gjorde jag också men bara för det så behöver han inte gå och ragga på henne direkt när jag inte var i närheten. Telefonsamtal efter telefonsamtal rullade in på min telefon, när jag låg i sängen, det var Katia som ringde. Hon ville säkert att jag skulle återvända till studion för att reda ut mitt lilla bråk med Oscar men det vägrade jag. Irriterat sträckte jag mig efter telefonen och stängde av den. Det fanns inte en enda anledning till att ha på den längre, alla personer runtom mig ville mig ändå bara illa. Speciellt Oscar, han ville ta Vilma och ha henne för sig själv. Jag visste inte vad det var med henne men det var något med henne som jag drogs till, något annat än hennes charm och hennes söta utseende. Hon verkade vara så vetande men ändå så ovetande om allt, jag ville veta hennes historia. 

- Nej men Felix, skulle inte du träna idag? frågade mamma som jag inte ens hade märkt att hon hade stigit in på mitt rum. 

- Det blev ändrade planer, muttrade jag som svar samtidigt som jag borrade ner huvudet i kudden.

- Har det hänt något eller? frågade hon samtidigt som hon satte sig på sängkanten och strök mig försiktigt över ryggen.

- Nej, inget speciellt, svarade jag bara för att bryta konversationen, för att jag ville att hon skulle försvinna bort ifrån mig någon annanstans där hon inte störde. Jag ville inte berätta för henne om vad som hade hänt mellan mig och Oscar för hon skulle gått i taket då. Jag skulle fått utegångsförbud och sedan så skulle allt vara förstört.

- Jag ser ju att det är något som är på tok fel, sa hon. Jag vände upp huvudet från kudden och mötte mammas sorgsna ögon. 

- Lite bråk med Oscar bara men det löser sig, svarade jag. Mamma strök mig över håret som nu inte var beklätt av varken en keps eller en mössa som det oftast brukade vara, och sedan så gav hon mig en puss på kinden.

- Jag hade tänkt laga mat, det skulle varit jätte mysigt om du kunde hjälpa till. Du vet som förr i tiden då vi gjorde en massa mamma och son grejer, sa hon. Förut när min mamma och pappa bodde ihop så brukade vi alltid passa på att göra en massa grejer tillsammans men direkt efter jag och min syster fick beskedet att de inte längre skulle bo ihop, att de inte älskade varandra längre så blev det inget av det. Jag tog skilsmässan hårt och tyckte att det var mitt fel att de hade gjort slut. Jag stängde då ute både min mamma och min pappa, jag var som i min egen lilla värld. Det enda jag la någon som helst fokus på var mig själv, musiken och dansen. När jag fokuserade på mig själv så hamnade jag helt plötsligt i fel umgänge och sena nätter blev min vardag. Det var under den tiden jag började träffa Isabella regelbundet, även fast jag bara var ett one night stand för henne så kände jag mig ändå på något sätt omtyckt. Jag kände mig inte misslyckad som jag kände mig hemma. 

- Visst! svarade jag mamma, man kunde se hur hon sprack upp i ett stort leende. Jag följde med henne nerför trappan och in i köket 

- Vad ska vi laga för något? frågade jag när vi kom in i köket. 

- Carbonara hade jag tänkt, funkar det för dig? svarade hon och log jätte stort. Hon såg precis ut som den lyckligaste människan på jorden. 

- Låter jätte bra! sa jag. Vi hjälptes åt med middagen samtidigt som vi pratade om allt möjligt. Det var skönt att få prata av sig med henne men fortfarande så var jag orolig över att Oscar och Vilma kanske skulle bli tillsammans. Han var så mycket snällare än mig men jag ville ändå inte se henne med någon annan. Mina tankar på få Isabella hade jag gett upp för länge sedan, hon verkade hursomhelst vara mer intresserad av Ogge. 

- Så hur går det med tjejerna? Brukar du fortfarande umgås med den där söta tjejen, Isabella eller vad hon hette? frågade mamma samtidigt som hon serverade mig av maten vi lagat tillsammans. 

- Nja, eller alltså det är komplicerat, svarade jag samtidigt som jag petade i maten. 

- Förlåt mamma men jag tror inte jag kan äta, jag tror inte att jag mår så bra, mumlade jag samtidigt som jag drog med gaffeln genom den långa spagettin.

- Gå upp och lägg dig om du inte mår bra, sa mamma och kollade på mig med en ledsen blick. Jag förstod att hon blev sårad av att jag inte skulle äta när vi för engångsskull hade haft en trevlig stund tillsammans med varandra, som vi inte haft på flera flera månader då jag hade varit ute, struntat i allt och alla. Med tunga steg gick jag uppför trappan och in på mitt alldeles för stökiga rum. Snabbt la jag mig på sängen och drog täcket över huvudet. Här skulle jag ligga resten av mitt liv och bara deppa, ingen ville ändå ha mig. Jag måste ha slumrat till för jag vaknade lite senare på kvällen helt yrvaken. Blicken flög över rummet och sedan fastnade den på min avstängda mobil som låg på nattduksbordet. Försiktigt sträckte jag mig efter den och tryckte in startknappen bara för att kolla om det var någon som kanske skulle saknat mig, inte för att jag trodde det. På två sekunder så rullade det in några 40 meddelanden från både Ogge och Omar, alla handlade om Vilma. Jag orkade inte ens öppna meddelandena för jag visste att de skulle kunna se om jag läst dem. Irriterat la jag ifrån mig telefonen och precis då plingade det i den igen, jag hade fått flera meddelanden i röstbrevlådan. Irriterat tog jag upp telefonen igen och lyssnade av samtalet från Omar.

- Felix starta din mobil nu! Det har hänt en grej med Vilma, ring mig eller någon av killarna så fort som du hör detta, sa Omar i meddelandet. Han kunde glömma att jag skulle ringa upp. Jag stängde istället av telefonen och la mig ner i sängen igen. 

Isabellas perspektiv:

- Oscar skulle jag kunna få prata med Vilma ensam? frågade jag när jag steg in på mitt rum. Oscar låg bredvid Vilma i sängen och höll om henne precis som om hon var det finaste han ägde. Han gav mig en nick och sedan hoppade han ner från sängen och gick ut. När han hade stängt dörren bakom sig så hoppade jag upp i sängen bredvid henne.

- Vart har du som mest ont, vännen? frågade jag samtidigt som jag kollade på alla sår. 

- I själen, svarade hon tyst med gråten i halsen. 

- Förlåt men jag kan inte laga en brusten själ men jag kan däremot fixa så att du inte behöver åka till sjukhuset, sa jag samtidigt som jag kollade djupt in i hennes ögon. 

- Hur då? Hur kan du göra så jag slipper åka dit? frågade hon.

- Minns du min pappa? frågade jag.

- Jag tror det, svarade hon lite osäkert.

- Innan han blev en högt uppsatt advokat så jobbade han bland annat som ambulanssjukvårdare och även ute i andra länder på fältsjukhus bara för att han älskade att hjälpa folk. Han lärde mig en del om hur man skulle göra och vi har en hel ambulansväska i tvättstugan, sa jag samtidigt som jag tog mig ner från sängen och gick bort mot dörren.

- Isabella? frågade Vilma mig precis när jag skulle gå ut ur rummet.

- Det är mitt namn det, svarade jag och försökte ge henne ett litet leende.

- Tack, sa hon och log ett riktigt leende, ett leende som jag inte tidigare sett hon ha. Jag nickade mot henne och sedan gick jag ut till killarna och förklarade vad vi skulle göra. Omar satt och surade över att han hade sett att Felix hade skrivit på twitter med fans men inte kommit hit när Vilma behövde honom som mest. Han var väl helt enkelt fortfarande sur över dagens lilla incident.