I'll prove it - The Fooo fanfiction

14-"Jag vill dö"

Vilmas Perspektiv
Jag öppnade ögonen av att jag hörde röster där nere. Röster som tillhörde killarna. Men jag hörde inte Felix röst, bara dem andras. Jag hasade mig ur sängen och gnydde till när det smärtade till i benet och jag drog upp byxbenet och såg ett stort sår som hade bildats på mitt lår. Det såg infekterat ut.

- Det ser inte som om Isabella har rengjort det där såret! sa någon ifrån hallen. Jag hörde direkt vem det var, det var Oscar. Jag kollade upp och möte hans oroliga öron.

- Det är inte så farligt, började jag.

- inte så farligt? du kunde ha dött om varken Ogge eller Isabella hittat dig! halv skrek han och jag hörde på hans röst att han var orolig.

- Jag skulle ha klarat mig själv, det har jag gjort innan! svarade jag och svalde för att få bort klumpen som bildats i min halsen.

- Har du blivit misshandlad innan? frågade Oscar oroligt och tog ett steg närmare mig.

- Måste vi prata om det? Jag ska på toa! svarade jag och ställde mig försiktigt upp, men lika fort som jag ställt mig upp så ramlade jag ner på golvet. Jag kunde inte stödja på benet överhuvudtaget. Benet kändes som spagetti, det vek sig under mig. Jag stönade till när benet slog i marken.

- Vi borde verkligen åka in till sjukhuset det ser inte bra ut! sa Oscar oroligt och satte sig jämte mig på golvet. Vi hörde hur någon sprang upp för trappan och några sekunder senare så kom Omar inspringande med Ogge hack i häll.

- Vad hände vi hörde en duns!? frågade Omar oroligt och flackade med blicken mellan mig och Oscar.

- Guys det ser inte bra ut, mumlade Oscar och drog ner byxan på ena sidan så dem andra kunde se såret på mitt lår.

- Hon kan knappt stål, hon har ont så fort hon rör på sig! fortsatte han och kollade upp på dem andra killarna.

- Vad ska vi göra? frågade Ogge som stod lutat mot väggen bakom Omar.

- Vi måste få in henne på sjukhuset innan det bli ännu värre, hon kan till och med dö! svarade Oscar och suckade. Dem fortsatte prata om hur dem skulle få mig till sjukhuset, dem pratade om mig som om jag inte fanns där.

- Jag vill inte till sjukhuset, viskade jag. Killarna kollade förvånat på mig med oro i ögonen.

- Du måste, annars kanske du dör! svarade Oscar och strök mig på ryggen.

- Men tänk om jag vill dö, viskade jag och kollade upp på killarna. Det blev tyst, ingen av oss vågade säga något efter vad jag själv sagt.

- Oscar ta hand om henne tills vi kommer tillbaka, vi ska ner i köket och prata med Isabella! sa Ogge. Oscar nickade till svars och fortsatte stryka med handen på min rygg. Omar och Ogge gick ur rummet och ner för trapporna.

Omars Perspektiv
- Vad ska vi göra? Vi kan inte låta henne dö! sa jag oroligt när vi gick ner för trapporna.

- Jag vet inte, Isabella kanske har något förslag! svarade Ogge.

- Just det, hon går det mellan dig och Isabella? frågade jag och log ett peddo leende mot honom. Jag vet att han gillar Isabella men han vågar inte erkänna det.

- Omar det är inte läge för såna frågor nu! svarade han när vi gick in köket där Isabella satt vid sin dator, jag såg ett litet leende komma upp på hans läppar så fort han såg Isabella.

- Så hur mår hon? frågade Isabella och kollade upp ifrån datorn.

- Inte bra, hon blir bara sämre och sämre! svarade Ogge och suckade, samtidigt som han satte sig mitt i mot Isabella vid matbordet.

- Kan vi inta ta henne till sjukhuset? frågade Isabella oroligt och kollade på Ogge.

- Vi hade tänkt det men, började jag men stoppade. Det kändes inte rätt att säga till Isabella att Vilma ville dö..

- Men? frågade Isabella oroligt. Jag och Ogge utbytte blickar, ingen av oss ville säga det.

- Kan någon förklara för mig vad som förse går? frågade Isabella och jag hörde att hon blev upprörd.

- Vilma vill dö, det är därför hon inte vill till sjukhuset, svarade Ogge och suckade. Hon bara kollade på oss med tom blick.

- Jag är anledningen till att hon vill dö, mumlade Isabella.

- Isabella säg inte så det är inte sant! svarade Ogge och satte sig på stolen bredvid Isabella i stället och började stryka med handen på henne rygg.

- Jag har mobbat henne i alla år och jag fanns inte där hon behövde mig, ingen gjorde, vem vet vad hon har gått igenom. Om jag hade släppt in henne när hon plingade på så hade hon aldrig blivit slagen, mumlade Isabella och jag såg hur tårar börjat rinna ner för henne kinder.

- Så det var inte ett par barn? frågade Ogge.

- Nej det var Vilma som frågade om hon fick sova här, men jag var så egoistisk och slängde igen dörren i hennes ansikte, viskade hon och ännu fler tårar forsade ner för hennes kinder. Jag hade aldrig sätt Isabella gråta innan det var hemskt. Ogge höll om henne och strök med henne handen på hennes rygg.

- Är det någon som har ringt Felix? frågade jag prövandes.

- Jag har försökt men hans mobil är avstängd! svarade Ogge och pussade Isabella på huvudet samtidigt han vaggade henne fram och tillbaka, med hans armar runt henne, för att lugna ner henne, hon grät fortfarande.

- Jag provar! sa jag och gick ut ur köket. Jag tog upp telefonen och letade upp Felix telefonnummer. När jag gjort det så tryckte jag på ring. Men som Ogge precis sa så var hans telefon avstängd och jag kom direkt till "Hey du har kommit till Felix mobil, lämna ett meddelande efter tonen!"

- Felix starta din mobil nu! Det har hänt en grej med Vilma, ring mig eller någon av killarna så fort du får detta! sa jag och la på. Jag suckade och gick tillbaka in till köket.

- Fortfarande avstängd? frågade Ogge. Jag nickade till svars och kollade på Isabella och såg att hon hade slutat gråta, men hon hade fortfarande rödsprängda ögon och Ogge hade fortfarande armarna runt henne.

Hoppas ni gillar den här delen

//Ellen