I'll prove it - The Fooo fanfiction

20 - starta om

Vilmas Perspektiv

- Felix jag är ledsen för att jag stöter bort dig, jag är bara rädd, viskade jag och kollade ner i golvet.

- Du behöver inte vara rädd! svarade han och gick fram till mig och slog sina armar runt mig och jag gosade ner mig i hans hals. Alla känslor som jag hållit inne det senaste dygnet kom ut och tårarna rann ner för mina kinder. Felix märkte nog det och höll hårdare runt mig. Jag gosade ner mig ännu längre, detta var en sån typiskt Felix kram, en kram som jag saknat.

- Jag kommer aldrig släppa dig, viskade han och pussade mig på huvudet. Vi bara stod där i varandras armar, vem vet hur länge, ingen av oss ville släppa.

- Vi kanske borde släppa innan det börjat bli lite pinsamt! sa Felix. Jag nickade och skrattade ett sånt där konstigt skratt man får precis efter att man gråtit, samtidigt som jag drog mig bort ifrån kramen.

- Så hur mår du? frågade han och drog bort en hårslinga ifrån mitt ansikte.

- Jag är bara trött det är allt, svarade jag och log ett litet leende.

- Vilma jag är ledsen. Kan vi inte bara starta om? frågade han och log ett Felix leende, ett sånt leende som fick en själv att le.

- Hej jag heter Vilma, vad heter du? frågade jag och sträckte fram handen. Han kollade på mig med en förvirrad minn.

- Tycker du inte det är lite oförskämt att inte skaka hand med en främling? frågade jag och skrattade.

- Felix! svarade han och tog min hand och drog in mig i en kram.

- Felix, är det inte lite opassande att krama någon du inte känner? Frågade jag och skrattade. Han drog sig ifrån kramen och kliade sig så där i nacken som han brukade göra när han blev nervös.

- Förlåt, vad sägs om att jag tar med dig till ett speciellt ställe på fredag, så kan vi lära känna varan? frågade han. Jag nickade och log stort. Asså shit denna killen var så underbar.

- Ska vi kolla på film? sa han sedan frågande.

- Visst! svarade jag och vi gick ner för trappan, gick och gick jag hoppade på mina kryckor för att vara exakt. Det första jag la märket till när jag kom in i rummet var det stora svarta pianot som stod vänd mot glasaltanen.

- Spelar du? frågade han, antagligen för att han la märket till min blick på pianot.

- Va nej, eller kanske lite, erkände jag.

- Sjung för mig! sa han och tog min hand och drog mig till pianot.

- Måste jag? Jag har inte sjungit sen pappa åkte in i fängelset för 4 år sen, och jag låter hemskt! försvarade jag mig själv men kunde inte motstå mig själv utan la mina fingrar på tangenterna.

- Kom igen så farlig är det inte, du är säkert bättre än mig! svarade han och skrattade. Jag kollade nervöst ner på händerna och tog ett djupt andetag jag hade inte sjungit för någon på flera år. Jag tryckte ner första tangenterna och började spela.

So lately, been wondering

Who will be there to take my place

When I'm gone, you'll need love

To light the shadows on your face

If a greater wave shall fall

And fall upon us all

And between the sand and stone

Could you make it on your own?

If I could, then I would

I'll go wherever you will go

Way up high or down low

I'll go wherever you will go

And maybe I'll find out

A way to make it back someday

To watch you, to guide you

Through the darkest of your day

If a great wave shall fall

It will fall upon us all

Well I hope there's someone out there

Who can bring me back to you

If I could, then I would

I'll go wherever you will go

Way up high or down low

I'll go wherever you will go

Run away with my heart

Run away with my hope

Run away with my love

I know now, just quite how

My life and love might still go on

In your heart, in your mind

I'll stay with you for all of time

If I could, then I would

I'll go wherever you will go

Way up high or down low

I'll go wherever you will go

If I could turn back time

I'll go wherever you will go

If I could make you mine

I'll go wherever you will go

I'll go wherever you will go

Jag spelade den sista tonen och andades ut jag hoppade till när jag hörde någon klappa bakom mig. Jag vände mig hastigt om såg Felix mamma stå där och klappa med händerna.

- Det var det finaste jag hört på länge! sa hon och log stort mot mig.

- Tack antar jag! Svarade jag och log mot henne.

- Dina föräldrar borde vara stolta över dig! sa hon och log ännu större. Jag svalde och kollade på Felix.

- Mamma, det är ett känsligt ämne! svarade Felix och kollade med en blick på sin mamma som jag inte kunde tyda. Hon nickade lugnt och gick där ifrån. Felix bara kollade på mig.

- Vad kollar du på? Frågade jag nervöst och började pilla med änden av tjocktröjan.

-Du är bara så himla vacker, svarade han och tog bort en hårslinga ifrån mitt hår. Jag hoppade till ännu en gång när Felix mobil började ringa. Han gjorde någon gest med fingrarna och tog upp telefonen ifrån fickan.

- Hej det är Felix! Svarade han glatt men hans tonfall ändrades direkt.

- Och du bara lät honom gå där ifrån? frågade han upprört. Om jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra en  lika upprörd Omar på andra sidan telefonen.

- Har du pratat med hans mamma? Frågade Felix och ställde sig upp. Jag hörde Omar svara på andra sidan.

- Vi syns hos Ogge om 15 minuter! Svarade Felix upprört och la på. Jag kollade oroligt på honom.

- Har det hänt något? Frågade jag.

- Oscar är borta, han svarar inte på sin telefon och det är ingen som har sett honom sen klockan 2 idag! Svarade Felix och möte min blick och jag såg hur hans ögon vattnades. Jag gick fram till honom på bästa sätt och drog in honom i en kram.

- Tänk om det är mitt fel att Oscar är borta? frågade han och jag hörde direkt att han grät.

- Shh… Felix det är inte ditt fel, viskade jag och drog med handen på hans rygg.

Jag är ledsen att mina kapitel inte är lika bra längre eller att jag kanske inte uppdatera så fort längre, men jag hade fått lite dåliga nyheter om min morfar och jag är bara lite ledsen, men jag lovar att jag ska bli bättre

//Ellen