I'll prove it - The Fooo fanfiction

19 - pasta

Felix perspektiv:

En pinsam tystnad spred sig över köksbordet där jag, min mamma och Vilma satt. Varför mamma ens hade bestämt sig för att bjuda hit henne kunde jag inte förstå. Hon kände inte ens Vilma. Äcklat kollade jag ner på min taco som jag hade gjort i ordning men vägrade äta. Jag hade inte någon aptit alls. 

- Är det något fel Felix? frågade mamma lite oroligt när hon såg att jag inte åt ett dugg av maten jag hade tagit för mig. Jag skakade på huvudet och tog motvilligt upp tacon jag hade gjort i ordning och förde den mot munnen. Jag tog en tugga och kände hur alla smaker blandades i munnen, nästan så att jag blev spyfärdig. Det var i vanliga fall inget fel på tacos men just idag så föll det mig inte i smaken överhuvudtaget. 

- Så berätta för mig, hur träffades ni? frågade mamma och kollade på Vilma som satt lite smått oroligt på stolen och kollade sig omkring i köket. 

- Via Isabella, mumlade jag tyst. 

- Felix vad är det för fel på dig? frågade mamma strängt. Jag sjönk ihop en aning på stolen och kollade lite oförstående på henne. 

- Känner mig bara lite hängig, kanske är lika om jag går och lägger mig, svarade jag.

- Felix berätta för mig vad det är som har hänt. Har någon varit dum med dig? frågade mamma oroligt. 

- Vi behöver inte ta det här och nu, svarade jag och suckade en aning.

- Så du menar att någon har varit dum mot dig? frågade mamma. Jag rykte på axlarna istället för att ge henne ett direkt svar. 

- Tack för maten, sa jag och reste mig från bordet. Den halvätna tacon och vattenglaset lämnade jag på bordet och sedan gick jag uppför trappan till mitt rum. Här kunde jag ligga för mig själv och bara tänka. Allt var så konstigt just nu. Mamma verkade inte förstå att vi inte var vänner just för tillfället. Hon hade sagt till mig att det hade varit bättre om vi aldrig hade träffats och sedan sprang hon direkt till Oscar. Jag tyckte om henne men hon verkade inte vilja förstå det. När jag var mitt uppe i mina tankar så knackade det på dörren och in steg Vilma. Hon hade tagit sig uppför trappan trots hennes kryckor och hon såg ut att vara väldigt nere.

- Din mamma sa att jag skulle kolla till dig, sa hon och slängde en blick runtom i mitt rum. 

- Jaha, jag mår bra. Nu kan du gå, hejdå, svarade jag känslolöst samtidigt som jag tittade på kala vita väggen framför mig. 

- Felix varför gör du såhär mot mig? frågade hon ledsamt. 

- Snälla bara gå! Jag vet att du gillar Oscar mer än du gillar mig. Du sa till mig att det var bäst att vi inte hade träffats för att du skulle kunna springa till Oscar, svarade jag och slängde ett öga på henne. Hon stod nervös mitt på golvet och kollade sig om i rummet. Hon blev osäker i det här alltså betydde det att hon gillade Oscar. 

- Det är inte sant Felix! Jag tycker om dig och inte Oscar. Han är min vän, han tog hand om mig när jag blev slagen, när jag var nere, då du inte fanns där för mig, sa hon med skrovlig röst. Slagen av vem då? Nu förstod jag ingenting. Det var bäst att inte fråga nu, det kunde vara ett känsligt ämne att gå in på. 

Isabellas perspektiv:

När killarna hade gått hem så satt jag för mig själv kvar och planerade vad jag skulle göra för att hämnas på Omar. Det fanns så många olika grejer man kunde göra, några som var bättre och några som var aningen sämre. Först hade jag tänkt göra en tårta med en ballong i mitten som skulle smälla när han skar i den men sedan kom jag på att det kanske inte var världens bästa idé då tårta var gott att äta. Den andra grejen jag kom på direkt var att hälla iskallt vatten med isbitar i över honom mitt i natten. Jag hade inte riktigt bestämt än. Den här kommande kvällen skulle jag hur som helst spendera tillsammans med Ogge igen. Sist vi var med varandra så blev vi aningen avbrutna i det vi gjorde så vi skulle göra om allt igen. Idag skulle vi vara hemma hos honom och laga pasta eftersom han hade skrutit sist om att han minsann var en världsmästare på just det. Innan jag skulle röra mig mot hans hus så gjorde jag den vanliga rutinen med duschning, sminkning, håruppsättning och klädval. Eftersom sommaren var på väg så fick det bli ett par bootcut jeans, en vit tröja med öppen rygg och till det ett par vita sneakers, väldigt enkelt men super snyggt. Håret lät jag bara hänga som vanligt, det var inte värt att slita på det alldeles för mycket med lock och plattång. Till Ogge så var jag tvungen att byta buss två gånger innan jag var framme. Hela bussresan satt jag och lyssnade på skön gammalmusik från nittiotalet. Min musiksmak var absolut inte åt det vardagliga popmusik hållet, alltså sådan musik som gick dagligen på radion. Visst, det var inget fel på det men det var inte något jag lyssnade på frivilligt. Jag tyckte mer om gammal musik, gärna med lite rock och synthpop inslag. 

- Hej och välkommen till mig, sa Ogge och slog armarna om mig när jag äntligen hade kommit hem till honom. 

- Men du tack så mycket! svarade jag och log mot honom. Han hjälpte mig av med jackan och sedan så hängde han upp den i en av garderoberna i hallen. En riktig gentleman. När han hade hängt upp min jacka så gav han mig en snabb husesyn innan vi landade i soffan. 

- Vet du? frågade han och la huvudet på sned. Jag kollade på honom och skakade på huvudet.

- Du är speciell och superfin, sa han. Mina kinder hettade till och slog över till en liten rosaröd ton. 

- Tack, svarade jag lite generat och log mot honom. Efter det så la det sig en tystnad över oss, en skön tystnad. 

- Ska vi sätta igång med pastan? frågade han och log mot mig. Jag nickade ivrigt och flög upp ur soffan.