I think I love you

Kapitel 17

Steffs POV

Allt var så förvirrande. Vem hade gjort detta mot min underbara Niall? Och hur fick personerna tag på honom? Den som var med honom sist, var Justin, men han kunde väll inte ha gjort det... Eller?

Vi alla befann oss på sjukhuset vid Niall förutom Liam som stod och pratade med sjuksköterskorna om när Niall skulle få åka hem. Alla satt och småpratade smått i väntan på Liam som skulle komma med besked. Jag satt och små pratade med Niall som hade piggnat till ganska rejält.

Det kom plötsligt i en sköterska i rummet som höll i sitt anteckningsblock. Han såg ut att vara runt tjugo års åldern. Han kollade väldigt mycket på mig och det var nog inte bara jag som märkte det för Harry hade ett konstigt och undrande ansiktsuttryck medans han flackade blicken mellan mig och sköterskan.

"uhm.. Hello, this is.." började han och kollade ner i sina papper. Han sökte med fingret mellan papprerna och fan sedan det han letade efter. "this is Niall Horan, right?" sa han och kollade upp från papprerna och kollade på mig, istället för Niall! Jag började bli smått irriterad, så jag svarade " yes, this is Niall" medans jag tog tag i hans hand och pussade på den. Jag såg på hans blick att han blev smått besviken. Hehe, jag kände mig lite elak, men jag stör mig faktist ganska mycket när killar håller på sådär. Det kan nog vara gamla minnen i mitt huvud som triggar igång sånt där ibland...

"Well, Niall, you can go home when ever you feel like it. But I'm here to tel you that the police is here to talk to you about all the things that has happened." sa han och bet sig lite smått i läppen som har var lite nervöst. "okey, thank you" sa Niall kort, han verkade lite sur på sköterskan, gulligt. Sköterskan nickade snabbt och gick sedan ut ur rummet. "Soo, Nialler, how ya feelin?" frågde Zayn med sin starka brittiska accent. "Well, I'm mad. Thats it." svarade han kort. Ja, men det märkte man väll ganska tydligt, det var ju inte heller bara han som var helt illsken heller, alla andra i rummet höll med om det. "I'll tell you all about it, but not now. Because whats happening now, is that the police is going to get there lazy asses from their work and go out there, ang get the basters that's doing this towards us!" skrek Niall. "honey, calm down" sa jag lugnande utan att släppa hans hand. Han kollade på mig och log ursäktande. Jag log millt tillbaka.

----

Poliserna satt just nu och förhörde Niall om allt som hade hänt. Vi alla andra satt i bilen påväg hem, och jag skulle hem och försöka sova. Jag ville ju veta om allt som hänt, men Niall skulle åka hem imorgon istället. Klockan var ungefär tre på natten så alla var väldigt trötta och gäspade om och om igen. Det var helt tyst i bilen, och jag som har så svårt för pinsam tystnad försökte bryta den och det gick ganska bra. "Guys, I'm so happy that I've got all of you. You mean so much to me, you know?"

"Aww, Steff, you're familly to all of us, ot just Lou! What would we've done without you like" sa Zayn och kollade på mig med sina trötta ögon som var väldigt röda. Han hade ju varit helt aspackad innan. Haha, han var så gullig.

Jag kollade snabbt runt i bilen och märkte att nästan alla kollade på mig och log. Antagligen bara för det jag hade sagt nyss. Det började kännas riktigt konstigt, men Lou räddade mig. "We're home!" sa han högt så alla skulle höra. Vi hoppade ur bilen och framför oss var ett ytterliga ett stort hus som lika gärna kunde ha varit ett slott! "Well Steff, this is my place" sa Liam och gjorde en välkomnande gest. Jag fnittrade lite och sa "It's beautifull" och log mot honom. "Thank you" sa han och la sin hand runt mina axlar. "By the way, where is el and Perrie?" frågade jag undrande. "Oh, i think they went home at the while you were passed out".

Vi gick in i huset, och det var inte riktigt någon som orkade visa mig runt så jag gick runt själv istället. Liam hade iallafall förklarat vrt jag skulle sova och vart mitt rum låg så jag gick dit om somnade så fort jag hade lagt mig på sängen.

---

Zayns POV

Jag var den ända som var uppe så jag bestämde mig att överaska alla med frukost, och en Niall! Vad grym jag är... Jag klev ur sängen och drog på mig en röd t-shirt och ett par jeans shorts. (Sånna som går ned nedanför knäna haha). Jag gick sedan in i badrummet och tvättade ansiktet och gjorde mig i ordning snabbt. Jag gick ut ur badrummet och slog en signal till Niall. Han svarade direkt, stackarn, har nog inget annat att göra än att sitta vid telefonen.

(konversation)

 N: Hey bro

Z:Hey Nialler, how ya doin?

N:I'm okey i guess, I'll tell you all about it later mate.

Z: Shure, but I'll pick you up in ten fifteen minutes, and we'll suprise everyone.

N: Okey, brilliant. Love you

Z: Love you

Jag la på och gick ner till hallen och drog på mig mina skor. Jag tog sedan bilnycklarna till Harrys bil och gick ut ur dörren. Jag gick in i bilen och satte på radion, de spelade 'royal'. Jag hade hört den några gånger och var redan trött på den. Jag bytte radiostation och så spelades istället 'up all night'. Vilket sammanträffande haha. Jag hatar att höra mig själv sjunga, det låter så konstigt i mina öron. Men det tycker tydligen inte alla. Bilresan gick snabbt och jag var strax utanför sjukhuset. Det kändes som om att det skulle bli en bra dag idag. Solen sken strarkt, Niall skulle komma hem och vi alla skulle ha det så trevligt. Det ända problemet just nu var att jag inte var säker på om polisen had fått fast Alan och dem. Detta bekymmer gjorde mig orolig. Vem vet vad de skulle kunna göra här näst?

---

Jag öppnade dörren till sjukhuset och skymtade Niall vid receptionen. Han såg väldigt trött ut, inte så konstigt, med tanken av att han säkert legat i sin säng här på sjukhuset och grubblat över alla problem. Jag spang mot honom och omfamnade honom i en stor och varm kram. Han doftade så gott även om han inte hade perfym på sig. "Hello buddy" sa jag uppmuntrande. Jag såg på hans ansiktsuttryck att han inte mådde så bra och att han såg lite deprimerad ut. "Hi Zayn" Sa han och kollade på mig med ett litet svagt leende på läpparna. "You van tell me all about it later bro" sa jag och la min arm runt hans axlar. Så gick vi ut till bilen och åkte hem.

När vi väl var hemma så var vi berädda på att alla skule vara vakna och de skulle fatta att jag hade varit och hämtat Niall. Men det var helt knäpptyst i hela huset. Så vi gick in i köket och där möttes vi av en stor överraskning som fick oss att bli vättskrämda båda två... Nä detta kan inte vara sant...

---

Nytt kapitel :D Nu är jag stolt för nu var det över 1200 ord :) Jag ville bara tacka till alla läsare, snart uppe i 700! Det är helt sjukt... et får mig att vilja skriva så mycket mer!

Kramxxx