I think I love you

Kapitel 18

Louis POV

Jag satt och gömde mig under köksbordet medans Liam satt bredvid mig fnissade smått. Jag försökte sätta min hand över hans mun så inget ljud skulle lyckas komma ut. Vi hade alla hört att Zayn och Niall var i huset och påväg in till köket där alla vi andra satt och skulle hoppa fram och överaska dem med en stor och mysig frukost. När de var precis vid dörrkarmen så hoppade alla fram och skrek "SUPRIIIIISE"! Ni skulle sett deras miner, de var vettskrämda och det såg ut som att de skulle skita morötter ur röven.

"Oh my freaking god!!!!" skrek Niall och hoppade upp på Zayn som stod med öppen mun och vid öppna ögon. "Wh-what it this guys?" frågade Zayn med fortfarande vid öppna ögon. "Wait, guys this was my idea! I was going to suprise YOU! not the opposite!" Skrek han innan någon hade hunnit besvära hans första fråga. Han såg riktigt arg ut, som att han skulle explodera vilken sekunds som helst. Men tillsist sprack han upp i ett gapskratt och bara pekade på oss. "My god, im just kidding guys! Hahah, you should have seen your faces! It was priceless!" sa han och vek sig dubbel av skratt. Jag såg på Harry som bara kollade på honom förvirrat, men strax därpå så brast han också ut i skratt. Sedan smittade det av sig så jag och Liam skrattade. Tillsist skrattade alla, förutom Steff som fortfarande låg och sov.

"Well lets dig in, because I'm starving! The food on the hospital tastes like sh" Började Niall men avbröts av Harry som sa "Okey shut up Niall, and just lets eat, okey?" med ett busigt flin på läpparna. "Haha, Harry you shut up" Svarade Niall och knuffade till Harry lätt på höger axeln. "C'mere boy" Sa Harry och drog in honom i en stor kram. Sedan bestämmde vi oss alla att köra med en grouphug. Niall klämde sig ur den och frågade plötsligt "Where is Steff guys?" medans han kollade oroligt på oss alla. "She's upstairs sleeping, she'l be down soon buddy" Sa jag och klappade honom lie försiktigt på ryggen. "Now lets eat!" skek Zayn.

Steffs POV

Jag vaknade av att min telefon ringde och vibraherade högt. Jag greppade tag om den och bländades av den starka ljusstyrkan jag hade på. Jag såg att det var ett svenskt nummer... konstigt.. Jag drog fingret över skärmen och svarade. Det var en kvinna som presenterade sig som 'Julie'.

J: Hej jag heter Julie, det är Steffanie jag pratar med va?"

S: Ja.... Vem är du?"

J: Jag kommer från svenska polisen och jag har tyvärr lite... dåliga nyheter för dig Steffanie...

S: V-vad har hänt?

J: Jo... Vi har hittat din mamma, och jag måste tyvärr meddela att hon har blivit mördad... Men vi har tagit fast personerna skylldiga.

Lyssna på Little Mix- Turn your face för lite mer insperation

Mer lyssnade jag inte på för telefonen gled ur mina händer och dunsade mot golvet. Samma gjorde jag. Jag bara satt och stirrade tomt in i väggen framför mig. Jag hade bara en tanke i huvudet, jag har ingen pappa, jag har ingen mamma... Jag har ingen pappa, jag har ingen mamma... Det gjorde ont i hela mig när jag tänkte på det. Jag reste mig upp och gick in till badrummet och stod och kollade på mig själv i spegeln. Efter en stund av att ha kollat på mig själv i spegeln och sagt tyst för mig själv hur ful jag är så bestämde jag mig för att försöka få smärtan försvinna lite. Jag öppnade det lilla skåpet som var under handfatet och drog fram min nessesär. Jag drog upp dragkedjan och kollade i det lilla facket i den. Där låg det lilla rektangulära rakbladet. Jag tog upp det och la det på handfatet. Jag kavlade sedan upp armarna på min tjocka luvtröja som jag hade på mig. Jag såg mina gammla ärr som nu hade läkt fast fortfarande skulle vara där för livet. Jag tog upp det lilla tunna vassa bladet och tog ett stadigt grepp om det och drog det äver vristen. Det sipprade ut blod som rann ner längst min hand och droppade från mina fingrar. Jag fortsatte tills hela min vrist var full med röda sträck. Minnen flög förbi i mitt huvud av mig och mamma och pappa.

"Here you go sweetheart" sa mamma och räckte den lilla lådan till mig. Jag tog den lilla lådan och öppnade den. I den låg ett litet silvrigt hjärta på ett tunnt silverhalsband. "It's so beautifull mom and dad! Thank you!" sa jag glatt och satte det runt min hals och knäppte det. "And Steffanie, look" sa pappa och pekade på hans och mammas halsar. Runt dem hängde likadana silvriga halsband med silvriga hjärtan på. "It's us against the world. It's us forever." Sa mamma och vi alla kramades.

Tårarna brännde i mina ögon när jag tänkte på vad mamma hade sagt den julen. Jag tänkte på det hon sa var en lögn. Det är ju inte alls så. Jag kollade ner på min brodiga handled och sköljde den under handfatet. Jag torkade det sedan med papper så att det skulle sluta blöda. Sen drog jag ner tjocktröjan så man inte skulle se något av ärren. Jag pustade ut och gick ut till min säng och tog upp min telefon som låg på golvet. Jag kollad på skärmen och såg att jag hade fått ett röst meddelande. Från... mamma... Jag låste upp telefonen och gick in på röstmeddelanden och var osäker på om jag skulle vilja lyssna på detta.

Jag tog till mig modet och tryckte på 'lyssna'.

"Hello honney. It's mom... I-I'm sorry for not beeing there for you, and I-I just regrett it all... I took your dads death to hard and I really couldent get over it. I just wanted to tell you that, me and dad will always be abowe watching you, because you're our little angel. I love you Steffanie.

Det prasslade till i telefonen och sedan hörde jag en mycket bekant röst säga "And that was the last that you'll ever hear of you mom Steffanie." Det var Alan. Jag kastade telefonen i väggen och skrek ut så att all luft tog slut i mina lungor. Jag kände hur tårarna rann non-stop och hur jag bara slet i mitt hår och drog och kliade på mina ärrade vrister. Strax därpå hörde jag massor av fotsteg i trappan "STEFFANIE??" hörde jag Niall skrika. Jag satt i min säng och bara skrek och grät. Alla fem killarna sköt upp dörren och sprang in till mig. "Whats wrong Steffanie?" Sa Louis och kramade om mig så som alla de andra killarna också gjorde.

"M..My mom... She's... dead... And it was Alan and them." fick jag ur mig och kände sedan hur jag skakade och grät. Jag såg på NIalls ansiktsuttryck att han var jätte orolig. "Sweetheart... everything will be okey. You're safe here." Sa han och pussade mig på pannan. Jag nickade snabbt och borrade sedan in mitt ansikte i Louis famn. Han klappade mig över huvudet och pussade mig också på pannan. "Lets go down to the livingroom and sit in the sofa and talk all about it". sa Harry. Jag kännde att Louis nickade. Jag reste mig upp och sist ut ur rummet var jag och Niall. Vi stannade innan vi gick ur rummet och fick ögonkontakt. Han drog in mig i en stor och varm kram och viskade i mitt öra "I love you". Jag viskade tillbaka "I love you too Niall" medans jag snyftade smått. Allt kändes mycket bättre i hans famn.

Nu var det bara Niall jag hade kvar, och han skulle jag aldrig förlora.

--

Tack för 800+ läsare!!!

Nytt kapitel snart! x