I think I love you

Kapitel 12

Steffs POV

Jag svimmade av chock.

---

Jag kände pulsen uppe i huvudet. Hur blodet forsade genom mina ådror. Jag försökte slå upp mina ögon,en de var som om någon hade klistrat fast dem tillsammans. Plötslig, hörde jag något mummel. Det blev tydligare och tydligare, och tillsist kände jag igen rösten. Niall.

''Steff? wake up sweetheart!'' hörde jag någonstans borta i mitt huvud. Jag kände sedan hur en springa med starkt ljus skymtades. Springan blev större och större, och helt plötsligt hade jag slått upp ögonen. Jag kisade medans jag försökte fokusera på objektet framför mig. När synen sedan återkom såg jag att det var Nialls ansikte ovanför mig. Jag kände hur ett litet leende kom fram.

''Honey? are you okey?'' frågade han mig oroligt. Jag log varmt mot honom. ''Yes, now I am.'' svarade jag svagt.

Jag lutade sedan mitt huvud mot den mjuka kudden och kände huvudverken komma tillbaka. Jag började sedan återfå minnet....

''Niall...? What's happening with Louis? Is this all a joke?'' frågade jag oroligt.

''Steff, I dont know annymore.. Louis is here at the hospital, and he just found out so now he is going to take a DNA test, and see if it matches yours.'' sa han.

Jag satte mina händer mot sängen och tryckte upp mig själv så jag istället satt upp i sängen. Jag lutade mig mot väggen och suckade högt.

Det kom in en sjuksköterska i rummet och kom fram till min säng och tog tag i min hand försiktigt. ''How are you feeling Steffanie?'' frågade hon med sin lugnande röst. ''Im okey, i guess.'' svarade jag medans jag kollade ner på mina fingernaglar. ''well, we got the results, and..''

''And what??'' skrek jag nästan. Hon hoppade till och kollade storögt på mig.

''Ehh... well it shoes that Louis is your halfbrother. Is it true that your dads name is John Tomlinson?''

''I...i.. well... Uhm.... Yes'' fick jag ur mig. ''well then, Louis is your halfbrother.'' sa hon och vände på klacken och gick ut.

Jag insåg inte att min min var helt öppen och mina ögon var helt vid öppna. Jag vände mig mot Niall som vilade sitt huvud i sina händer.

Jag hörde fotsteg som kom in i rummet och vände mig snabbt om och möttes av Louis. Han gick med raka steg mot mig och omfamnade mig i en stor kram. Jag kände sedan hur en tår rann ner längst min kind. Jag släppte kramen och lutade mig tillbaka igen.

''Well, i guess this means you will stick too us for a long time now Steff'' sa han med ett busigt flin på läpparna. ''I guess so!'' svarade jag med ett litet skratt.

Helt plötsligt kom en sjuksköterska in i rummet och såg ganska stressad ut.

''Hi, uh, sorry i forgott to tell you about the 'baby' news, but Steffanie you are NOT pregnant.'' sedan sprang hon ut ur rummet. Jag kände hur Niall tog tag i min and och pussade den. Han log försiktigt och jag besvarade med ett litet leende.

''Its for the best'' sa han och böjde sig fram och kysste mig lätt på läpparna.

''Get a room guys c'mon!'' sa Louis medans han typ bitchblickade oss båda samtidigt. ''Im sorry 'brother''' sa jag med en löjlig röst.

''I have too ask you Steff, how's dad? cuz, mom and him broke up when i was a little kid, so i dont remember him at all!'' sa han. Jag svalde allt saliv i munnen. Han visste inte. Han visste inte att hans egna pappa var död...

''Louis... I...i dont know how to..'' mer han jag inte än jag började skaka och tårarna rann ur mig. Även om det var så länge sen, så minns jag honom som om han vore här igår. Han dog den naturliga döden, bilolycka, som de flesta gör här i London. Och ja, han bodde i London.

Jag var borta i mina tankar men sedan återkom jag till jorden och insåg att både Louis och Niall kollade oroligt på mig medans Niall också hade sina armar runt mig. ''Honey, Whats wrong?'' skrek Niall i mitt öra.

''HE IS DEAD!!! OKEY!!! NOW YOU KNOW! HE'S DEAD!'' Skrek jag. Niall flög en meter ifrån mig, jag fattade att det var för att jag hade skrikit från lungornas botten och ut.

''Wh....what? My mom told me he left us and went to Australien for another wiman!'' han satte sig och drog sina händer genom sitt hår. ''and Im not sad, because i never got to know him. But this is weird.'' sa Louis.

Jag kände mig dum nu. Jag reste mig upp ur sängen och omfamnade Louis i en kram.

--

(En vecka senare)

Jag och Niall hade pratat med Louis och alla om vad som hänt. Alla var chockade, fast ändå verkade alla tycka det var roligt att jag skulle vara deras vänner livet ut nu.

Jag och Niall hade också berättat för alla att vi nu har ett seriöst förhållande.

Idag skulle Niall iväg med några av sina gamla vänner på en pub, och alla andra skulle på en fest ikväll. Alla bandmedlemmar och jag.

Jag höll på att välja kläder, och efter ca 20 minuter så tog jag fram mina vita jeans med en tight vit t-shirt. Jag plattade håret och sminkade mig lätt. Sedan tog jag på mig mina svarta högklackar.

Niall hade redan gått och alla andra satt i bilen och väntade på mig. Jag låste huset och larmade. Jag sprang sedan mot bilen och fick sätta mig i Zayns knä för jag fick inte plats annars. Pinsamt..

''Steff, there will be alot of jealous girls there tonight, I mean like, you're together with Niall, and not everyone is okey with that.'' Sa Liam som kollade på mig via spegeln där fram. ''well, lets ignore that and just have fun!'' sa jag medans jag sträckte mig fram och satte på radion. Det var 'we cant stop' med Miley Cyrus. Alla började sjunga högt och skratta jätte högt.

--

Man hörde musiken högt utifrån. Dörren stod öppen till det stora vita huset och det bara strömmade in folk. När vi väl kommit in så fick jag genast massor av blickar av tjej grupper som stod intryckta i olika hörn.

Helt plötsligt kom en lång blond tjej fram till mig. ''You're Nialls girl, right?''

''Thats me!'' sa jag nervöst. Jag kollade runt och kunde inte skymta killarna någonstans för tillfället. Sedan kände jag ett hårt slag i min käke och sedan en rakt upp i trynet. Sedan var min kropp pressad mot golvet det ända jag kände, och smärtan i mitt ansikte. Sedan blev allt svart.

--

Tack för 50 nya läsare höhö ^^

Hare bra xx