Rebeller

Soldaterna

Qezzle

En spark i sidan och en tunn arm som slängs över mitt ansikte. Quentin ligger med ryggen mot mig en bit bort på den stora madrassen så jag antar att det är Adrians arm jag har i ansiktet.
  Varsamt flyttar jag bort den och sätter mig upp.
Dag tre.
Idag kommer soldaterna för att hämta mig. Så att jag kan börja min träning. Jag kunde inte sova i min egen säng igår när jag gick och la mig så jag flyttade över till mina bröders.
  Enligt M:et jag fick från regeringen blir jag hämtad om två timmar och tjugo minuter.
Innan dess måste jag packa, göra frukost till mina bröder och lämna dem hos min granne.
  Smidigt och så tyst jag går jag upp och tassar in i badrummet. Kakelplattorna i golvet är spräckta, kranen i handfatet läcker och spegeln på badrumsskåpet är delad på hälften av en spricka. Jag låser dörren inifrån och ställer mig framför spegeln med händerna på handfatets kant.
  Jag kommer behöva lämna dem...
Ryck upp dig Qeezle! De kommer ha det bra, det är det enda som är viktigt.
Jag öppnar badrumsskåpet och tar fram hårborste och min sminkväska. I vanliga fall brukar jag inte sminka mig, det känns så onödigt.
Men av någon anledning vill jag vara fin när soldaterna hämtar mig. De ska inte få se att de har skadat mig, jag ska låtsas som om jag fortsätter som vanligt.

Jag försöker dra borsten genom håret men den fastnar vid varanat tag. Trasslar in sig i mina små lockar. När jag äntligen har borstat igenom allt hår och fått bort de värsta tovorna önskar jag att jag aldrig gjort det.
  Mitt korpsvarta hår står ut som en kvast runt huvudet. Det ser ut som en enorm, lockig lejonman.
Jag suckar frustrerat och kastar iväg borsten. Den kommer jag inte behöva på ett tag.
  Jag går ut ur badrummet och tassar fram till en stol bredvid sängen där mina arbetskläder ligger i en hög. Jag drar snabbt på mig dem och slätar till alla veck så gott det går.
Sen smyger jag fram till den risiga byrån under fönstret och öppnar den översta lådan. Där ligger vår gemensamma gula bag. Det är i den vi packar allt när vi ska iväg. Inte för att det händer så ofta men minst en gång om året brukar jag ta tåget till Tjeckien med Adrian och Quentin. Det är billigt, vi åker i tredje klass och mina bröders biljetter kostar inget.
  Utan att göra några ljud plockar jag upp väskan och lägger den på golvet. Sen skjuter jag igen lådan och öppnar den nedersta.

  Tre högar med kläder ligger i den, mina är i mitten. Nattkläder...
De ville att jag skulle packa med mig nattkläder. Eftersom jag inte har några speciella kläder som är till för att ha på natten så plockar jag bara upp min favorit tröja. En ljusgul, förstor t-shirt med ett tryck föreställandes siluetter av palmer och en elefant. Ovanför bilden står skrivet i snirkliga bokstäver: Det dagliga mötet mellan djuren och naturen.

Jag har egentligen aldrig fattat meningen med texten, men jag älskar tröjan. Jag lägger ner den i väskan. Sen går jag in i badrummet igen och plockar åt mig min tandborste.
  Jag slänger ner den i väskan och tittar sen tomt framför mig.
Ett valfritt minne...
Först vet jag inte vad jag ska ta med mig men sen faller min blick på byrån och jag bestämer mig.
Ramen är av enkelt trä och ihopsnikrad av min pappa. Bakom det smutsiga glaset är ett foto på mig Adrian, Quentin, pappa och mamma. Hela familjen som vi var innan vi splittrades. Varsamt lägger jag det högst upp i bagen och drar sen igen dragkedjan.
  Sen lyfter jag upp den och går ut i köket. Eftersom det är min sista frukost med Adrian och Quentin så ska jag göra något extra.
Jag öppnar kylen och funderar. Sen bestämer jag mig. Jag plockar fram allt jag behöver, dukar bordet med platta tallrikar och bestick, tar fram stekpannan, sätter på fläkten och börjar laga.
  Efter tjugo minuter när maten precis är klar hör jag tassande och hasande steg bakom mig. Jag kastar en blick över axeln och ler mot mina sömndruckna bröder.
"Amerikanska pannkakor!" utbrister Quentin plötsligt.
Jag skrattar åt hans entusiasm och nickar.
"Det är klart nu så sätt er så ska ni få", säger jag.
Jag stänger av fläkten och bär fram stekpannan till bordsskivan. Försiktigt ställer jag ner den. En hög med flottiga, tjocka pannkakor ligger i den. Sen ställer jag fram frysta bär och en lönsirap som är halvfull.
  Adrians ögon är enorma och det ser nästan ut som om Quentin ska börja dregla.
"Ät då!" säger jag glatt.
Så fort jag yttrat orden hugger de in på maten. Jag äter inget, om jag gör det är jag rädd att jag ska spy pågrund av oron som växer i magen. Istället tittar jag bara på när mina syskon äter med sorg blandat med kärlek.
Det är en halvtimme kvar innan soldarerna kommer och för bort mig från de två värdefullaste personerna i mitt liv.

Adrian och Quentin sitter mitt på köksgolvet och spelar hologram-memory. Jag diskar och sneglar då och då på mina bröder eller på klockan. Tio minuter kvar...
De vita skummet far upp i luften som små genomskinlig bubblor när jag gnider på tallrikarna med diskborsten. Vattnet är varmt mot min mörka hud, för varmt...
  Åtta minuter kvar.
Adrian får ett par och piper till av glädje och jag småler. Men leendet slocknar snabbt, om sju minuter kanske jag aldrig mer kommer få se dem.
  Ilsket skrubbar jag hårdare mot det vita porslinet.
Presidenten, som hon kallar sig borde få smaka på sin egen medicin. Hon borde få se sin familj mördas offentligt, se sina barn skickas ut i kriget och dö, få leva med nästan ingen mat, riskera sitt liv varje dag hon går ut, se sina barn svälta, vara rädd att de ska dö påväg hem från skolan.
  Långsamt andas jag ut och tittar upp från tallriken, ut genom fönstret.
Har presidenten ens barn? Jag hoppas inte, för allas skull.
  Tre minuter kvar.
Jag ställer tallriken i diskstället och tappar ut vattnet. Sen torkar jag av mig på den lappade handuken vi har hängande på en krok bredvid spisen.
  Jag går fram till mina bröder och sjunker ner på huk. Quentin stänger ner hologram-memoryt och Adrian protester inte.
"Får jag en kram?"
Min röst skär sig lite på slutet och jag pressar tillbaka den sorgsna klumpen i halsen. Adrian kastar sig i mina armar och Quentin är inte sen att göra lika dant. Jag håller om dem hårt och drar in doften av deras mjuka hår.
"Hon som bor bredvid kommer ta hand om er nu, ni får mat och sovrum av henne så... var snälla", viskar jag.
Jag känner hur de nickar mot min bröstkorg och tårarna kommer krypande, jag pressar tillbaka dem.

En skarp signal ljuder genom lägenheten. Ringklockan...
Jag släpper mina bröder och reser mig upp. Långsamt går jag mot dörren och plockar upp bagen på vägen. Adrian och Quentin följer efter mig med tysta steg.
  Jag stannar framför dörren och när den andra signalen ljuder vrider jag om låset och trycker ner handtaget. Fem soldater i full mundering står utanför.
"Miss. Jones? Vi är här för att föra er till soldatlägret. Var vänlig fönlj med", säger soldaten längst fram.
Jag tittar på honom med högt huvud och iskall blick.
"Låt mig lämna mina bröder hoss  grannen först", sägr jag.
"Ledsen men ni måste följa med nu. Era bröder kommer tas hand om utav regeringen, precis som alla andra barn som lämnas kvar", svarar han syrligt.
Jag stelnar till och min hårda fasad rasar för en sekund.
"Nej, jag har pratat med min granne och hon ska ta hand om mina bröder".
Soldaten skakar på huvudet.
"Vi har inte tid med den här diskussionen nu, följ med", fräser han.
Han gör en rörelse med handen och två soldater tränger sig förbi mig in i lägenheten. Jag knufas åt sidan och snubblar till. Soldaterna griper tag i mina bröder och lyfter upp dem.
"Nej!" morrar jag.
Jag kastar mig mot den ena soldaten och försöker ta Adrian ifrån mig men han är mycket större och knuffar bort mig.
Två soldater tar tag i mina armar och släppar ut mig ur lägenheten samtidigt som de andra soldaterna som har mina bröder långsamt följer efter. Jag sparkar bakåt men träffar bara luft. Soldaterna som håller i mig börjar dra mig upp för trappan medan mina bröder förs neråt. Jag skriker efter dem och hur hur Adrian börjar gråta och att Quentin ropar mitt namn.
"Adrian, Quentin!" skriker jag panikslaget och försöker ta mig loss.
När en dörr öppnas och mina bröders rop klipps av när den smälls igen slutar jag göra motstånd. Istället låter jag mig bara släppas uppåt som en säck potatis.
Vi kommer upp på taket och jag när en soldat knuffar mig framåt mot en stor flygare går jag som i trans mot den.
Jag förlorade dem, de är borta. Jag kunnde inte skydda dem. Allt är mitt fel, vem vet vart de blir förda?
De kanske blir torterade eller dödade. Min andhämtning blir ytlig och snabb när jag går upp för trappan som leder in i flygaren.
Jag förlorade dem och jag vet inte ens om de har de bra.
Jag förlorade dem.
Mina ben viker sig under mig och jag faller ihop inne i flygaren. Ett gällt skrik slipper ur mig och jag slår handflatorna i golvet. En soldat drar upp mig på fötter och jag börjar slå på hen med knytnävsslag.
"Ni tog dem! Ni tog dem!"
Någon drar bort mig från soldaten och jag hör hur motorn startar under mig. Sen är vi uppe i luften.
Jag har förlorat dem.