Rebeller

Bomber

Nathaniel

Väl tillbaka i sovsalen sätter jag mig utmattad på sängen.
Jag har värk i skuldrorna och oron gnager inombords. Jim vet att vingarna börjat växa ut och han är skadeglad upp i taket. Om jag blir upptäckt är jag körd.
Jag pressar pekfingrarna mot tinningen och suckar.
Uppgivet slänger jag mig bakåt så att ryggen pressas mot den hårda madrassen.

Jag stirrar upp på metallen som skiljer min säng från personen ovanförs. Kall, silverglänsande och slät. Jag önskar att jag aldrig berättat om Qeezles bröder för henne. Hon verkade så upprörd när jag sa det. Vilket är förståeligt. Hade jag haft småbröder eller systrar hade jag också blivit upprörd om någon berättade det för mig.
En plötslig stöt av smärta längst ryggraden får mig att grimasera. Jag nyper mig hårt i armen för att fokusera på något annat. Det kommer inte dröja länge innan vingarna är fullt utvecklade.
De andra killarna i sovsalen börjar göra sig redo för att sova. De kastar fortfarande nyfikna blickar på mig men oftast nöjer de sig med att låtsas som om jag inte finns.
Det är bra, det är så jag vill ha det.

Jag kastar en blick på klockan. Lamporna släcks om tio minuter. När de gör det måste jag bara vänta tills alla somnat, sen kan jag smyga upp. Vem bryr sig om att jag inte får?
Bara inte Jim kommer på mig. Då vet jag inte vad han kommer göra, vad jag ska göra.
Jag tar inte av mig kläderna, kanske äckligt med tanke på träningen under dagen. Men jag kan inte duscha när de andra gör det.
Det finns tvåhundra duschar- jag räknade- och ingen har draperi. Inte nog med att jag tycker det är otroligt genant att vara naken inför andra, jag har också ärr och vingar att dölja.
Med ett klick slocknar alla ljusen och det blir bäckmörkt. Jag antar att de andra inte ens kan se handen framför sig i mörkret.
Det kan förstås jag, något med gener från katter.
Allt ser aningen grönt ut men anars ser jag som på ljusa dagen eller som en vanlig människa med mörker glasögon. Nu är det bara att vänta.

Efter, jag vet inte hur lång tid, snarkar alla lungt i sina sängar. Mina ögonlock är tunga men jag tvingar mig själv att skjuta lakanet som ligger över min kropp åt sidan.
Med en kvävd gäsp reser jag mig upp. Jag drar fram mina vanliga kläder från under sängen och smyger mot duschrummet. Det går inte att låsa och jag vågar inte tända ljuset. Det finns en ren handuk kvar på bänken. Min handduk.
Snabbt trär jag av mig kläderna och skyndar in i duschkabinen.
Inte för hård stråle så att de andra hör men inte häller för mjuk. Jag knappar in de rätt talet på hollogramet, att jag vill ha ljummet vatten och citrus-tvål.
Det blir ingen långdusch. Jag låter bara snabbt det tvålblandade vattnet rinna längst min hud och sen det vanliga vattnet.
"Stäng av", viskar jag.
Vattnet slutar rinna och jag kliver ut. Med snabba drag låter jag handduken svepa över kroppen och rufsar sen om håret med det gula tygstycket.
Sen drar jag på kläderna och lämnar rummet.
Med tysta steg går jag mot dörren. Jag kastar oroliga blickar på killarna jag passerar men alla ser ut att sova lugnt. Ingen märker när dörren öppnas och jag slinker ut i den mörka korridoren utanför.

Mitt bultande hjärta är det enda som hörs. Jag har egentligen ingen plan. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna kvar på det här stället.
Jag måste fly. Precis som jag flydde för två år sedan. Sen kommer jag vara på flykt... igen.
Någon del inom mig skriker åt mig att stanna. Det är Qeezles fel. Hennes och Serenas... men mest hennes.
Jag vet inte vad det är med den tjejen, men hon gör mig nyfiken. Jag vill lära känna henne. Berätta alla mina hemligheter.
Jag huttrar till trots att det är varmt. Hon är farlig. Jag känner henne knappt men ändå vill jag säga saker jag aldrig säger. Visa saker jag aldrig visar.
Jag kommer till punkten där korridoren delar sig. Vänster, till matsalen, tränings-salen och sällskapsrumet.
Höger...
Ingen aning. Förmodligen till de andra grupperna... eller till utgången.
Jag ska precis börja gå igen när jag hör ett ljud bakom mig. Knappt hörbart men det finns där. Ljudet av någon som snubblar till.
Hastigt kastar jag mig in i gången till höger. En dörr lite längre fram på vänster sida fånger mitt intresse. Jag kastar mig mot den och trycker ner handtaget. Den öppnas utan ljud och jag skyndar mig in.
Jag hör svaga steg och andetag som närmar sig. Snabbt drar jag igen dörren. Men inte helt. Jag lämnar en öppning på knappt en centimeter. Tillräckligt för att jag ska kunna se ut.

Någon stannar där jag befann mig nyss. Verkar vela som jag gjorde. Jag håller andan och tummarna. Det sista hjälper inte för personen svänger åt höger.
Med snabba steg kommer hen mot dörren jag gömmer mig bakom. Några steg ifrån dörren stannar personen, vrider på huvudet bakåt och kastar sig sen mot min dörr. Då hör jag det också. Ljudet av många fötter som försöker smyga och viskningar. Tar alla en nattlig promenad inatt eller?
Jag backar förskräckt bak när dörren slits upp och den ensamma personen rusar in. Dörren glider igen bakom hen med ett klick. Det blir lika mörkt som i sovsalen.
Jag håller andan och backar långsamt och tyst. Förhoppningsvis kan personen inte se mig för mörkret. Men jag kan se hen... eller honom.
Personen som står i mörkret med mig är killen som verkar hata mig. Jag inser att jag inte tänkt på hur han ser ut när jag sett honom förut. Det enda jag la märke till var blickarna. Inte de violblå ögonen som sände dem. Inte häller märkte jag de mörka ögonfransarna som kantar dem. Eller den rågblonda, tjocka flätan som hänger ner längst ryggen ihop-hållen av ett läderband som virats flera varv runt håret.
Eller de höga kindbenen och markerade käklinjen. Och att jag inte märkt fräknarna som spritt ut sig i ansiktet och vandrat ner för att pryda armarna.
Hur har jag kunnat missa allt det?

Jag dras ur mina funderingar när stegen ökar i styrka och rösterna höjs till stridsrop. Nop, inte ungdomar på nattpromenad.
Killen rycker till och backar bakåt. Rakt in i mig. Jag piper förskräckt till och hoppar bakåt. Men han blir också förvånad och lyckas sätta krokben för oss båda.
Jag landar hårt på rygg. På de ömma vingarna och kan inte låta bli att skrika.
I nästa sekund blinkar det till i taket och lamporna tänds. Genom springan under dörren kan jag se att samma sak händer utanför i korridoren. Jag blinkar mot det skarpa ljuset och sätter handen ovanför ögonen för att skyda dem.
Killen mittemot mig blinkar också och försöker ställa sig upp men hinner bara upp på knä innan en hög smäll hörs och en kraftig stött går genom rummet. Mitt huvud flyger bak och jag pressas mot golvet. Killen kastas bakåt och in i dörren.
Allting snurrar runt, runt och runt.
Jag rullar över på mage och häver mig upp en bit över golvet.
Enu en smäll hörs och rummet skakas till. Jag flyger åt sidan in i något hårt.
Det ringer i mina öron och något varmt och vått rinner längst min kind. Blod.
Jag lyfter på huvudet och mötter killens blå blick. Han har slungats ner på golvet och håller händerna för öronen.

I hans ögon ser jag allt jag känner återspeglas. Räddsla, chock och smärta. Vi vet båda två vad som händer.
Bomber.
Någon spränger bomber.