Rebeller

Träning

Nathaniel

Han kände igen mig.
Tränaren, Jim Jonsson, kände igen mig. Jag såg det i hans ansikte, sättet han såg på mig. Jag begraver ansiktet i händerna och försöker andas lugnt. Ljudet av de andra killarna i sovsalen är öronbedövande. Jag kämpar för att stänga det ute.
  Det här stället är ett helvete; jag är omringad av personer som jag inte kan lita på och hon är här.
Jag drar fingrarna genom håret och låter sen händerna falla ner i knät. De flesta killar packar upp sina väskor men jag har ingen packning. Adam och Kota verkar inte ha hamnat i samma grupp som jag men däremot ser jag killen som stirrade hatiskt på mig i flygaren.
  Jag kastar en blick mot honom där han står och pratar med sina kompisar. Då och då sneglar han åt mitt håll. Varför hatar han mig?
Vad har jag gjort för att förtjäna de där blickarna.
  En skarp signal ljuder genom rummet och skärmen på ena vägen tänds. En bild av Addison Martin dyker upp. Hennes stenansikte tittar ner i några papper och hon viskar något till någon bakom kameran innan hon vänder blicken framåt. Min andhämtning blir ytterligare och jag kämpar för att dra lugna andetag.
Sen börjar hon tala med van ledar-röst.

"Middag serveras om tio minuter. Grupp ett äter i sal ett, grupp två i sal två och så vidare. Ni ska ta på er era träningskläder nu, de ligger på era sängar. Era tränare ger mer information efter maten".
  Hon avslutar med ett kort leende utan glädje och skärmen blir svart. Jag tittar bredvid mig. På det grå lakanet ligger ett svart linne, ett par svarta shorts med röda detaljer och svarta träningsskor.
Jag tittar på de andra killarna och upptäcker att alla obesvärat byter om i sovsalen. Såklart, vad har de att dölja. Med växande panik tittar jag på kläderna; jag kan inte byta om bland alla andra.
Toalleten. Hastigt rafsar jag ihop träningskläderna och går mot toalettdörren. Vissa sneglar undrande på mig och i ögonvrån ser jag hur killen som verkar hata mig med blicken. Till och med på avstånd uppfattar jag ilskan i den.
  Jag öppnar dörren och stänger igen den bakom mig. Vrider om låset och andas ut.
Tvekande drar jag av mig den gröna tröjan. Trots att jag vet att ingen kan se. Det finns en spegel i rummet och jag betraktar mig själv. Utan den gröna tröjan ser man ärren som löper kors och tvärs över mina armar.
  Snabbt krånglar jag av mig de vita linnet. Ärren är små och obetydliga i gemförelse med vad linnet döljer. Min mage ser normal ut. Eller i allafall för en cyborg. En metallbricka sitter ovanför mitt hjärta, ett hjärta som är konstgjort. Det skäms jag otroligt mycket förr. Mitt hjärta är inte riktigt, därför kan jag aldrig vara riktigt god eller ond. Tankar som jag många gånger tänkt kommer flygandes när jag ser bronsplattan.
Kan jag älska någon? Kan jag hata?
Varför lever jag?

Hastigt skjuter jag undan tankarna. Istället vänder jag mig långsammt om så att min rygg är vänd mot spegeln. Snälla, snälla, snälla inte.
Jag vrider huvudet och tittar in i spegeln över axeln. Över hela ryggen löper rosa, fula ärr och vid skulderbladen...
Någon knackar på dörren och jag rycker till. Vänder mig snabbt mot spegeln och tittar på den grå dörren. När någon börjar rycka i handtaget sträcker jag mig efter det svarta linnet och drar på mig det. Jag får snabbt av mig jeansen och på med shortsen.
På mina bara fötter drar jag på mig träningsskorna. Någon bultar återigen hårt på dörren. Jag tvekar en sekund men sen tar jag på mig koftan.
Jag lyfter upp kläderna i famnen och låser upp dörren. Genast flyger den upp utåt. Killen som hatar mig tittar ilsket på mig.
"Vi är faktiskt fler som delar på den här toaletten", fräser han.
Han tränger sig förbi mig och knufar in mig i dörrkarmen. Jag skyndar mig ut i salen innan dörren smäler igen.
Han hatar verkligen mig.

Matsalen är stor och ljus och full med långa bord. Alla har någon att sitta med och det sitter någon vid varje bord. Fan, jag kommer inte få vara ensam.
  I mitten av rummet står fem tjocka, vita pelare som är ungefär två meter höga. Jag går fram till drn som är längst fram. Runt hela pelaren löper en lucka och små skärmar. Jag tittar frågande på en skärm. Har ingen aning om hur man använder den. Tafatt lägger jag handflattan mot glasskärmen. Genast dyker tio bilder på mat fran på skärmen. Jag rycker till men väljer sen en bild på en platt, gulbrun sak. Ett surrande hörs och sen ett pling. Luckan glider upp och vissar en tallrik med rykande mat. Jag tar ut den, bräner mig och ställer ner den igen. Jag använder tröjfolen för att ta ut tallriken utan att få ont.
   Sen tittar jag mig tvekandes runt i rummet. Tillslut väljer jag ett bord där det bara sitter två tjejer och en kille. De ser ut att vara mitt uppe i ett samtal när jag slår mig ner i andra änden av bordet.
Jag känner igen en av tjejerna som Serena Blond. Den andra är lång och smal. Hom har halvlångt, svart, krusigt hår och mandelformade bruna ögon. Hennes hud är vackert chokladfärgad. När jag sätter mig ner kastar hon en blick mot mig och ser först förvånad ut, sen ler hon svagt.
Jag ler inte tillbaka.
   Hon rycker på axlarna och vänder sig mot de andra. Killen tittar nyfiket på mig.
Jag tittar ner och börjar peta runt i min mat. Jag är inte hungrig.
Tyst suckar jag och stoppar in en bit i munnen.

En halvtimme senare kommer Jim in i salen och beordrar oss att ställa oss på rad. Jag försöker göra mig så liten som möjligt inför hans blickar.
"Okej, så nu ska vi träna! Salen vi ska göra detta i ligger mitt emot den här..."
Han slutar plötsligt tala och hans blick har landat på mig. Jag sväljer. Med långsamma steg går han mot mig. Och allas blickar vänds mot oss.
Han stannar några decimeter ifrån mig. Jag bestämer mig, höjer blicken och tittar trotsigt in i hans svarta ögon. De är fyllda med grym tillfredsställelse som får mitt självförtroende att vackla.
"Nathaniel var det?"
Jag svarar inte, tittar bara tyst och uttryckslöst på honom. Han kan ju inte göra något värre mot mig än vad han och hans kollegor redan gjort.
"Varför har du en koffta på dig? Ingen annan har det, eller hur? Den ingår inte i dina träningskläder. Ta av den", beordrar han.
Ånej... jag sväljer men fortsätter titta tomt på honom.
"Ta. Av. Den.", säger han lugnt.
Jag märker att matsalen har blivit knäpptyst. Alla tittar på oss; deras blickar känns som laser.
Jim tittar på mig med en aning otolighet. När jag inte gör någon ansats att ta av den gripper han tag hårt om min handled och rycker mig mot sig så att hans ansikte bara är några centimeter från mig.
"Ta av dig tröjan. Anars gör jag det åt dig och jag kan inte lova att linnet inte följer med", säger han så lågt att bara jag hör.
Han släpper min handled och backar, tittar nöjt på mig när jag börjar dra av mig tröjan. Jag drar inte ut på det, sliter bara snabbt av den och håller sen andan. Snälla, låt inte något synas genom linnet. Låt inte dem ha växt för mycket.
Vissa drar efter andan och andra viskar till sina vänner.
"Bra", Jim tittar rakt på mig, "då går vi".
Jag tittar på de andra för att försäkra mig om att de inte tittar på mina skulderblad utan på ärren. Det gör dem. Jag märker att tjejen med de bruna lockarna tittar på mig med en chockad minn.
Jag tittar inte tillbaka.

Tränings-salen är lika stor som matsalen fast tom och kal. Jim ber oss ställa upp i en cirkel runt honom och alla gör lydigt som han säger.
"Okej, innan vi börjar ska ni få den information ni behöver", börjar han.
"Ni kommer träna från klockan sju på morgonen till ett på dagen, då är de lunch och en timmes rast. Sen tränar ni från det till sju på kvällen. Då äter ni mat, sen har vi träning till elva. Klockan tolv släcks ljuset i sovsalen, frågor?"
Ingen räcker upp handen eller signalerar att de undrar något. Jim nickar nöjt.
"Från och med idag och en vecka framåt kommer vi göra lite praktiska övningae och springa. För att få er i form".
Han tittar på Serena när gan säger det sista.
"Sen kommer vi träna på att skjuta och göra olika militära övningar. Det kommer ta fyra veckor. Vi avslutar allt med ett prov och sen skickas ni ut i kriget, frågor?"
Han tittar sig knappt om innan han öppnar munnen för att börja prata igen. Antagligen för att han inte tror att någon ska ifrågasätta det han sagt. Men innan han hinner börja prata igen flyger en smal hand upp i vädret. Han tittar förvånat på tjejen med lockigt hår men gör sen en gest åt henne att sätta igång.
"Ursäkta sir, men tänker ni skicka ut oss i krig mot erfarna trupper efter fem veckor? Förlåt sir, men det låter helt bisarrt".
Några humar instämmande men de flästa står bara och stirrar på tjejen. Jim tittar forskande på henne och tar sen några steg i hennes riktning.
"Qeezle Jones var det väl?" frågar han.
Hon nickar och blicken fladdrar bort lite när han betraktar henne. Läpparna säras och hon sväljer. Jim kniper ihop läpparna och betraktar henne uppifrån och ner.

  "Du måste förstå att vi har bråttom aty skicka ut nya trupper som kan försvara vårt land..."
Mer hinner han inte säga för en Qeezle avbryter honom.
"Förlåt sir, men varför är det bråtto? jag trodde Östunionen hade ett övertag i kriget", säger hon med rynkad panna.
Hon har en poäng, det var precis det jag tänkte när presidenten höll talet får några dagar sen. Jim ser för en sekund ut att inte ha något att säga men sätter snabbt på sin mask igen.
"Är du färdig med att kritisera Addison Martins krigstaktik?"
Det träffar rätt hos Qeezle och hon tittar skamset ner i marken.
"Ja sir", säger hon.
"Bra, trehundra armhävningar, hundra sittups, tvåhundra upphopp, femtio squatch och sen springer ni tusen varv runt salen innan ni börjar om! Ni har tre timmar på er från och med nu!"
Jag börjar jobba.