Rebeller

Eden

Qeezle

Till mat serveras en grönsaksgryta med baguette till.
  Jag tar tacksamt emot min skål av mörkt trä och slår mig ner vid en av eldarna. Sked ingick tydligen inte upptäcker jag. Alla andra dricker direkt ur den så jag för skålen till läpparna och häller i mig de varma innehållt.
  Det smakar ljuvligt.
När jag tar bort skålen från munnen ser jag att en kille nyfiket betraktar mig.
  Jag rodnar lätt och sänker blicken till den gröna grytan.
När jag vågar titta upp igen tittar killen fortfarande skoningslöst på mig. Kan han inte bara vända bort blicken?
  Jag har aldrig sätt honom förut och hans blå blick stör mig. Håret är nöttbrunt och långt. Uppsatt i en enkel hästsvans. Ögonen har en sällsynt blå nyans. Silverblå skulle man kanske kunna beskriva den som.

Jag höjer ena ögonbrynet mot honom. Han skrattar till men tittar äntligen bort. Han var ju skum.
Något annat som är skumt är att jag inte sett Nathaniel.
Han brukar sticka ut. Det är nog bäst att jag letar reda på honom sen. Tänk om det hänt honom något också...
  Jag skakar på huvudet och häller sen i mig resten av soppan hastigt.
Olyckligtvis sätter jag lite i halsen och frustar till. Soppa skvätter ur min mun när jag hostar för glatta livet.
  Plötsligt slår en stark hand mig mellan skulderbladen.
Av förvåning sätter jag i halsen igen och börjar hosta mer.
Handen träffar mig igen, den här gången med sån kraft att jag kastas av bänken och landar på rumpa på den hårda jorden.

Det får mig i alla fall att sluta hosta.
Högröd i ansiktet tittar jag upp och ser killen titta på mig. Lång i ansiktet.
Han kliar sig nervöst i nacken och räcker mig sen handen.
  "Förlåt, trode inte att du skulle vara så lätt", han låter uppriktigt ledsen.
Jag tar inte hans hand. Istället tar jag mig upp på fötter själv och borstar smutsen från jeansen.
  Killens hand faller långsamt ner till höften igen.
"Det är okej", säger jag.
Jag stryker en slinga hår som glidit fram på plats bakom örat.
  "Aha... jag heter Anthon", säger han.
"Qeezle", mumlar jag.
Efter en stunds tystnad ryker Anthon på axlarna.

  "Jaja, du borde nog gå och leta rätt på den där Nathaniel innan Embla kommer för att inviga er till solkämparna", säger han.
  Förvånat rycker jag till. Med stora ögon och en rynka mellan ögonbrynen tittar jag på Anthon.
  Sa jag att jag skulle leta efter Nathaniel? Det gjorde jag väl inte?
"Hur vet du...? Jag tror inte..."
Mer hinner jag inte säga.
   Han blir aningen blek och går sen därifrån. Utan att säga något mer.
Förbryllat tittar jag efter honom. Aningen konfronterad vänder jag mig om och går.
  Jag måste verkligen hitta min vän. Om vi ens är det.

Läggret är uppbyggt med två rader tält i en cirkel runt en stor, gräsbevuxen yta. Bakom tälten är det skog. Inanför ringeb av tält växer också träd men inte ens i närheten av så många som utanför.
   Den stora plåtbyggnaden jag vak ade upp i står i mitten av läggret. Ett tiotal eldar brinner runt om på den toma yttan.
  Tre terrängbilar står parkarade utanför baracken. Yterligare fem är utspridda mellan tälten. En av dem är lastad med pistoler och skjutvapen.
  Jag har tittat under, i, bakom och på alla bilar... han var inte där.
  Planlöst vandrar jag omkring och tittar mig omkring.
Jag vågar inte titta in i tälten.
   Förra gången jag gjorde det såg jag något jag helst skulle ha sluppit.
Kanske borde jag återvända till eldarna.
Embla skulle be oss svära eden där. När vet jag inte. Men jag mistänker snart. De som inte ville stanna som rebeller, mer än hälften av ungdomarna, gav sig av för tre och en halv timmar sen.
   Om vi svär eden är det ändå jätte många som ska göra det före mig. Jag hinner tillbaka.
 
Ett plötsligt ljud till höger om mig får mig att stanna.
  Ett ljud jag känner igen, ljudet av en välbekant röst. Att titta in i ett tält till borde inte skada någon... tror jag.
Med växande hopp går jag runt tältet till öppningen.
  Mörkret har sänkt sig över läggret och jag måste anstränga mig mycket för att se vart jag sätter fötterna.
  För en dag sedan skulle jag inte behövt göra det. Jag skulle sätt okej i det här mörkret.
Tältet är vitt och gult ljus strömmar ut genom en springa i tyget. Jag stannar tvekande framför öppningen med handen på tygkanten.
Rösterna tystnar tvärt där inne.
  Är jag verkligen säker på att det är hans röst?
Folk kan ju låta lika. Men lägg av Qeezle! Det skadar ju hur som helst inte att se efter.
  Kan man knacka på en tältduk?
Med en svepande handrörelse skjuter jag undan tyget och tittar in.

Mitt på golvet sitter En kille med bronsfärgat hår. Hans linne är blodigt. En längre kille med ljust hår i en fläta står bredvid honom och stirrar på mig.
  Men jag bryr mig inte. Min blick är fäst på den sittande personen på golvet.
  "Nathaniel!"
Han tittar överaskat på mig. Men inte känslokallt och avståndstagande som förut. Nu ser jag... lättnad i hans blick.
  Han reser sig upp och tar ett steg mot mig. Sen stannar han plötsligt tveksam.
Jag låtsas att jag inte märker det och skyndar fram till honom. Inombords tvekar jag men utåt låtsas jag att jag är säker på vad jag gör.
  Han behöver någon att känna sig trygg hos. En trygg hamn att lägga till i när havet är för stormigt.
Du vill bara ha någon att skydda... eftersom du misslyckats med alla innan honom. Mamma, Adrian, Quentin, Serena...
  Med ett varmt leende lägger jag armarna om honom och drar honom mot mig. Han blir stel som en pinne.
Även det ignorerar jag.
Jag drar ifrån och tittar lättad på honom.
"Jag trode... att du kanske... att du var död", får jag fram.
Mitt leende är borta och jag tittar allvarligt på honom.
  "Jag är glad att det inte är sant".
Han tittar på mig med silverglänsande ögon.
  "Det är jag också", säger han sen.
Var det ett försök till skämt?
Ur ögonvrån ser jag hur den långa killen himlar med ögonen.

Vem är han?
  Det är något  bekant över honom men jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Innan jag hinner säga något mer skjuts tältduken åt sidan och en lång kvinna stigee in.
Det är Embla.
  Hon har bytt ut om.
Nu hänger håret fritt ner för axlarna och ögonen omringas av svart färg. Den har dragits ner för kinderna. Drt ser ut som när man gråtit med smink fast i större skala.
  Hon har en röd tajt t-shirt. Över har hon en svart skinjacka med revor och en guldig symbol på bröstet. Ringar med samma symbol på hänger kring hennes handleder.
  Samma symbol som jag sätt förut, den med händerna.
Hon har svarta jeans, höga läderstövlar med klack och ett rött, långt men smalt, tygstycke hänger ner bakom henne.
   Hon ser livsfarlig ut.
Den gröna blicken vandrar från killen med fläten till mig.
  Hon sneglar bara kort på Nathaniel.
"En till vän till dig?"
Hon pekar på mig och riktar frågan till Nathaniel.
Han tittar ner i marken och nickar. Känner de varandra?
Embla nickar slugiltigt. Med högburet huvud vänder hon sig mot mig och blondinen.
  "Invignings-ritualen ska börja om tre minuter. Om ni vill bli rebeller är det bäst att ni är där då".
Med det sagt vänder hon om och går med klirrande armband ut ur tältet.
Jag tvekar kort, nickar snabbt mot Nathaniel och följer efter henne ut.
Vi ses snart.

Ungdomarna som valt att stanna står i rader. Jag ställer mig längst ut på kanten i den mittersta raden.
  Personer från läggret står i en cirkel kring oss. De har alla målat solkämparnas symbol i pannan.
  Embla pekar på oss en efter en. De som blir pekade på kliver fram och får säga en lång rad ord.
  Det blir snabbt tråkigt att bara stå och jag tittar mig rastlöst omkring.
  Min blick fastnar på något mörkt och stort uppe i ett träd.
  Det är suddigt pågrund av min försämrade syn.
  Långsamt tar jag mig fram, rad för rad. Jag försöker vara diskret så att ingen ska upptäcka mig och klaga på att jag tränger mig.
Tillslut står jag på kanten längst fram. Jag kisar och anstränger mig till det yttersta.
Det är en människa.
En människa jag känner igen. Svartklädd med pistoler fästa i lårhölster. Något silvrigt och vasst skimrar mellan hans tänder.
   Trots luvan som är nerdragen i hans panna kan jag se att de silverblå ögonen är fästa på mig.
När Anthon inser att jag ser honom dras läpparna uppåt och han höjer handen till hälsning.
  Vad gör han där uppe?
Det hela verkar helt ologiskt för mig.
Plötsligt får jag en armbåge i sidan och jag tittar irriterat dit.
  Tjejen brevid mig suckar och knuffar fram mig. Jag riktar blicken framåt och ser att Emblas blick vilar på mig.
Långsamt går jag fram till henne och sjunker ner på ett knä så som de andra gjort.
  Hon börjar säga eden och jag upprepar ofokuserat orden.
"Ge mig din hand".
Jag tittar upp på kvinnans stenansikte och nickar sedan.
Hon tar min hand i sin och sätter bladet mot den mörka huden.
  Mitt hjärta bultar vilt och alla instinkter skriker åt mig att dra till mig min hand. Men jag låter bli.
  När bladet skär igenom min hud riktar jag blicken uppåt så att den vilar på Anthon.
  Hans blå blick lugnar mig konstigt nog.
  Jag hör hur blodet droppar ner på elden men känner ingen smärta. All min uppmärksamhet ligger på killen i trädet.