Rebeller

Flygturen

Nathaniel

Det tar en stund för mina ögon att vänja sig vid ljuset. Det är för skarpt, för vit...
Något brummar och golvet under mig vibrerar lätt. När jag väl kan se igen tittar jag mig långsammt omkring. Det första jag lägger märke till är att jag inte är ensam. När den insikten kommer till mig backar jag förskräckt tills min rygg slår i en metallvägg och försöker sen göra mig onsynlig.
  Tre killar och fyra tjejer sitter på golvet runt omkring mig. Alla har bojor av järn. Det är först när jag ser det som jag inser att mina händer också är fängslade.
De andra ser ut att vara i åldrarna från sexton till arton.
Två av killarna stirrar öppet på mig, den ena skrattar tyst. En tjej sneglar nedlåtande åt mitt håll.
Jag tittar bort från dem. Mot de andra personerna i utrymmet jag befinner mig i. Längst väggarna finns stolar och varje stol sitter tonåringar. De är fastspända och vissa småpratar tyst med varanndra medan andra blundar eller bara titar tomt framför sig. Golvet under mig kränger till och jag glider en bit från väggen innan allt rättar upp sig igen.

Vi är i en flygare, vi flyger.
  Det förklarar varför alla är fastspända. Vi flyger. Ironiskt...
Jag ser två soldater som står längst bort i utrymmet framför en metalldörr. De är klädda i svarta uniformer och har de obligatoriska hjälmarna med visirglas på sig. För mig har det alltid sett ut som om de har motorcykel hjälmar.
Jag vänder bort blicken från dem och upptäcker att de två killarna fortfarande stirrar på mig. Ilsket blänger jag tillbaka och de n som skrattade förut skrattar igen.
"Vad?" fräser jag.
De ger varanndra en blick.
"Känner'u inte igen oss?"
Jag tittar undrande från den ena killen till den andra. Den som ser äldst ut har rakat huvud och tatueringar över hela armarna. Den andra har svart, platt hår och sneda ögon. Det ser ut som om hans nästip har smält, runnit ner en bit och sen stannat en bit ovanför munnen. Och plötsligt minns jag att jag sett dem förut.
"Ni?!" utbrister jag.
De skrockar lågt och den ena kliar sig förstrött bakom örat med bojorna.
"Det är ni från sopbergen, som ville ha min väska", morrar jag.
"Jo'ru, de e vi. Men jag tror jag snackar för oss båda när jag säger att vi skulle vilja dra ett streck över det förflutna. Vi kan väl glömma att vi tänkte sno din väska?"
Jag tittar undrande på dem. Dra ett streck över det förflutna?
"Okej...", svarar jag tvekande.
De skrockar igen och den yngre, som talat mest, räcker fram handen. Med visst besvär ,pågrund av bojorna, skakar jag den.
"Adam", säger han.
"Nathaniel", mumlar jag.
Den andra killen skakar inte min hand men presenterar sig.
"Kota, Kota cloud".
Jag nickar kort mot honom och se blir det tyst. Efter någon timme tar jag till orda igen.
"Varför sitter vi här nere och de på bänkarna?", frågar jag.
Adam, som verkar mest pratsam, tittar upp.
"Vi här nere e de som inte följde me frivilligt o de där uppe..."
Han fnyser och kastar en föraktfull blick mot de i stolarna. Jag vänder mig mot dem och ser att en kille tittar på mig med en blick som skulle kunna döda. Jag tittar inte bort utan stirrar bara tillbaka med ett höjt ögonbryn. Till slut fnyser killen och tittar bort med en ryck på axlarna. Jag vänder mig mot Adam igen.

Han betraktar mig nyfiket och jag rynkar pannan mot honom.
"Vad?" muttrar jag.
Han rycker på axlarna och tittar bort. En stund senare tittar han på mig igen och börjar prata.
"Hur gammal e'ru?"
"Femton", svarar jag trött.
Vi har åkt i flera timmar nu och min otåliga sida har tagit över helt. Dessutom blir jag trött av att sitta här i värmen utan att kuna röra på mig.
Adam visslar lågt. Återigen tittar jag undrande på honom.

"Du är i yngsta laget", säger han.
Jag rycker på axlarn. Antar att han har rätt. Jag är i yngsta laget. Femton år var den yngsta åldern inkallelsen gällde, arton den äldsta.
"Hur gammal är du?", frågar jag.
"Sjutton, Kota är arton".
Jag nickar och tittar sen bort mot vakterna. En av dem sneglar åt vårt håll medan den andra tittar rakt fram.
"Är det här alla inkallade? Från hela Östunionen?" frågar jag.
Det är ett anmärkningsvärt litet antal. Det ser bara ut att vara ungefär tvåtusen ungdomar i flygaren. Kota ger ifrån sig ett kort skratt och jag tittar uttryckslöst på honom.
  "Ne, de e bara de från Tjeckien som är här. Och då är de bara de friska och starka... resten sålades ut", säger Adam.
Sålades ut? Något sånt har jag inte hört om. Vad menar han med det?
Jag rynkar på ögonbrynen mot honom och han suckar.
"De som inte var starka nog att bli soldater fördes till fängelset, där får de jobba som vakter", säger han.
Jag ryser till. Fångvakt är ett helvete till jobb. Nästan ingen mat, nästan inget vatten, alltid befinna sig under jord...
Man får aldrig gå ut när man jobbar i fängelset och man måste se till att fångarna inte rymner. Flyr en brottsling under ens pass blir man torterad och avrättad nästa dag.
 
Jag somnar strax efter vårt samtal och vaknar inte förens en vakt sparkar mig i magen och sliter upp mig på fötter. Vingligt låter jag vakten dra ut mig ur flygaren genom den öppna bakdelen.
Iskallt regn möter mig och kyliga vindar. Jag huttrar till och får en knuff i sidan så att jag hamnar i ett led av ungdomar. Det är alla de som var ombord på flygaren. Jag är sist.
  Nyfiket vänder jag på huvudet från sida till sida. På bådda sidor om ledet jag befinner mig i finns fem led till. Vi står på en stor plattform i betong. Flygare står i en rad bakom oss och framför och runtomkring mig är det bara skog. Höga träd med tjocka stammar och täta lövverk. Och berg, höga berg med branta väggar, avsatser och stup.
  En soldat skriker något och en annan militär stöter en jävärspipa i ryggen på mig så att jag snubblar framåt och tvingar ledet att sätta sig i rörelse.
Ingen pratar, det enda som hörs är ljudet av steg. Jag spanar efter Kota och Adam men ser dem inte.
  Vi tvingas framåt in i skogen. Regnet piskar mig i ansiktet och gör det svårt att se. Plötsligt stötter min fot in i något hårt och jag faller handlöst ner på marken. Oförmögen att stoppa fallet med mina händer som är ihop kedjade.
  Jag slår pannan i något hårt och blod börjar rinna. Tyst gnyr jag och försöker resa mig upp. En ilsken röst svär och sen sliter en stark hand upp mig på fötter. Soldaten tittar ilsket på mig. Griper hårt om min handled och slår mig över kinden med sitt gäver. Jag ignorerar smärtan och spottar på hans skor. Det skulle jag inte ha gjort. Hon tittar på mig med ett chockat uttryck som sen byts mot hat.
  Jag blir inknuffad i ett träd och sen knäar hon mig tre gånger i magen innan hon slänger ner mig på knä och sätter foten mot min kind.
  Hårt trycker hon till och för första gången under misshandeln skriker jag. När jag skriker pressar hon långsamt hårdare tills det känns som om jag ska dö. Då slutar hon. Drar upp mig på fötter och kastar in mig i ledet som stannat.
"När du befinner dig i närheten av äldre soldater ska du vissa respekt", morrar hon.
Jag sväljer och nickar tyst medan blodet rinner ner från såret i pannan. Vi börjar gå igen.
Under resten av vandringen ser jag noga upp för rötter och stenar och tittar hela tiden ner i marken.

Efter ett tag, när jag är helt desorienterad, stannar vi. Vi står framför en stor järnport i berget. Vakter är placerade utandör den. Alla elva leden står som förstelnade när en soldat som kom med oss viskar några ord i örat på en vakt och dörren långsamt börjar glida upp.
  När den är helt öppen ryts en order ut och vi tvingas framåt igen. In genom de stora portarna. Jag upptäcker att personer ur leden stirrar på mig. Jag blänger tillbaka på så många jag kan och då slutar de.
  Vi kommer in i en sal. Enorm med grå, skrovliga vägar och lysrör i taket. Längst in i salen finns enu en stor port och framför den står en kvinna. Hon har gröna ögon, är lång och aningen kurvig. Hennes huvud är snagat och hon bär blå uniform med många medaljer som glimar på bröstet. Soldaterna gör honnör och smäller ihop stövlarna när de ser henne. Andra i leden drar efter andan och vissa piper till. Personligen skakar jag ut vattnet ur håret som en hund.
Ingen av vakterna tittar så speciellt mycket på mig. Det förvånar mig att ingen känner igen mig. Att ingen av militärena ser likheten mellan mitt ansikte och det försvunna forskningsobjekt de letar efter. För jag är säker på att de letar efter mig, jag är för viktig för dem för att de ska låta mig vara. Ett hot...
Mina tankar avbryts när kvinnan i blått tar till orda.
"Ni vet nog redan vem jag är", börjar hon.
Nej, upplys mig. Jag himlar med ögonen, skryt. Det är rent skryt.
"Men för de som inte vet så ska jag presentera mig".
Tack, gör det för jag har värkligen ingen aning om vem du är. Förströt rör jag vid mitt ansikte där soldaten satte sin sko. Aj. Jag tittar bakåt i rummet och söker med blicken efter den fördömda soldaten som gjorde det här. Hon ska inte komma undan ostraffat!
"Jag är en av ministrarna i regeringen. Mitt oråde är det militära, krigsföringen med mera."
Blodet fryser till is i mina ådror. Det är som om tiden saktar in. Långsamt vänder jag blicken framåt igen och stirrar på kvinnan i blått. Jo, visst är det hon. Men hon har förendrats. När jag träffade henne föra gången hade hon långt hår och inte så många ärr. Hon var yngre. Men det är samma kvinna...
Kvinnan som förstörde mitt liv. Som höll mig fången från dagen jag tog mitt försts andetag. Som experimenterade med mig, plågade mig och hotade mig.
  Kvinnan som lede forskningen på mig står nu framför mig.
Addison Martin.