Rebeller

Uppdrag

Nathaniel

Morgonen kommer.
   Med soliga strålar och glittrande dagg. En bitterljuv kyla finns i luften, skvallrar om att hösten är påväg.
Solen skiner genom de gröna bladen och bildar ett vackert ljus.
En molnfri himel med en kall, blå färg sträcker sig i alla riktningar ovanför mitt huvud.
I staden var himlen mycket mindre. Kylan i luftan och i himlens färg matchar kylan inom mig.
Jag är tillbaka.
Skrik, slag och sparkar. Nålar som tränger genom min hud. Blod på golvet. Tabletter som tvingas in i min mun. Smärtan i skulderbladen...
Jag tränger undan tankarna och fortsätter springa.
  Gräset stryker mot mina fotleder. Salta tårar rinner utan tillstånd ner för mina kinder. Droppar ner mot mina läppar och lämnar efter sig en smak av salt.
  Jag är tillbaka...
Tillbaka utanför stängslet.
Men vad trodde du Nathaniel? Att tältet stod inne i staden? Att rebellerna gömde sig i presidentens näste?

  Mina ben spiner fortare under mig. Jag skuttar över rötter, vejer smidigt för träd och hoppar över välta stockar.
Landskapet ändras runt omkring mig. Skogen öppnar sig och jag kommer ut på en stor äng. Blommor och gräs samsas på den stora ytan.
Skogen sträcker sig i all oändlighet åt vänster och höger.
En bit in i skogen, framåt, förbi stenen, över floden och ut på ängen...
Jag ökar takten ytterligare. Och plötsligt nuddar mina fötter inte längre marken.
  Jag svävar över den.
Mina ben behöver inte arbeta längre. Vingarna gör hela jobbet. De bär mig högre och högre upp i luften.
  Tillbaka....
Jag är tillbaka.
  Ett rop av frustration slinker ur mig. Det ekar över skogen. Det käns bra. I ren frustration skriker jag igen.
Jag är tillbaka.

Försiktigt skjuter jag undan tyget och kliver in i tältet.
  Ren är vaken.
När jag kommer in reser han sig hastigt från golvet och tittar ilsket på mig. Jag känner hur jag krymper ihop inför hans blick.
Varför? Hur någon tittar på mig har aldrig spelat någon roll förut.
"Vart har du varit?"
Han fräser nästan fram orden. Jag sväljer och går längre in i tältet, sneglar mot min gröna kofta. Sen suckar jag och tittar bort. Vingarna är fullt utvecklade. Det är inte ens lönt att försöka dölja dem med kläder.
  Fjäderspetsarna på höger vinge dras mot tältduken.

"Nathan!?"
En stött går genom min kropp när han tilltalar mig. Ingen har någonsin haft ett smeknamn på mig. Om inte objekt 4 räknas... men det tvekar jag på.
"Ute", svarar jag kort.
Ren slår frustrerat ut med händerna och vänder sig om så att han står med ryggen mot mig. Han har på sig en vit t-shirt och svarta jeans idag. Håret är uppsatt i en knut i nacken.
  "Jag var ute och sprang", säger jag.
Efter en stunds tvekan tillägger jag: "och flög..."
Det får honom att vända sig om och våra blickar möts.
Han flyttar den först. Tystnaden lägger sig i tältet. Jag sätter mig ner på mina kläder och stirrar rakt ut i luften. Tänk om de hittar mig?
Det ligger så nära...
Om de bara skulle ta en promenad skulle de kunna hitta mig.
Vita väggar, vitklädda människor, vita lakan. En dörr som öppnas, en spruta i halsen. Skarpt ljus, en kniv mot mitt bröst, en tablett intryckt i munnen.

Paniken sväller upp i mitt bröst och jag trycker händerna mot platsen där mitt hjärta borde sitta.
  Där inanför slår silekonhjärtat  regelbundet. Mina andetag blir ojämnare när minnena väller över mig. Mina knän börjar skaka och jag inser att jag kallsvettas.
  Gift som pumpas runt i min kropp. Smärtan som kväver mig, täpper igen min andning och pressar fram ett skrik...

Ren är framme vid mig. Har sjunkit ner på huk vid min sida och tagit mig i sina armar. Hans hjärta slår lugnt inne i bröstkorgen.
  Tryggheten jag kände i lådan når mig igen när jag trycks mot hans kropp.
"Jag... jag vill inte tillbaka", flämtar jag fram.
Han stryker mig mjukt över håret. Håller om mig hårdare.
  "Vill inte tillbaka vart?" mumlar han.
"Dit... till forskningscentralen..."
På det svarar han inte. Men det behlvs inte. Jag vet att jag borde slita mig loss ur hans grepp, rygga undan. Det är farligt att lita på någon. Och Ren känner jag knappt.
  Att lita på någon är att göra sig själv sårbar, att älska är rent självmord.

Jag vet att jag borde göra allt det där. Men jag kan inte, något håller mig tillbaka. Det är farligt, men jag låter Ren hålla om mig. Hålla ihop mig... i alla fall för tillfället.
  Jag lutar huvudet mot hans axel. Låter värmen från honom smälta lagret av iskall panik som finns inom mig.
Det går säkert flera minuter men det känns bara som sekunder innan han drar ifrån. Våra blickar möts. Hans medlidsam och min nerbruten.
  "Vill du berätta?" Frågar han mjukt.
Jag skakar på huvudet.
"Inte ännu", viskar jag.
Han nickar.
Det blir tyst. Inte obehaglig tystnad utan lugnande tystnad.
Utanför har lägret satts i rörelse. Jag hör barn som skrattar, saker som flyttas och vuxna som pratar.
Jag sneglar på mina vingar. Flaxar några gånger med dem. Om jag skulle gå ut nu skulle alla se vad jag är. De skulle rygga undan.

En rörelse i ögonvrån drar mig bort från mina tankar. I tältöppningen står Qeezle.
  Hon stirrar på mig.
Eller rättare sagt mina vingar. Hennes mörka ögon är uppspärrade och munnen halvt öppen.
  Jag reser mig hastigt upp.
Hennes blick glider för en sekund bort från mig till Ren som också rest sig upp.
  "Wow".
Jag stelnar till. Va? Vad sa hon?
Innan min hjärna hunnit bearbeta orden har hon tagit ett steg in i tältet och låtet tyget glida igen bakom sig.
  "Hur fick du dem där?"
Hon låter som ett litet barn som fått syn på en enorm klubba.
"Har du haft vingar hela tiden?"
Hon ställer en ny fråga innan jag hunnit svara på den innan.
  "Vet du vad, svara inte. I alla fall jag har ett meddelande från Embla", säger hon.
Jag står paff och stirrar på henne. Lättad och förvirrad sätter jag mig ner igen. Tycker hon inte att jag är ett monster?

"Vad är meddelandet?"
Det är Ren som frågar. Han står fortfarande upp med armarna i kors och tittar på Qeezle.
"Jo, hon säger att ni... vi, har ett uppdrag. Vårt första som rebeller".
Jag stelnar till.
"Vad för uppdrag?"
Min röst låter hes och dov. Som någon som pratar in i en plåtburk.
  "Hon vill ha fem av oss till det. Och fem av sina egna. Ni vet att presidenten, Merissa, håller baler varje kväll?"
Både jag och Ren nickar. Han aningen mer fundersamt än jag.
"Embla vill att vi tar oss in på balen imorgon, placerar en mikrofon på någon i regeringen och spränger en bomb. Vi kommer ha masker eftersom det är en maskeradbal".
  Jag tittar med ett litet flin på henne.
Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
Jag tvivlar på att Merissa någonsin hört det uttrycket.