Rebeller

Spela kort

Nathaniel

Situationen jag befinner mig i är oroväckande främande och obekväm. På ett sätt vill jag bara flyga upp från stolen och snabbt lämna rummet bakom mig...
Men en annan, mycket liten men stark, del tvingar mig att stanna. Av någon anledning så uppskattar denna lilla del att sitta och spela spel med två äldre tjejer. De mesta av mig hatar det. Så varför stannar du?! skriker en mycket upprörd röst innom mig.
"Nathaniel det är din tur", säger Serena glättigt.
Hon leder stort över mig och Qeezle i det hollogramiska kortspel vi gett oss in på. Qeezle sitter bredvid mig med benen i kors och en mycket koncentrerad och irriterad min. För min del spelar det ingen roll att Serena leder. Jag har ändå ingen chans eftersom jag aldrig spelat förut. De "spel" jag ägnat mig åt på tippen under två år har handlat om pengar och ofta innehållit våld. Det här är bara för skoj.
  Jag tittar på de halft genomskinliga och blåaktiga korten framför mig i luften. Vilket ska jag vända?
Om jag ska vara ärlig mot mig själv så tror jag knappt att jag förstått reglerna. Jag försöker se ut som om jag funderar. Drar ihop ögonbrynen, lutar mig lite framåt och drar på munnen. Sen väljer jag på instinkt ett kort.
  Qeezle tjuter till av glädje och gör en seger gest med armen. Mitt kort flyttas automatiskt över till hennes rad. Inte rätt kort alltså.
Andra personer i sällskapsrummet tittar hastigt åt vårt håll. Men vänder sig tillbaka mot det d höll på med snabbt. I min hjärna bildas en bild av ett mysigt rum med soffor och mjuka ljus när jag hör ordet: sällskapsrum.
Det här rummet stämer inte in på den beskrivningen alls. Det är stort, kalt och vit. Några grå kuddar, hårda som sten, ligger på golvet. Och belysningen sker i form av vita ljusrör längst väggarna. Inte som jag tänkt mig.
  Serena vänder ett kort och ser aningen snopen ut när det flyttas över till Qeezle. Som såklart blir överlycklig.
Den tjejen gör mig förvirrad. Hon verkar glad och på något sätt... trygg.
Hon är en person som tar hand om andra och som skyddar. En person jag kanske skulle lita på och jag litar verkligen inte på någon.
Men änndå, trots hennes glädje och lyckliga aura så skymtar jag sorg i hennes blick. Inte ofta... men då och då fyller ett mörker hennes ögon. Något inom mug vill veta varför, vill trösta. En del som jag gömt undan och inte kommer ta fram i första taget.

"Pause! Jag måste gå på toaletten!"
Serena är snabbt uppe på fötter och ute ur rummet. En besvärad tystnad lägger sig över bordet. Efter ett tag harklar sig Qeezle.
"Vart kommer du från då Nathaniel?" Jag tittar ner i bordet och tvekar. Ska jag säga sanningen?
"Tjeckien... du?"
"Från slumen i London", svarar hon enkelt.
"Jag bor på tippen, eller bodde då..."
Varför sa jag det?
Qeezle tittar nyfiket på mig. Nu kommer hon bomba mig med hundra frågor. Varför sa jag det?
"Aha, har du några syskon?"
Min blick som landat på en av stenkuddarna i rummet flyger tillbaka till tjejen framför mig. Inga frågor om varför?
"Nej... eller inte vad jag vet. Jag har aldrig träffat min familj. Jag tror mina föräldrar är döda", svarar jag ärligt.
Qeezle ögonbryn dras ihop och hon tittar medlidsamt på mig.
"Jag beklagar".
Tyst skakar jag på huvudet. Hon behöver inte vara ledsen för min skull. Familj är inte något jag saknar eftersom jag aldrig haft en. Min barndom innehöll inga picknickar, leksaker eller skratt. Jag tror aldrig ens jag hållit i ett mjukusdjur.
   De minen jag har från åren som barn består av vita korridorer, sprutor och vuxna i vita rockar.
"Din familj då?" säger jag efter ett tag för att bryta tystnaden.

"Min pappa blev skjuten av soldater för några år sedan och sen hamnade min mamma i fängelse. Jag blev ensam kvar med mina bröder... Adrian och Quentin".
Hon ler svagt som åt något minne och blicken blir ofokuserad. Sen är det som om verkligheten hinner ifatt henne och det där sorgsna fyller hennes bruna ögon.
"Det...", jag vet inte hur jag ska fortsätta, "vart är de nu?"
Jag ställer frågan försiktigt. Rädd för att råka trycka på någon svag punkt. Jag är inte bra med människor. De tittar ofta konstigt på mig och för min del så förstår jag aldrig vad de tänker eller känner. Det förvånar mig att jag ens kan ha ett så här lugnt och sansat samtal med en annan individ.
  "De... soldaterna tog dem. De förde bort dem... jag vet inte vart de är..."
Plötsligt tror jag mig veta anledningen till mörkret i hennes ögon.
  Och så fort hon yttrat meningen fylls jag av en i isande kännsla.
Qeezle kanske inte vet vart de är. Men det tror jag att jag gör. Om jag har rätt så kan jag bara hoppas att hennes bröder är döda. Att utstå samma sak som jag gjort är inget jag önskar någon.

  "Hur gamla är de?"
Något i min röst för Qeezle att titta spänt och oroligt på mig.
  "Fem och sju... hurså?"
Japp, de är defenitivt där jag tror. Frågan är bara i vilken av forskningscentralerna. Hoppas inte i samma som jag var...
"Vadå? Vad är det Nathaniel?"
Qeezle tittar på mig med stora oroliga ögon. Ska jag berätta?
Innan jag hinner bestäma mig dyker Serena in i mitt synfält med ett glatt leende.
"Hej! Ska vi köra?"
Min och Qeezles blickar möts och det känns som om vi delar något när jag ser på henne. Kanske gör vi det nu.

Den första som vaknar i killarnas sovsal på måndagen är jag. Sömnigt slår jag upp ögonen och blinkar trött några gånger innan jag sätter mig upp. Smärtan vid skulderbladen är enorm. Den pumpas ut från skuldrorna till resten av kroppen. Som om träningsvärken dubblats med tio.
Jag gnyr svagt och låter fingrarna vandra upp längst ryggen. När mina fingertoppar snuddar skulderbladen skjuter en bränande smärta ut längst ryggraden och jag är nära att skrika. Snabbt tar jag bort handen och kastar en snabb blick mot den andra väggen. Klockan vissar 05:07.
Okej, inte dags att gå upp alltså.
   Försiktigt lägger jag mig ner igen, på mage, men tröttheten har redan runnit ut, det är omöjligt att somna.
  Jag kastar av mig lakanet och kliver upp.
Av säkerhetsskäl sover jag både i mitt linne och min koffta. Träningskläderna ligger i en hög under sängen. Med små, tysta steg går jag fram till toalettdörren och kliver in. Det är extremt osmart att bara ha en toalett till så många personer.
  Så tyst jag kan vrider jag om låset.
En till smärtstråle far genom min kropp när jag rycker av mig tröjorna. De faller ner i en hög på golvet och jag sätter händerna mot handfatet.
   Jag kramar om kanten så hårt att knogarna vitnar.
Mina ansiktsdrag är spända och räddsla och smärta avspeglas i mina ögon. Huden är för blek och min underläpp blöder för att jag biter så hårt i den.

Jag ser skrämande ut.
  Plötsligt exploderar smärtan och hundra strålar av olidlig plåga sprider sig i min kropp. Det känns som om slingor av el pulsear innom mig, gör mig darrig och bränner mig inefrån.
  Jag flämtar till och pressar in höger näve i munnen för att dämpa skriket. Sen börjar det.
De två långa svarta och blodiga ärren på skulderbladen spricker upp. Och ut ur såren växer tio decimeter långa, befjädrade saker ut.
Början av de tre meter långa och en och en halvmeter breda örnvingarna jag bär. Varje gång de har börjat växa ut har jag gömt mig i kloakerna och väntad tills de är färdigt. Varje gång gör det lika ont och varje gång bävar jag innför det jag måste göra.
  När vingarna växt ut helt, med släta och tuffsiga fjädrar, tar jag fram min sågtandade kniv och skär av dem. Det innebär samma smärta gång efter gång men det är nödvändigt.
    Normala människor har inte vingar.
Bara hybrider...

Första gången jag gjorde det grät jag inte bara över smärtan utan för att jag trodde att jag förlorat vingarna för alltid.
Den andra gången grät jag både över smärtan och att jag inte förlorat dem för alltid.
Men varje gång de har växt ut har jag kunnat skära av dem. Det kan jag inte göra här. Min kniv har de tagit och jag tror inte att de någonsin kommer ge mig en ny. Det förvånar mig att Jim inte har angett mig för Addison. Och om han har gjort det förvånar det mig att hon inte tagit mig tillbaka till forskningscentralen.
Hon  kanske måste ha ett bra bevis för att få arestera mig. Något som bevisar för presidenten att jag är det förymda forskningsobjektet hon letat efter. Eller så väntar hon på en anledning...
    Om hon väntar på bevis för att jag verkligen är jag så kommer hon lätt få det nu.
Vingar är ingenting som normala människor går omkring med.
Bara hybrider.
Männskor med gener från örnar.
Och såna människor finns inte, inte i plural... det finns bara en hybrid.
Och han heter Nathaniel.