Rebeller

Förlust

Nathaniel

Ren baddar försiktigt såren på min rygg med en tygbit. Han har doppat den i desinfektions medel och för varje drag med tyget svider det. Men jag tränger undan den lilla svedan. Fokuserar istället på Rens lätta beröring mot min hud.
Han arbetar noggrant under tystnad. Pallen jag sitter på har bara tre och ett halvt ben och vinglar farligt under mig.
"Ren?"
Hans svar dröjer bara några sekunder.
"Mm?"
Jag tittar ner på mina bandagerade handflator och drar efter andan.
"Du vet förut... när jag sa att jag var redo att berätta?"
Han humar till svar och handen slutar med det den håller på med. Stannar på min korsrygg. Värmen sipprar ut genom min kropp.
"Jag kan berätta nu..."
Det blir tyst. Sen försvinner hans hand från min rygg för att sedan komma tillbaka. Denna gång åter med tyglappen.
"Nat, du kan berätta när som hälst. Jag vill bara att det ska känas bra för dig. När du är redo, då finns jag här för att lyssna", säger han.
Och då berättar jag.

Jag berättar om att jag aldrig haft en familj. Om att jag växte upp på forskningsanläggningen. De första åren, när jag fick leksaker blandat med sprutor och piller. När sjuksköterskorna lekte med mig på rasterna och sjöng mig till sömns. Mendan de all annan tid skar i min hud och sprutade in gifter. Tittade på mig med stenansikten när jag grät.
En klump bildas i min hals medan jag berättar.

Jag beskriver hur jag, ju äldre jag blev, började förstå att det kanske inte var något fel på mig utan på de människor som gjorde det mot mig.
Hur jag började göra motstånd. Under en lång period vägrade jag äta. Jag har ett svagt minne av att jag hade en vänn. Men det måste vara inbillning så jag säger inget.
När jag var elva fick jag vingarna. De gav mig piller som fick mig att alltid vara trött. De pillren bytes ut mot sprutor som gav mig mardrömmar och smärtor i ryggen.
Sen fick jag dricka ett elexir.
Jag drack det under flera månader. "Allt var så konstigt under den perioden, jag var yr och spyde ofta. Ibland bröt jag ihop i tårar och ibland kunde jag bara inte sluta skratta..."
Jag stannar upp för att dra efter andan.

"Sen kom den sista operationen, de tryckte in en spruta i min rygg och en i min mage. Den natten sov jag inte jag skrek... på morgon efter hade två duniga vingar växt fram ur min rygg".
Rens hand kramar om min axel och jag känner klumpen i halsen växa.
"När jag var tretton rymde jag. Sen... nu vet du..."
Plötsligt befinner jag mig tryckt mot Rens bröst. Han kramar mig hårt och stryker handen över mitt hår.
"De kommer inte få tag på dig igen... jag lovar", mumlar han mot min hjässa.
Han lägger ett finger mot min haka och vinklar upp mitt ansikte mot hans. Våra läppar kraschar mot varandra och våra tungar virvlar runt. Kyssen är djup och intensiv och när vi drar ifrån andas båda tungt.
"Ska vi gå ut? De väntar nog", flämtar han och låter handen stryka över min arm.
Jag ryser och nickar kort.

Redan utanför tältet märker man av festligheterna. Två tjejer kysser ivrigt varanndra och ett gäng tonåringar slippar knivar, dricker och skrattar.
Svag musik hörs.
Solen är påväg upp i öster. Som ett stort rött klot stiger den uppåt och målar världens kanter gyllene. Jagar bort mörkret med värme.
Skuggorna blir längre. Som om mörkret kämpar för att hålla sig kvar.
Ju närmare eldarna vi kommer dessto tydligare blir den taktfasta rytmen och raspiga sången.
Den svala vinden svalkar min såriga rygg och mage.

En liten flicka och en pojke springer fram till oss. De har korgar fyllda med lysande neongula blommor.
Flickan tittar uppfodrande på mig.
"Böj dig ner", uppmanar hon.
Jag gör tveksamt som hon säger. Genast plockar hennes lilla hand upp en stor blomma från den flätade korgen och sätter den bakom mitt ena öra. Jag sneglar på Ren och ser att den lilla pojken trär en blomma på ett gräsband över hans handled.
Det rycker lite i mina ansiktsmuskler.
"Tack", säger jag.
Flickan fnissar och drar sek iväg med pojken.
Jag reser mig upp och vi börjar gå igen. Det bler mer folk runt eldarna och vi stötter på många som ger oss små gåvor.
Undrar om de firar alla sina krigare så här. Plötsligt stannar Ren och fångar upp något från luften. En brun spräcklig fjäder.
Våra blickar möts.
"Din?"
"Inte nu längre".
Ren ler och greppet om fjädern hårdnar.