Rebeller

Anthon Avervil's berättelse

Anthon Averil

Allt jag säger är sant.
Du måste bara tro mig. När jag föddes var det inte i Östunionen utan i ett land långt härifrån.
OA. Old America, det ligger nedanför SANC. States of America and new Canada.
Ni här i Östunionen får aldrig lära er om länderna där borta. Jag slår vad om att du inte ens visste att de fanns.
OA var... är fantastiskt.
Det är precis lika igenvuxet och grönskande som här. Bara det att fler städer står kvar och att det inte finns några stängsel.
Jag föddes i en stad uppe i norr, Chicago.
Där levde jag med mina mammor,  mina två äldre bröder och min tvillingbror tills jag var fem. Då allt gick åt helvete.
Mexico, landet nedanför OA, bestämde sig för att riva muren som stod mellan de två länderna. Byggd av en galen president under 2000- talet.

De valde att spränga bort den. Men misilena var programmerade fel, de hade inte används på så länge när Mexicos kansler ville avfyr dem.
  Misilena träffade inte muren.
De skjöts åt andra hållet och hela Mexica sprängdes upp.
Med kansler och regering och stor del av befolkningen.
OA tog emot flyktingar i flera år efter det.
Tills jag var sju.
Då sa dem stopp. Ingen skickades tillbaka till det förstörda landet men ingen fick heller komma in.

Många blev arga, deras familjer var fortfarande kvar på andra sidan gränsen. Men presidenten vägrade...
  Det var kanske ett misstag.
För mig och min familj fick det i alla fall stora konsekvenser.
Du måste förstå en sak innan jag fortsätter. Människorna som gjorde det trode att det var det bästa för sina nära och kära, de gjorde det av rädsla.
Det hände i alla fall på en onsdag.
Jag satt på bussen påväg hem från skolan med alla andra sjuåringar.
  De anföll oss efter en kurva.
Skjöt sönder hjulen och rusade ombord.
Hon som körde fick en kula mellan ögonen.
De var så många och vi så små. Vi hade ingen chans.
Hur mycket motstånd vi än gjorde hade mexikanerna snart tagit oss alla. De tog ut oss och band oss.
  Sen tvingade de in oss i bilar.
Vi var femtio sjuåringar mot trettio vuxna.
Jag minns räddslan i bröstet. Den grepp hårt om hjärtat och kvävde mig.

Många grät, andra ville ringa sina föräldrar. Kidnapparna sa inte ett ord, bara körde.
  När bilarna stannade hade jag redan mina aningar. De släppade ut oss ur bilarna med tonade rutor. Vi stod i en sönderbombad stad. Det bolmade upp rök från kratrar i marken.... och så var det alla liken.
Jag kräktes.
Mexico. Sönderbombad, dammigt och hett. Landet som alla pratade om på nyheterna men som jag aldrig varit i, förens den dagen.
Vi föstes ihop likt en skock får framför en stor krater full med döda kroppar.
  De riktade pistoler mot oss. En ung tjej betraktade oss alla en i tag. Sen gick hon fram till mig. Jag låtsades att jag inte var rädd och stod rak i ryggen när hon grepp tag i kragen på min t-shirt och drog fram mig.
  Sen satte hon en pistol mot min tinning. Drog mig mot sig och satte handen för min mun.
  Jag försökte bita henne men lyckades inte...
En av de andra mexikanerna tog fram en manick som blinkade. Jag hade aldrig sett en fotomaskin innan det.
Han filmade oss.
Tjejen sa att om inte OA öppnade gränsen igen skulle vi alla dö... och fler.

När meddelandet var skickat knuffade tjejen ner mig på marken. Hon tittade på mig som om jag vore djävulen själv.
  Det gick några dagar utan att något hände.
Sen, på den åttende dagen i deras läger, kom soldaterna.
I full mundering och med enorma vapen. De skrek och skjöt. Våra kidnappare föll som dominobrickor runt mig.
  Soldaterna tvingade ner många kidnappare på knä och räddade barn.
Men inte mig. Den unga tjejen och två killar grepp tag i varsitt barn och sprang. De hoppade in i en bil och flydde.
 
Det var så jag hamnade i Östunionen. De smuglade oss över havet med en båt. Vi hamnade i många länder på vägen.
  Jag tror inte att våra kidnappare viste hur läget såg ut i Östunionen. Om de gjort det skulle vi säkert åkt någon annanstans...
De... tappade bort mig där. Jag minns inte hur, men helt plötsligt var jag i London.
På grund av en rad händelser du inte behöver veta hamnade jag utanför stängslet. I en forskningsanlägning.
Jag var nio vid den tidpunkten.
Min familj fanns bara som ett plågsamt minne inpräntat i mitt huvud och lika så OA.
När jag tänkte på det var jag nästan alltid säker på att jag måste missförstått den platsen. Något så vackert kunde inte existera i en värld så hemsk som denna.

De fanns män och kvinnor i vita rockar på anläggningen. Jag fick mat av dem. Sen exprementerade de på mig tills jag grät.
De gav mig ett ritblock och färgpennor.
Nästa dag skar de ett snitt i mitt bakhuvud. Jag hade bedövning men jag förstod ju vad de gjorde. Det är en hemsk upplevelse.
  Att se vad dem gör med en men inte kunna känna det.
Jag grät och skrek. Men de slutade såklart inte. Snittet forskarna gjorde var djupt.
De satte in något i mitt huvud och lät sen såret läka.
Jag har ett ärr. Lägg av, se inte så där på mig. Det var du som ville höra. Jag ger dig bara sanningen.
 
Jag flyttades upp en våning i byggnaden. Fick ett rum med fönster. Det bodde en person bredvid mig... men jag minns inget om hen. Jag tror de tog bort mina minnen.
  Några månader efter operationen i mitt bakhuvud fick jag i alla fall veta vad de satt in.
En robot.
En liten, med en avancerad kod. Roboten går inte att ta ut. När den väl opererats in tar den sig själv fram till offrets hjärna.
Den sitter som en extra del på min, som en förstärkare till en gitarr. Något som förbättrar.

Okej, flippa inte ut nu...
Lova att aldrig berätta det här för någon annan!
Bra.
När någon tänker något gör den det med hela kroppen. Inte bokstavligen... men nästan.
Roboten hjälper min hjärna att tyda alla de små sakerna en person gör när den tänker.
  Den förstärker min förmåga att... gissa.
Så, enkelt sagt... jag kan... jag kan läsa tankar.
Jag kan se vad en person tänker.
Nöjd nu?
Kom ihåg att det är mig du ska samarbeta med under balen. Så se upp vad du tänker, Qeezle.
Och skyll inte på mig.
Ibland är det bäst att inte veta. Ibland gör sanningen ondare än okunskapen.