Rebeller

Vänner

Qeezle

Addison Martin.
Vår militär-minister och ledare för forskning. Jag hatar regeringen, hatar presidenten, men Addison Martin har jag aldrig känt lika stark avsmak för. Hon började som en fattig flicka i Slumen och arbetade sig in i inerstaden och fick slutligen en plats vid det runda bordet. Bordet där alla ministrarna samlas vid möte. Hon har en styrka som jag avundas och förmågan som bra ledare. Hon tar risker, har många gånger varit vid fronten. Det är väl derför det går så bra för oss i kriget. För att hon organiserar trupperna.
  Kriget som jag snart är en del av. Mot min vilja. Truperna som jag snart kommer strida i. Inte för att jag vill utan för att jag är tvingad. Tankarna på mina bröder tränger sig på igen men jag gömmer snabbt undan dem.
Addison börjar tala igen. Med hög och klar röst.

"Jag kommer lära er allt jag kan om stridskonst med hjälp av mina fem tränares hjälp. Ni kommer således att delas upp i fem grupper. Det är den gruppen ni kommer sova med, äta med och träns med."
Hon pausar och låter blickan svepa över alla i rummet. Sen fortsätter hon.
"Och när tiden är inne kommer jag leda er ut i krig mot ett svagt Västländerna. Jag kommer strida vid er sida och sörja alla som stupar", säger hon.
Det blir tyst i rummet.
"Nu, låt oss berätta grupperna!"

Fem minuter senare står alla i sin grupp. Jag hamnade i grupp tre tillsammans med femtusen andra ungdomar.
Ett av ansikterna känner jag igen. Det är killen som blev slagen av en soldat. Han tittar tomt framför sig och blänger på alla som tittar förlänge på hans svullna ansikte. Varför spottade han på soldatens sko? Så onödigt... men modigt. Jag skulle aldrig vågat sätta mig upp mot någon från militären. Aldrig, eller kanske om det gällde Adrian eller Quentin.
Han ser ung ut men värkar inte plågas nämnvärt av sina skador. Han är liten och späd, men ser ändå stark ut. Bestämd...
Killen har bronsfärgat, kortklippt, tjockt, ruffsigt hår. Solbrun hud och fräknar, många fräknar. Han är cyborg det ser jag på den bronsfärgade handen som sticker ut ur tröjärmen.
Men det är till hans ögon de flesta blickar går. De är silvriga, verkligen silvriga och falkformade. Stora och omringade av tjocka kolsvarta ögonfransar. Plötsligt vrider han huvudet  mot mig och jag rycker till.
  Jag tittar bort från honom och fram mot dörren längst in i rummet som nu är öppen. Addison har försvunnit men alla grupper har fått varsin ledare. Vår är en mörkhårig soldat. Hans hår är snaggat och hans ögon är kalla och svarta.

"Ställ er på rad!" ryter han.
Hastigt gör vi som han säger. Det är tur att salen är både lång och bred för anars hade vi aldrig fått plats. Särskillt som de andra fyra grupperna också ställer upp sig i rader.
Killen ställer sig framför oss med rak rygg och händerna knäppta bakom den.
"Jag är er tränare och från och med nu lyder ni mina order. Uppfattat?"
Ett instämmande mumel hörs.
"Ni ska svara mig: ja sir, inte humma!"
Jag rycker till och rätar lite extra på mig.
"Ja sir!" ropar jag sen.
De andra följer mitt exempel. Jag tittar rakt fram men ser änndå hur vår tränare ger mig en uppskattande blick. Konstigt nog fyller det mig med en varm kännsla. Stolthet, jag vill göra den här killen stolt.
"Mitt namn är Jim Jonsson, men ni tilltalar mig sir. Uppfattat?"
"Ja sir!"
Jim börjar gå från personen längst bort och vidare längst raden av ungdomar. Ibland stannar han och tvingar någon att räta på ryggen eller göra hundra armhävningar.
Han går med långa, bestämda steg och jag känner hur mitt hjärta bultar hårt när han långsamt närmar sig mig. Han stannar bredvid tjejen som står bredvid mig. En rundlagd, nervös typ med brunt hårt.
"Namn", beordrar Jim.
"S...Serena bl..blond", stammar hon fram.

"Serena Blond, sir. Du glömde sir..."
Serena sväljer och öppnar munnen för att sedan stänga den igen.
"Hundra armhävningar!"
"Men... men jag kan inte", får Serena fram.
"Tvåhundra", säger Jim lugnt.
"Men sir! Jag kan verkligen inte!"
"Trehundra", fortsätter Jim.
Våra blickar möts för en sekund och han tittar lugnt in i mina ögon innan han vänder sig mot Serena igen.
Hon snyftar till men sjunker ner i armhävnings poes. Hon sänkar sig ner och kämpar sig sedan upp på darrande armar. Hon klarar tre, sen faller hon ner på mage.
Jim tittar uttryckslöst på henne.
"297 kvar, ms Blond", säger han.
Hon snyftar till men börjar jobba.

Vi får stå och titta på när hon gör armhävningar med stort besvär. Hon andas stötvis och snyftar högt men Jim ser inte ut att bry sig. Jag tittar medlidsamt på henne.
  De andra grupperna hinner lämna salen innan hon är klar. När hon äntligen är det blänger många ilsket eller trumpet på henne. När jag ser hur Serena kämpar sig upp på fötter och darrar av utmatning vill jag bara krama om henne och säga att allt är lugnt. Plötsligt känner jag inte en lika stark vilja att göra Jim stolt.
"Bra gjort ms Blond", säger han.
Sen vänder han på klacken och går fram till mig. Han betraktar mig uppifrån och ner med en svårtolkad minn. Sen ler han kort mot mig och går vidare. Jag andas ut och slappnar av. Jag viste inte att jag hade hållt andan.

Tyst betraktar jag Jim när han går vidare längst raden av ungdomar. Han stannar inte en enda gång på ett långt tag. Sen kommer han fram till cyborg killen. Hans hårda fasad vacklar för en sekund och visar förvåning men masken är snabbt tillbaka. Ingen annan verkar ha märkt det. Varför reagerade han så?
  Killen tittar undrande på honom. Sen verkar något gå upp för honom och räddsla avspeglas i hans ögon. Ren och skär skräck.
Vad håller på mellan de två?
  Jim tittar ner på honom med ett kyligt ansiktsuttryck och hårda ögon.
"Namn?" frågar han lugnt.
Killen rycker till. Drar ett djupt andetag och möter trotsigt tränarens blick.
"Nathaniel", svarar han iskallt.
Jim nickar kort. Det förvånar mig att han inte ber om efternamnet.
"Femhundra armhävningar, Nathaniel... utan stopp".
Jag rycker till. Det klarar han aldrig! Hur kan Jim be honom göra det, i rad.
Men till min förvåning protesterar inte Nathaniel. Han sjunker bara ner på golvet och börjar jobba. Alla betraktar honom under spännd tystnad. Väntar på att han ska göra ett misstag, ett misstag som aldrig kommer. Efter hundra armhävningar drar han upp sin mänskliga arm på ryggen och låter robotdelen jobba. Smart...
Jim fnyser när Nathaniel reser sig upp, knappt andfådd, och möter Jims blick.
Jag kan inte låta bli att le åt vår tränares trumpna minn. Han fnyser igen och går vidare med rak rygg. Jag kastar en uppskattande blick på Nathaniel och ser att han tittar ner i marken. Hans händer är hårt knytna och läpparna samman pressade. Det ser ut som om han försöker hålla tillbaka panik.

En halvtimme senare sitter jag i en stenhård säng under en annan tjej och packar upp mina saker ur bagen.
  Rummet är långt och smalt med vita väggar och starka lampor i taket. En stor skärm är fäst ovanför dörren och på andra sidan av rummet leder två dörrar in till duschrum och toaletter. Vi är tvåtusenfemhundra tjejer i grupp tre och alla delar sovsal. Det är hög ljud volym i rummet. De flesta tjejer håller på att bekanta sig. Men inte jag.
Vänner har aldrig varit min grej. Jag har aldrig haft tid för sånt och de få åren jag gick i skolan var jag offta ensam. Jag drar upp fotografiet på min familj. Med tårfyllda ögon betraktar jag Quentin och Adrian. De två jag älskar mest och nu har förts bort från mig.
"Hej", säger en ljus röst.
Jag gömmer förskräckt fotot i bagen och tittar upp.
Serena står framför mig med händerna nedstoppade  i fickorna på de grå arbetsbyxorna.
"Heej...", säger jag tvekande.
Hon ler ner mot mig och pillar nervöst på sin tröja. Av någon anledning fyller en beskyddande känsla mig när jag ser upp på den nervösa tjejen.
"Jo, jag undrade bara om du vill sitta med mig i matselen. Jag är rädd att jag blir ensam om jag inte frågar någon och du verkar snäll. Fan, det där lät så töntigt... vad heter du?"
Hon pratar nervöst på och tittar sen ner på mig.
Jag ler svagt mot henne.
"Jag vill gärna sitta med dig Serena. Qeezle Jones, sjutton år", säger jag.
Jag räcker fram handen. Hon torkar av handflatorna på tröjan och skakar den lätt.
"Serena Blond, sexton", säger hon.
"Jag vet", säger jag.
Jag ler stor mot henne och hon ler lika stort mot mig.
Kanske har jag äntligen fått en riktig vänn.