Rebeller

Rebell

Nathaniel

Den läskiga kvinnan med rött hår lämnar tältet. Jag tittar länge efter henne.
  Egentligen förstår jag inget. Ren är här, han sitter bredvid mig i tältet och stirrar på mig. Jag vågar inte titta tillbaka.
När jag vaknade var det de grå tältväggarna och sovsäckarna av dun jag först la märke till. Sen kom kvinnan, Embla, och höll ett tal. Frågade om vi ville hem eller slåss för hennes solkämpar.
  Jag vill inget av det.
Hem finns inte men jag litar inte på människorna här.
Och vad finns utanför tältet?
Vart är vi?
  Om det finns andra människor här tänker jag ändå inte gå ut. Vingarna är halvfärdiga nu och kämpar för att tränga sig genom tyget i min kofta.
  Tillslut blir stirrandet från Ren för mycket och jag blänger surt tillbaka.
"Vad?" Muttrar jag.
Han ser ut att tveka. "När vi var i lådan... vad hände?"

Det tar en stund för mig att fatta vad han menar.
"Det... ehum... inget, jag fick klosterfobi", mumlar jag.
Heter det ens så? Klosterfobi... det käns som om jag sa fel.
Ren tittar på mig med en blick som dryper av: kom med något bättre.
  Jag suckar tugnt.
"Okej... jag tänker inte berätta".
Han tittar undrande och aningen irriterat på mig. Ren pratar inte så mycket.
  "Jag tänker visa", lägger jag till.
Sen gör jag det jag aldrig gjort förut.
Långsamt drar jag av koftan och sen linnet. Jag drar ett djupt andetag och vänder mig sen så att jag sitter med ryggen vänd mot Ren.
  Han flämtar till.
Plågat sluter jag ögonen och pressar samman läpparna.
"De håller på att växa ut", mumlar han.
Jag nickar. Hur viste han det?

Utan förvarning lägger han handen mot min korsrygg. Låter fingrarna glida över ärren och vingarna. Det svider när han snuddar utväxterna. Men av någon anledning vill jag inte att han ska sluta.
   Min hud pirrar av hans beröring.
Det hinner inte gå mer än några sekunder innan jag inser vad som händer.
Snabbt som en blixt drar jag mig undan och trycker ryggen mot tältväggen.
  Ren sitter med handen utsträckt i luften och tittar förvånat på mig. Sakta låter han handen falla och bakar långsamt en bit med händerna i luften. Som om jag vore ett farligt djur.
Eller som en människa som utsatts för något hemskt.

Steg som närmar sig hörs utanför. Jag kastar mig fram mot mina kläder. Jag hinner bara lyfta upp linnet när duken förs åt sidan och Embla kliver in.
Hon är ensam.
I ena handen håller hon en kniv och i den andra en skål. En blå eld brinner i den.
Jag trycker klädesplagget mot mitt bröst. Både jag och Ren backar när vi ser kniven och elden.
Kvinnans svarta ögon borrar sig in i mina. Hon betraktar de små vingarna på min rygg.
Vingarna som innom en dag kommer ha växt till sin fulla storlek. Ett litet leende sveper över hennes fylliga läppar.

"Nathaniel, han som flyde från regeringen. Jag viste att det var du i samma stund mina män förde dig hit", säger hon lugnt.
  Hennes blick vilar länge på mig innan den slutligen glider över till Ren.
"Och så du..."
Hon verkar inte hysa några större känslor för den äldre killen. Sättet hon säger hans namn påminer om hur forskarna sa mitt.
  Det är så man tilltalar någon som är viktig för en men som man inte bryr sig om, inte egentligen.
  Åter vänder hon sig mot mig.
"Jag har gett dig ett val, nu år det dags att välja. Men Nathaniel, om du väljer att stanna kommer vi skydda dig. Du behöver inte fly mer.
  Inte göma dig. Vi kommer hjälpa dig att få din hämnd".

Hon vet redan vad jag kommer välja... det är därför hon har kniven och elden.
Jag behöver inte fundera. Jag kan inte ge mig av. Vad finns det för mig i Tjeckien?
Jag behöver inte överväga något. Men jag låtsas. Så lätt ska hon inte tro att hon kan vinna över mig. Även om det är precis vad hon gjort.
  Först syns tålmodigt väntande i hennes blick. Sen osäkerhet.
När jag ser det sistnämnda öppnar jag munnen.
"Hur lyder eden?"
Ett nöjt leende lyser upp hennes ansikte.
"Res dig, Nathaniel", säger hon.
Jag släpper linnet och gör som hon säger. Hon räcker mig kniven. Tvekandes tar jag emot den.
  Bladet är guldigt med en blodrad kant. Jag tror inte den är målad. Skaftet är rött och en orm av guld slingrar sig runt det. Den har ett öga av en liten rubin.
  Jag tittar upp från kniven och in i hennes ansikte.
"Säg efter mig, när det är klart vill jag att du skär dig i handen och ofrar ditt blod till elden".
  Jag kastar en blick på Ren. Han stirrar stint på mig. I hans ögon ser jag motstridiga känslor slåss tillsammans.
  Motvilja, sorg, förståelse... och något mer.

Jag vänder åter huvudet mot Embla och nickar kort.
Hon böjer lätt huvudet mot mig och börjar sen tala.
  "Jag svär, att alltid lyda min ledares order. Att alltid slåss, till sista blodsdroppe. Att hjälpa mina kamrater när de behöver mig. Att aldrig ge upp och att aldrig tveka.
  Jag svär, på mitt mänskliga blod. På min död och på mitt samvete.
Jag svär".
Det följer en kort pause. Sen upprepar jag orden. Min mun känns torr som samdpapper och orden pressas fram.
När jag är klar kan jag inte låta bli att lättat andas ut.

Jag biter mig själv på insidan av kinden och för kniven till min handflata. Håller den platt och kniven stadigt.
  Bladet är kallt mot min hud. Minen jag försökt tränga undan kommer fram.
Kall stål mot min rygg. Mot min armar.
Snabbt drar jag klingan över den tuna huden. Det svider till. Blodet tränger fram och klingan färgas röd. Jag knyter handen och lyfter den mot skålen. Blodet sipprar fram mellan mina fingrar.
  Jag öppnar handen och låter de rinna ner på elden.
När de nudar varandra fräser det och blodet brinner snabbt upp.
Embla mumlar något och släcker sen elden.
Jag drar åt mig handen och trycker den mot bröstet.

Embla tittar på mig med en stolt min. Den ger mig kalla kårar utan att jag kan förstå varför.
  "Välkommen till Solkämparna".